Det är möjligt att det är som det skrivits, att M.E.D. inte är den mest underhållande rapparen eller den störste lyrikern i spelet. Det kan vara så. Men jag är uppenbarligen den otypiske hiphoplyssnaren då. För jag störs inte alls av det. Jag gillar rösten. Det räcker för mig. Lyssnar sällan nära på orden. Kanske […][...]

Vi har hört och sett det förut. Rockduon. Urvattnat och trist för det mesta, gnistrande genialiskt mer sällan. Jeff the Brotherhood kvalar med lätthet in i sistnämnda företeelse. På 2009 års Heavy Days tog man lofi och svängig rockmusik in i finrummet, gav den en finpolering och släppte ut den till den bistra verkligheten. Den […][...]

En av de finaste stunderna på Phosphorescents To Willie är versionen av Permenantly Lonely. Trots att jag aldrig gillat Willie Nelson så hade jag väldigt svårt att motstå Phosphorescents tolkningar. På The Little Willies andra fullängdare är det just Permanently Lonely som utgör höjdpunkten. Bland countryklassiker som Kris Kristoffersons For the Good Times, Johnny Cash […][...]

Ansatsen som Dillon väljer för sin debut på BPitch Control är onekligen både kaxig och vågad. För även om This Silence Kills inleds och avslutas på ett så technofierat sätt som man skulle förvänta sig och som Dillons tidigare släpp skvallrat om är det som ryms mellan ramarna desto mer oväntat. Utan att tveka kastar […][...]

Trots att halva Sveriges medieelit har estniska rötter så är det väldigt sällan man hör estnisk musik och om man gör det så är det Arvo Pärt som är så bra att han förminskar allt annat. Här kommer dock Ewert and the Two Dragons, ett popband som har ett baltiskt vemod i sig men strömmar […][...]

När Yelawolf först dök upp i min värld blev han snabbt avfärdad som ointressant rockrappare. Men då han fortsatte att synas på allt från album av Big Boi och Slim Thug och mixtapes av Emilio Rojas blev det omöjligt att inte ge honom en viss uppmärksamhet. Och efter ett par intressanta hiphopinsatser fick jag en […][...]

För någon månad sen var jag på väg in i ICA-affären som ligger på mitt bostadsområde. Ett par i 30-årsåldern gick framför mig och drog en skrinda med ett barn i. När mamman som gick först passerat dörrarna till affären höll skrindan på att fastna mot ena sidan av dörröppningen utan att hon märkte det. […][...]

Att Form in Void från Sasu Ripattis femte fullängdare som Luomo börjar precis som Telex semiklassiska Moskow Diskow är inte så lite överraskande. Men samtidigt alldeles självklart. Det tar ungefär en halv minut innan man börjar misstänka att saker och ting nog inte kommer att bli som man förväntar sig i Luomo-land. En fordrande och […][...]

På The Social Network kändes allt så naturligt. Som att världarna sammanföll till något som stämde. Facebook, Fincher, Reznor, Ross. Reznor och Ross fick vara naturliga i en miljö som var som dem. Men när de flyttar sig till svenska öar och filmatiseringen av de senaste årens mest överdrivet älskade bok låter det mest gammalt […][...]

Den här tiden får man mer än oftast äta upp sina egna ord. Ord i meningar som ”äh, årets flopp”, ”herregudåretsskivaaaaaahhh” och så vidare. För vän av ordning är det också ett problem att ha en skiva av den senare typen nära årsskiftet; bedömningen är inte särskilt jämn. Samma vän av ordning vill nu kanske […][...]