PJ Harvey The Last Living Rose
Vi får se en soldats minnesbilder av det saknade hemlandet England. Men det är inte frågan om nationalistisk glorifiering:

Let me walk through the stinking alleys
To the music of drunken beatings
Past the Thames River, glistening like gold
Hastily sold, for nothing

I kontrasterna mellan stinkande allér och skimrande floder anas en desperat känsla av övergivenhet. Det är så vackert, så sorgligt och så okonstlat. Låten är inte mer än 2:21 lång och men är rakt igenom ett mästerverk. Suget som uppstår vid 1:35 är så kraftigt att lättnaden som infinner sig efteråt – när den simpla gitarrslingan lyfter låten till svindlande höjder – får mig att rysa varenda gång jag lyssnar. (Anton Wedding)

Goapele Play
I rakt nedstigande led från salig Aaliyahs Try Again levererar Goapele en mörk och närgånget hypnotisk r’n'b-bomb. Hon viskar förförande i ditt öra på ett beat som rullar med en fingerknäppning som guide i det sotsvarta och djupt röda. Ren magi i 3 minuter och 44 sekunder.
(Patrik Hamberg)

Those Dancing Days Can’t Find Entrance
Låten som 2011 fick mitt hjärta att växa, så att plats fanns för ett band vars musik gör mig oändligt tillfreds med tillvaron, vare sig jag är glad eller i ångestplågor. Högst personligt, men inte mindre bra för allas öron för det. Sjukt bra låt, sjukt bra band. Årets bästa. (Karin Lillbroända)

Scraps of Tape feat. Mattias Alkberg Flera meter kort
När detta samarbete började tisslas och tasslas om var det för bra för att vara sant, enligt mig. Ett av Sveriges bästa band och Sveriges bästa sångare och låtskrivare samsas under samma tak i ett hav av distortion och dissonans. Precis så blev det. Det var sant. Och bra. Som fan.
(Jonas Appelqvist)

James Blake The Wilhelm Scream
Det var någonstans på vägen mellan Ludvika och Björbo som The Wilhelm Scream plötsligt fick samtalet i bilen att helt avstanna. En biltur genom de beckmörka täta skogarna förvandlades i samma ögonblick till något lika trolsk som magiskt. Sedan den vinternatten har James Blakes trasigt mäktiga, tårdrypande gospelballad varit en ständigt berörande och återkommande musikalisk centralpunkt under 2011. (David Drazdil)

Nicolai Dunger Lost in freedom
En smärtsamt vacker sång om vardag, egoism och om att hitta sin plats i livet. Nicolai Dunger sjunger så nära och Sara Isaksson från bakgrunden. De sliter varandra mellan sig i en långsam kamp som de både vinner och förlorar samtidigt. Frihet från vadå? Frihet till vadå? Värt att tänka på. Länge. (Kal Ström)

Timber Timbre Black Water
Timber Timbre är något av ett dåligt samvete från 2011. Som ett band jag inte riktigt har haft tid med, trots att de gjort ett av årets bästa album. Black Water är som ledmotivet till nästa Alan Ball-produktion. Långsam, tung and a thousand white fish floating belly up, in the spirit that I crave. (Maria Gustafsson)

Brookes Brothers The Big Blue (smattrande briljans)
Lilla huset på prärien via Lost. Brookes Brothers ger oss överklockad, melodiös och stråkdränkt drum’n’bass. Musik som filterförstärker sommarfärgerna eller laddar batterierna när grådimman belägrar tillvaron. Och så pappa Ingalls naivt självklara livsfilosofi: “that’s what life’s all about: laughing and loving each other”. Det behöver inte vara svårare än så. (Ola Andersson)

Beyoncé Love on Top
Jag är en stofil. Lever i det funkförflutna och gillar oftast inte ny musik förrän den lagrats lite och blivit gårdag. Hypen måste smälta och jag vill SJÄLV! Men det är inte bara det. Det är något med forna tiders populärmusik (läs 194050607080-tal) som har tappats bort. Intrikata melodier och harmonier, vassa riff, stämningshöjande stick. Det stora lyckliga leendet och stompet. Det saknar jag i dagens utplattade popmusik och finner i gammal god sådan. Men då och då kommer en låt som den här och får epitetet retro. Kalla den vad du vill, men för mig är det årets låt. Den hade dock inte gått rakt in i hjärtat på mig på det sättet utan årets bästa tv-framträdande som jag har sett minst hundra gånger (MTV-galan, svårt att hitta nuförtiden). Den där Beyoncé alltså. Vilken magnifik person. (Fifi Nylander)

Lyssna på alla låtarna med Spotify

Masshysteri Låt dom hata oss
Möjligen skulle The Hives kommande dänga Patrolling Days som de avtäckte på spelningarna i somras kunna konkurrera, men eftersom den inte är släppt ännu var valet till årets låt enkelt i år. Masshysteri gjorde inte bara årets bästa platta, Låt dom hata oss är också årets bästa låt. En genialisk pärla i all sin enkelhet. (Tomas Lundström)

Jazmine Sullivan Holding You Down (Goin’ In Circles)
Jazmine och Missy plockade ut några guldkorn från 90- och 80-talets hiphop och soul och kokade ihop det till årets bästa låt, från ett av årets bästa album av en av världens bästa sångerskor inom världens bästa genre. Rysligt asbra. (Karin Lillbroända)

Big Boi & Gucci Mane Shine Blockas
En överlägset kaxig hälsning från den slöa södern. Big Boi:s solodebut har levererat galet många singlar. Det här var den bästa. Sen får Vän Av Ordning invända att den fanns som läcka och möjligen på någon samling redan 2009. Det bryr jag mig inte om. Shine Blockas är det bästa 2010 bjöd. (Patrik Hamberg)

Crystal Castles Baptism
Det finns inget tvivel om att 2010 års låt är Crystal Castles Baptism. Från att mest ha varit ett enerverande, övermanierat band med alldeles för mycket C64-influenser blev de på sin andra skiva, även den självbetitlad, ett med electro, shoegaze och den allra mest gråbleka svärtan. När jag recenserade albumet var jag fortfarande osäker på det som helhet, även om jag redan då var helt och förgjort besatt av Baptism. Sedan dess har jag spelat den för missnöjd indiepublik, blivit anklagad för att vara rejvare och i allmänhet blivit förolämpad, men allra mest dansat som en galning. Albumet växte även det till sig, men det råder ingen tvekan om att Baptism är vad man i folkmun kallar en HIT. (Martina Nordman)

Ghost Satan Prayer
Den omtalade hypen av Ghost i somras gick mig totalt förbi, men jag tar igen det nu med råge och då främst med guldkornet Satan Prayer. Det visar sig också gå alldeles utmärkt att nynna till satanisk rock år 2010. Vad står näst på tur? (Mats Guldbrand)

Chemical Brothers Swoon
Som vanligt när det är dags att plocka en asbra låt hamnar jag alltid i diskussion med mig själv kring vilka kriterier som ska ligga som grund. Oftast slutar det med det enklaste: den låt jag lyssnat mest på. Så även i år. Swoon har gått flest varv i min iPod och är en av Chemical Brothers allra finaste stunder i karriären. Just remember to fall in love, there’s nothing else. (Ola Andersson)

Admiral Radley I Heart California
Jag kan inte påstå att jag har någon ingående kärleksrelation med Kalifornien, har aldrig varit där, men jag hyser villkorslös tillit till det mesta Jason Lytle tar sig för. Så även här där han och medlemmar ur Earlimart och gamle trumslagarvapendragaren från Grandaddy Aaron Burtch gör gemensam sak och levererar årets finaste lilla indierockstänkare. (Jonas Appelqvist)

Robyn med Röyksopp None of Them
2010 var Robyns år. Hon gjorde så många saker rätt att det nästan är svårt att se allt så här nära inpå. Hennes trilogi är det jag kommer minnas mest av året som gått. Och den här låten, med Röyksopp är bäst av alla hennes låtar från Body Talk-skivorna.
(Kal Ström)

Ellie Goulding Starry Eyed
Svett har utsöndrats i enorma mängder och det är lika jobbigt varje gång. Jag gjorde en lista med de första låtar som dök upp i huvudet. Det hjälpte inte så jag fick låta ödet bestämma och det känna helt ok. Pure pop.
(Marie Lindström)

Guillaume & the Coutu Dumonts Discothèque
Årets mest tvetydiga titel är ett elva minuter långt suggestivt och oemotståndligt monster som aldrig blir mer disco än att den snuddar vid en nerrökt fjordvariant av densamma. Däremot ger den i sin ambivalens och korsbefruktning mellan dubbig Detroittechno, nedtonad Blue Note-jazz och hemliga Pink Floyd-drömmar god inblick i herr Coutu Dumonts eget diskotek. (David Drazdil)

Maskinen Aldrig vart i Malmö
Mitt år har varit väldigt präglat av Malmö. Från vår till höst har jag satt mig på tåget för färd ned mot Möllans stad. Sen när det precis var färdigt slog Maskinen till med årets låt. Eller åtminstone den låt som satt sig hårdast på min hjärna.
(Kal Ström)

Miley Cyrus Party In The U.S.A.

Det händer inte ofta, men det händer. Otippade låtar sätter sig som berget. Party In The U.S.A. är otippad, men faktiskt en grym tuggummipoplåt som svänger ordentligt! Om Miley Cyrus någon dag kommer stå självständig och vara fri från stämpeln som en töntig disneyprodukt så är den här låten första steget dit. Den är bra på riktigt! Okej, kanske inte årets allra bästa egentligen, men kom igen – visst är det roligare att jag väljer en låt med Miley Cyrus än typ Empire State of Mind?
(Karin Lillbroända)

Yeasayer Tightrope
Yeasayer använder enkla grepp på Tightrope. Det finns inte en människa som tagit sånglektioner som inte kan tycka om låten. Den är som en skalövning med schysst komp. Det vill säga allt man behöver på en road trip, vid makeupspegeln eller med fötterna dinglande från köksfönstret.
(Maria Gustafsson)

Animal Collective Brother Sport
I år har jag förstått storheten med The Wire, serien om livet på gatan och i maktcentrumen i Baltimore där ingen är ensidigt ond eller god, där vissa ger sitt liv för ett gott syfte och andra profiterar på andras olycka. Serien är genial, nyskapande, episk och narrativ på ett sätt som också kan beskriva ett band från samma stad. Bandets åttonde album släpptes i år och överträffade alla höga förväntningar. Stämsången, de repetitiva ljudöversvämningarna och det frenetiska tempot, allt smälter samman i ett album som har så många bra låtar per capita att det är löjligt. Allt fullkomligt exploderar i Brother Sport som knockar mig varje gång.
(Marie Lindström)

Fool’s Gold Surprise Hotel
Jag har haft otaliga månadslånga besattheter vad gäller låtar under året, och det här är en av de sista, som också var ett av mina val för novembers bästa. Surprise Hotel ger mig lite samma känsla som den enda Animal Collective-låt jag gillar på riktigt, Brother Sport. Inte för att de låter speciellt lika, utan för det utdragna, tranceaktiga groovet som bara byggs på, högre, längre, större. Förra året hade jag väldigt lätt att plocka ut EN låt, i år är det omöjligt. Därför blir det en jag har i färskt minne. Men det finns många, många fler.
(Martina Nordman)

Mastodon Crack the Skye
Scott Kelly fortsätter sin vana trogen och gästar Mastodon med lite brölande skönsång. Nu är det ju inte bara Scott Kellys förtjänst som gör titelspåret  från Crack the Skye till en så förbannat bra låt, utan det är detaljrikedomen, blytunga riff, en text som för tankarna åt den yttersta domen och många, många andra saker. En asbra låt helt enkelt.
(Mats Guldbrand)

Faze Action feat. Yam Who? & Mary Moore In the Light of a Miracle
Vilka kritierier som avgjort vilken som blivit årets ”asbra-låt” har varierat. Några gånger har det varit den definitiva låten. Andra gånger en låt som på något sätt bäst sammanfattat mitt musikår. Ibland har det helt enkelt handlat om, tja, en asbra låt just i skrivande stund. Det sistnämnda gäller för 2009-valet, mest därför att Faze Actions version av Arthur Russell-låten ”In the Light of a Miracle” var årets sista riktiga stolvältare i mitt musikmikrokosmos. Samtidigt är det en låt som sammanfattar mitt 2009: dåtidsdisco och nutidshouse i ett sanslöst fantastiskt dansgolvsmöte.
(Ola Andersson)

Busta Rhymes med Mike Epps I’m a Go and Get My
När Busta räknar nummer på ett knarrigt elektroniskt beat låter han både lycklig, avslappnad och självsäker. Bus-a-bus är som vanligt bäst när han inte anstränger sig för att få till en hit och landar på ett knasigt off-beat. Gamle bredkäften kan än. Luvz it.
(Patrik Hamberg)

Maskinen Kärlek vid sista ögonkastet

Fyfan vad sjukt att man kan känna sån passion.
Vi åt och drack och grät och vi skrattade och vi kom ihop.
Som bästa vännen som har tagit det till nästa level.
Där vi bara hoppades men fick se vad som hände!

Maskinen släppte den efterlängtade debuten Boys II Men till slut. Bäst på skivan är Kärlek vid sista ögonkastet och den underbart episka produktion från Mats Norman där Afasi och Frej lägger båda grymma verser. Det är brusten kärlek, hög igenkänningsfaktor och vackra flows med svävande refräng. Inte helt otippat mångas favorit från plattan. Timbuktu har bland annat utnämnt den till årets svenska raplåt i P3 Hiphop. Hatten av.
(Pontus Gustafsson)

Funeral Mist Blessed Curse
När jag ser tillbaka på året står det klart att väldigt mycket har handlat om album snarare än enskilda spår. Det har kommit en hel del bra, men det har varit svårt att plocka ut en enskild låt som får representera 2009. Valet föll till slut på Funeral Mists mäktiga Blessed Curse, en bortåt tolv minuter lång historia. Blessed Curse är smått hypnotisk i sitt malande tempo och där Arioch närmast predikar texten på ett väldigt effektfullt sätt.

If you we’re an angry man on the earth, I’ll be an angry God in heaven

(Tomas Lundström)

Lyssna på 10 av de 11 asbra låtarna i Spotify

Den 11:e får du lyssna på med hjälp av Youtube:

Gnarls Barkley Who’s Gonna Save My Soul
Det fanns en enda låt som betydde någonting på Gnarls Barkleys andra album. Who’s Gonna Save My Soul var en mörkblå djupsoulpärla ett musikår som för kanske sista gången verkligen handlade om album. (Patrik Hamberg)

Norma Waste
Ödesmättad indierock med krautinfluenser – helt min kopp te. Novoton släppte en hel drös bra skivor i år (Pascal, Paper och Existensminimum), bästa låten fanns på Normas Book of Norma. (Jonas Appelqvist)

Department of Eagles No One Does It Like You
På ett album som hamnade i skuggan av Fleet Foxes ångvält till album hänger Department of Eagles stadiga rytmer och mer tillbakalutade stämsång kvar som den mest självklara låten under året. (Maria Gustafsson)

Sigur Rós Gobbledigook
Hur bestämmer man vad som är årets bästa låt, alla kategorier? Jag har ingen aning, därför sluter jag ögonen och tänker på den första låten som dyker upp i huvudet och det är en snabb trumrytm som ger en resonans någonstans djupt inne. Det är också en mental bild av nakna kroppar som springer genom ett skogslandskap. Solen som lyser på allt. En primal låt som omedelbart balanserar ut allt som varit skit med det här året. (Marie Lindström)

The Hellacopters Electrocute
Det är ju smått symptomatiskt att 2008 års bästa låt är en cover och dessutom av ett band som har lagt av, men det är bara att gilla läget och digga vidare. (Mats Guldbrand)

Alphabeat Fascination (Bimbo Jones Remix)
Årets oförskämt gladaste danskar fick en överdos prozacdansgolv när Bimbo Jones tog solskenet till helt nya nivåer. Inget svängde mer eller gladare under 2008. C’mon! Say the word! C’mon! Say the word now! WE WANT FASCINATION! (Ola Andersson)

Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio Och alla dom andra
Från en fantastisk skiva har jag velat fram och tillbaka mellan vilken som varit min favorit. I långa perioder har det varit Ere sagt, ere så?, från början var det Nu väntar tiden och Här inne eru kvar!. Nina använder rösten som ett instrument och möter upp mot piano, bas och trumma i underbara möten. Men just nu är det blåa Och alla dom andra som fångar mig mest. En asbra låt. (Kal Ström)

Rebecka Törnqvist med Nina Ramsby No Bait
No Bait är romantisk och suggestiv, och jag nästan känner doften av grönt te och tunna pappersväggar. (Peter Dahlgren)

Reks How Can It Be
Årets bästa hiphopskiva kommer från Boston och rapparen Reks. Hårdhet och fenomenalt flyt på ett behagligt beat med uppitchad kvinnoröst. En låt från en väldigt jämn skiva där alla låtar håller samma höga klass. (Pontus Gustavsson)

Lindstrøm Where You Go I Go Too
Med lika stora delar Giorgio Moroderska pumpande energikaskader, gränslös Jean-Michel Jarre-svulst och Tangerine Dreams pulserande krautpsykedelia ger sig Lindstrøm ut på en galaktisk flygtur tur-retur till dansgolvet vid slutet av universum. 29 korta minuter alldeles galen briljans. (David Drazdil)

Vampire Weekend M79
I den februarisammanfattande podradion tyckte Kal att jag gjort ett dåligt val med denna låt, och kallade den ”UB40, fast nu”. Men nästan ett år senare måste jag hålla fast vid att dessa ynglingars cembaloklingande afroindiepop varit en av årets lyckligaste låtar. (Susanna Huldt)

T.I. Whatever You Like
Tuff musik när man sitter med ett glas vin framför datorn och vet att kvällen ligger framför fötterna. (Agnes Arpi)

Woodpigeon Chorus of Wolves
2008 var svårt. Men till slut kunde jag bestämma mig för att det faktiskt var det här som var det allra bästa i år. Bara jag hör de inledande tonerna faller jag ihop av önskvärd utmattning inombords. En underbar låt från en underbar skiva. (Madelene Holm)

Client Lights Go Out
Trots Muteboxar, El Hijo-album och Tony Allen-dubblar så är det upp till Client om en låt måste plockas ut från året. Lights Go Out sitter på ett snorenkelt men effektivt intro och årets mest poseframkallande basgång. Under de 3:42 som den pågår höjdes visst volymen plötsligt till 11. Årets bästa festaccessoar tillsammans med Legendario. (Martina Nordman)

Jonas Steur med Jennifer Rene Fall to Pieces
En av 2006 års allra bästa låtar bars fram av Jennifer Renes ensamekande röst när hon, tillsammans med Jose Amnesia, gav oss den hypnotiskt vackra och sorgsna neonpulserande bilfärden Louder – rakt igenom ett nattsvart känslolandskap. Att Jennifer Renes röst var som född för just den här typen av blå poptrance verkar vara något som Jonas Steur insåg rätt snabbt. Tillsammans skapade de Fall to Pieces. Med Jonas vid maskinerna och Jennifer Rene vid micken rusar Fall to Pieces fram längs med samma trancelandsväg som Louder – med det ensammaste av pianon i den lilla burkiga bilradion. (Ola Andersson)

Kleerup och Robyn With Every Heartbeat
Receptet är ganska enkelt. Beat. Röst. Persona. Resultatet blev en låt som var omöjlig att få ur huvudet och som fastställde två saker. 1) En genuint grym låt kan hamna etta på Englandslistan. 2) Det finns nu inga tvivel om att Robyn är en nationalklenod. (Marie Lindström)

M.I.A. med Bun B och Rich Boy Paper Planes (Remix)
Att det skulle vara så enkelt att uppröra både David Letterman och Denise ”DeDe” Lopez 2007 hade väl ingen trott? M.I.A. gjorde på en och samma gång årets mest fästande och omöjliga låt. Att sjunga refrängen är hopplöst. Att ogilla den här glädjebomben var lika omöjligt. (Patrik Hamberg)

Aesop Rock Citronella
När man trodde att Aesop inte kunde förvåna och att han skulle fastna i sina egna tidigare så tråkiga beats så stilar Ian Bavitz inte bara upp årets skiva utan även årets låt. Egenproducerat, hårt, mörkt, futuristiskt och dessutom fyllt av svidande kritik i kryptisk form. Fragmentariskt och genialiskt och kanske inte så flummigt och pseudointellektuellt som man först kan tro, eller? (Pontus Gustavsson)

Cutters of the pie, throw your summers in the sky Collar-pop Jolly Roger die, motherfucker, die!

The Good, The Bad & The Queen 80′s Life
Trött och perfekt i Albarnsk symbios. 80′s Life är bästa spåret från albumet som gick ut så försiktigt, som försvann i bruset. Ett album, som likt The Great Escape kommer ligga och puttra under ytan i skivsamlingen, fenomenet som under 2007 drog sin sista suck, och göra sig påmint då och då. (Maria Gustafsson)

Studio Out There
Den har hängt med från årets början och jag blir fortfarande lika lycklig varje gång den spelas därför känns valet både enkelt och självklart i år. I evighetslånga Out There bygger Studio först upp den första halvan till snygg taktfast Curepop innan de med klingande baktaktsgitarrer, pärlande analoga retrosynthar, en enkel basgång och acidslinga låter de avslutande nio minuterna långsamt glida över i ett briljant solnedgångssoundtrack där en bister snut i pastellkostym kör genom ett neonskimrande fuktigt Miami. (David Drazdil)

Säkert! Sanningsdan
Falling Down-revanschlystnad i symbios med manodepressiv svensk pop. Unikt och fantastiskt uppfriskande. (Agnes Arpi)

Mikael Herrström Dirtmachine
Av någon anledning älskar jag den här låten. Den har så många komponenter jag faller för. Låten är mjuk men ändå stenhård och har en sprucken röst, rocksväng och orgel som huvudrollsinnehavare. En minut och trettio sekunder in i låten händer något magiskt. Det pågår i ungefär en halv minut. En övergång från en brygga till en sista vers som är något av det snyggaste jag nånsin hört. (Fredrik Welander)

The Donnas Like an Animal
Brett Anderson påannonserade låten på spelningen i Göteborg i höstas med orden ”There are a lot of songs written by lovers to lovers. This one’s for everybody else”. En klockren hårdrocksdänga och ibland är det precis det som behövs. (Tomas Lundström)

Dark Tranquillity Terminus (Where Death Is Most Alive)
Att lyssna på den här låten är som att springa genom ishårt ösregn med vinden i ryggen i nedförsbacke. En sugande elektrisk syntström för mig likt en magnet in i en söndertrasande riffstomp som beslutsamt och hänsynslöst trappas upp till en vansinnigt snygg refräng. Stanne med kompani är melankolins fanbärare och den här låten både lindrar och sliter sönder. Jag älskar den. (Isabelle Ståhl)

Neurosis To the Wind
På ett överbokat tåg mot Göteborg i den allra värsta julhetsen blir det så självklart vilken årets låt är. När låten börjar närma sig slutet och när det i mina lurar vrålas To the Wind på ett nästan otäckt gutturalt sätt, upplever jag samma fantastiska känsla som i somras på ett smällfullt och kokhett Debaser. Neurosis har definitivt gjort årets låt med sitt mästerverk To the Wind. (Mats Guldbrand)

The Stoner och Daniel Boyacioglu Mellan planeterna stängde jag av spisen
(Kal Ström)

Jonas Knutsson & Horn Please! Bosambo-revati
Svarta havet möter Siljan. Och plötsligt framstår Odessa som så nära. (Peter Dahlgren)

Of Montreal The Past Is a Grotesque Animal
Att The Past Is a Grotesque Animal innehåller årets mest pretentiösa och fantastiska textrader och var en av årets låtar hade jag redan konstaterat. Men när Of Montreal öppnade konserten i Stockholm med denna över tio minuter långa, kompakta kvicksandsundergång blev det uppenbart att det faktiskt var årets allra bästa. (Susanna Huldt)

01. Kelis ”Appreciate Me”
”Don't take my kindness for weakness” mässar Kelis med back-up av en ståtlig kör, mer hängiven än någonsin förr. Bedårande och mäktigt.
[Agnes Arpi]

02. My Darling You! ”Please Don't Talk To Me I Fall In Love So Easily”
Den känns som den första vårdagen när asfalten är sopad och solen sticker i ögonen. Den känns som skolavslutningen i nian eller natten innan födelsedagen. Den känns som förväntningar och längtan. Den känns som ett tokhångel på ett dansgolv eller en efterfest i gryningen. Den känns som att springa så fort benen bär. Den känns som skriket som fastnade i halsen. Den känns som ett bultande hjärta, hormoner och adrenalin. Den känns som vår. [Carolina Setterwall]

03. Coldcut med Robert Owens Walk a Mile in My Shoes (Henrik Schwarz remix)
Redan i sin originalversion är gamla hjältarna Coldcuts Walk a Mile in my Shoes en melankolisk rysare tack vare sina sorgsna stråkar och Robert Owens gudabenådade stämma. Men det är i Henrik Schwarz rytmiskt avskalade briljanta version den fulländas och förädlas till årets vackraste, suggestivt pumpande, mörka technogospel. [David Drazdil]

04. Prince ”Black Sweat”
Det bara smäller när man höjer volymen till högtalarnas bristningsgräns. Och kroppen rister för den kan fan inte låta bli. Så. Bra. Har han inte varit sen ”Gett Off”. [Kal Ström]

05. Wolfmother ”Joker & The Thief”
Det gick att sammanfatta sjuttiotalets skönaste rock i en låt, men inte förrän 2006. Döda djur blir olja, kol blir diamanter. Led Zeppelin, Deep Purple, Black Sabbath och Uriah Heep blir Wolfmother. [Fredrik Welander]

06. Merz ”Butterfly”
Så var 2006 ett tyst år. Året där den som skrevade mest hördes minst. Merz gjorde det vackraste albumet där melodier, detaljer och nyanser fick tala, istället för antalet kompisar på MySpace. Med körer och bongokomp, kärleksdoftande sång och en vyssjande melodi, var ”Butterfly” låten som gjorde minst väsen av sig och därmed lät mest. [Maria Gustafsson]

07. Salem Al Fakir ”Dream Girl”
Ett år då jag tröttnat på samtiden och lyssnat mycket på gamla musikalmastodonter har Salem Al Fakir övertygat om att under händer och att framtiden är ljus. Messias spelar piano. [Marie Lindström]

08. Michael Gray med Shelly Poole ”Borderline (Club Mix)”
Ibland behövs inte särskilt mycket för att skapa magi. Ett taktfast beat. Några trevande desperata textrader. Lite lånade stråkar och blås. Repetera tills hela världen är färgad underbart blå. [Ola Andersson]

09. T.I. ”What You Know”
Om album bedömdes utifrån en enda låt vore det ingen tvekan om att T.I. var kungen 2006. Det här är årets anthem. Låten som startar festen eller bara tar den till en ny nivå av galenskap. [Patrik Hamberg]

10. Lena Willemark ”Sväs Märtas kulning”
Lena Willemark vänder kosan hem till Älvdalen. Det blir ett fantastiskt återseende. Ett möte som resulterat i en av 2006 års bästa skivor. Kulning är både vacker och gripande. [Peter Dahlgren]

11. Hot Chip ”Over and Over”
Jag har inte kunnat sitta still. Och trots att det är en av mina favoritsysselsättningar, har jag haft svårt att ligga kvar i sängen på morgonen. Vad det än var för kemiska reaktioner som sattes igång i min kropp vid lyssnande till denna dansanta rocks elektroniskt hackiga knaster och sprak förgyllde det året 2006. [Susanna Huldt]

12. Red Sparowes ”Annihilate The Sparrow, That Stealer Of Seed, And Our Harvests Will Abound; We Will Watch Our Wealth Flood In.”
När skivåret 2006 ska summeras står det klart för mig att året i väldigt stor uträckning har handlat om album, snarare än enstaka låtar. Således har det varit ett ganska ångestfyllt arbete att välja ut mitt bidrag till redaktionens återkommande samling. Såväl Slayer som Iron Maiden var med i diskussionen in i det sista, men till syvende och sist blev det Red Sparowes som drog längsta strået. ”Annihilate The Sparrow, That Stealer Of Seed, And Our Harvests Will Abound; We Will Watch Our Wealth Flood In” är ett storslaget och melankoliskt postrockstycke, som slår an känslosträngarna till hundra procent. Och jag kommer alltid att älska gitarrljudet. Disten, djupet, resonansen. [Tomas Lundström]

Hör alla låtar i vårt podradioprogram.

01. Platinum Pied Pipers & Tiombe Lockhart ”I Got You”
I hård konkurrens årets bästa låt. Waajeed, Saadiq och Tiombe Lockhart är helt enkelt en oslagbar kombination och jag har en känsla av att Lockhart är en dam vi kommer få höra en del av framöver. Hör, lyssna och häpna! [Agnes Arpi]

02. Sibiria ”(Jag kunde ha varit) vem som helst”
Årets naknaste och absolut sötaste svenska poplåt. Stämmor och handklapp, och en tonartshöjning på sista refrängen som grädde på moset. Precis som det ska vara. Om jag var tråkig och du var ful då hade vi kanske sluppit det här men nu är du ändå här. [Carolina Setterwall]

03. The Killers ”Mr Brightside” (Jacques Lu Cont's Thin White Duke Mix)
Jacques Lu Cont behåller drivet från originalet och sveper in Brandon Flowers sång om hur han äts upp av svartsjuka i ett storslaget moln av kaskaderande elektroniska stråkar, New Orderska gitarrer, fläskigt mullermjuka basgångar och en klingande synthslinga. I Lu Conts tolkning är ”Mr Brightside” ett perfekt uppbyggt euforiskt monster som tuggar upp allt motstånd och bjuder på ett av årets allra saligaste ögonblick. [David Drazdil]

04. Laakso ”High Drama”
”High Drama” handlar om det ofrånkomliga. Om den inneboende dramatiken och beroendet som skär djupa sår i takt med handklappen. Det gör ont samtidigt som det spritter i benen. ”High Drama” är en dänga som färgade sommarnätterna rosa och som gör sig gällande än idag. [Emelie Bååth]

05. Laleh ”Hide Away”
Enkelt på gränsen till banalt. Men så vackert att hälften vore nog. Ingen berörde mig mer än Laleh i år. ”Hide Away” avslutar årets mesta och bästa skiva, Lalehs. [Fredrik Welander]

06. Shining ”Goretex Weather Report”
Det är när den slappa bassträngen leder handklappet in i den yra saxofonen bara för att låta dem överumplas av trummorna som jag älskar det som mest. Norsk jazz var skiten 2005. [Kal Ström]

07. Final Fantasy ”Please Please Please”
Owen Pallett och hans stråkar väsnades förbannat, blygt och rakryggat, den osynliga delen av Final Fantasy skrek ”Please Please Please” och vi låg alla i räkställning och drömde om våra egna förlovningsbyxor. [Maria Gustavsson]

08. Vashti Bunyan ”Hidden”
Det är den enda låten som fått mig att gråta det här året. En spröd röst med lika mycket erfarenhet som ett uppslagsverk och vacker som en dag. Bunyan gick rakt in i hjärtat utan mördande reklam. [Marie Lindström]

09. Hoxton Whores vs Rob Tissera feat. Vernon Lewis ”Promised Land 2005 (Full Vocal)”
Egentligen tillför den här versionen inte särskilt mycket till det monumentala originalet, men känslan och kärnan i det Joe Smooth skapade finns fortfarande kvar. Och även om ”Promised Land 2005″ inte var det enskilt bästa stycke musik som 2005 gav oss så är det den låt som bättre än någon annan sammanfattar de 365 dagar som passerat. År 2005 tillbringade jag med att återknyta kontakten med, och gräva fram helt nya, pärlor från house-musikens första stapplande år. En resa till det förlovade landet och tillbaka igen. [Ola Andersson]

10. Ying Yang Twins ”Wait (Whisper Song)”
Viskningscrunk! [Patrik Hamberg]

11. Kent ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”
Vad folk än säger så var 2005 ett år för Kent. De har på något konstigt sätt alltid funnits med. De spelar musiken till mitt liv även innan 1995. Deras tonårsromantik och barnsliga ångest sätter det vuxna på kant. Återigen känns Kent i magen. ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” må vara svulstig och väl tilltagen, men den lämnar aldrig huvudspåret av hjärta och smärta. Så bra. Och så väldigt mycket nostalgi. [Peter Dahlgren]

12. Devendra Banhart ”I Feel Just Like a Child”
Oskuldsfullhet då världen är elak, nyheterna på tv lika eländiga som vanligt och förpliktelser vilar tungt på axlarna. Det här är naivitet och glädje. Eftersom även vuxna människor behöver hjälp med att räkna sina tår. [Susanna Huldt]

13. Vader ”This is the War”
Vader visar återigen hur man kombinerar virvelvindsmangel med melodi, finess och snygga arrangemang. Polsk slakt är bra slakt. [Tomas Lundström]

14. Doktor Kosmos ”När min pojke går på stan”
Trots konkurrens från iskalla barnkörers mässande stämmor och idogt stuffande till tonerna från galna grodor så är det det stela svänget som segrar när året 2005 ska tonsättas. Denna hyllningssång som lyfter fram det magiska i den ibland grå vardagen som förälder är inget annat än genialisk. [Patrik Ekelöf]

01. Aberfeldy ”Heliopolis by night”
Detta sockersöta men även allvarliga skotska band gjorde årets låt. Den har allt inklusive grymt medryckande refräng, lagom knasig text samt körtjejer som håller för näsan. Det är inte alls naivt att påstå att gladpop kan rädda världen. [Marie]

02. TV on the Radio ”Staring at the Sun”
Spelade den på dansgolvet vid tillfälle. Den svänger, men samtidigt är den kompakt och stillastående. Den flyter trögt och är ändå drivande. Sångmelodin kontrasterar musiken och gör låten vacker. Den fastnar och gör en beroende. Klart man kan dansa till den. Handlar bara om stil. [Mikael]

03. Beautiful South ”I'm Stone in Love With You”
Om man bortser från oväsentligheter som linjära tidsaxlar så är teorin klar som korvspad: The Stylistics slicka Phillysoul i all ära, men det var givetvis Paul Heaton Thom Bell hade i åtanke när han skrev ”I'm Stone in Love With You”. Som att bli draperad i sammet och nedsänkt i Evian. [Kristofer]

04. Bloc Party ”Banquet”
Indiedans 2004. Hårt, sött och hett. Det bästa och mest robotaktiga svänget levereras 2004 av de söta Benettonpojkarna från UK. Till råga på allt är det grymt charmigt! [Emelie]

05. Ayesha feat. Tristes Tigres ”Reggaetengue”
Det var rytmen det inte gick att stå emot. Det spelade ingen roll om du hört den förut. Du ville bara dansa dansa dansa och glömma alla sorger och bekymmer i en gammal säck. [Patrik H]

06. Teddybears STHLM feat. Mad Cobra ”Cobrastyle”
2004 sammanfattas enklast: ”bom-digi-bom di-dang di-dang digi-digi”. Det säger allt. [Patrik E]

07. Damn! ”Transplant”
Växlar ohämmat mellan moll och dur, kombinerar stel robotröst med blodfullt hårdsväng och ljuvlig stämsång. Ömsom hotfull och bitter, ömsom glädjefäktande. Kärleksfulla referenser till såväl Stevie Wonders ”Tree” som Steely Dan/Donald Fagen. En sån där fantastiskt oförutsägbar låt som slutar på ett helt annat ställe än den börjar. Underbara Damn!s spelglädje hörs – som vanligt – i varje ton och har smittat mig till ett tungt beroende under några månader 2004. [Fifi]

08. Stonebridge feat. Therese ”Put 'Em High”
Av all musik jag lyssnat på under året insåg jag att det inte finns någon låt jag lyssnat på fler gånger än just ”Put 'Em High”, så valet blev rätt enkelt. Glittrande disco och blått vemod i en lika självklar som omöjlig duett. Ba-be-ba-bao. Ba-ba-be-ba-bao. ”Put 'Em High” var den bästa låt Kylie aldrig spelade in 2004. [Ola]

09. Sophie Rimheden & Håkan Lidbo ”Shout”
Det är Sophies tur nu. [Kjell]

10. Khonnor ”Phone Calls From You”
Att en tonårig kille från Vermont skulle ligga bakom en av årets allra vackraste skivor var onekligen lite otippat. Fast efter att ”Handwriting” fyllt 2004 med brusigt sprakande popballader känns alla hyllningar till Connor Kirby-Long precis lika välförtjänta som självklara. [David]

11. Björk ”Who Is It”
Att det bara är röster spelar ingen roll. Vad rösterna gör spelar roll. Det låter fantastiskt. Så enkelt är det. [Kal]

12. Hovet ”Vacker & lugn”
Ingen har sjungit mer innerligt än Anna Stadling i år. I en sång om livets stora små frågor backas hon upp av piano och dragspel och får mig att rysa. Ett pekoral på en bagatellskiva. Som berört mig mer än något annat i år. Vackert. Och lugnt. [Fredrik]

13. Anna Ternheim ”Shoreline”
”I'll Follow You Tonight” och ”To Be Gone” är lysande. Men under Broder Daniel-covern står luften stilla. [Susanna]

14. Bad Religion ”Let Them Eat War”
Årets trallvänligaste och viktigaste. Ett år då kriget verkade vinna mark som konfliktlösare, men återigen visade sig vara en farlig vän. Nationalism och krig löser inte konflikter, i år har motsatsen till och med bevisats. [Peter]

15. God Among Insects ”Purified in Carnage”
Årets skiva. Att välja ut en representativ låt går egentligen inte. Just nu är ”Purified in Carnage” bäst. I morgon kan det vara ”Headless Nun Whore”. Eller någon annan. [Tomas]

Ingen rangordning, men väl en spelordning.

1. 50 Cent ”In Da Club”
Årets mest obevekliga brottarhit som under årets första halvår höll alla dansgolv i en brutal brygga. [Patrik H]

2. Beyoncé Knowles feat. Jay-Z ”Crazy in Love”
Ibland blir det fel. Fel genre. Fel artist. Fel helt enkelt. Det här är inte min musik. Det här paret berör mig lika mycket som Bennifer. Lik förbannat är det denna låt som _är_ 2003. Oräkneliga call-n-respons-sessioner med rödtottarna kan inte ha fel. Uh-oh, uh-oh, uh-oh oh no-no! Nonsens-språk för ”2003 års låt”. [Patrik E]

3. The Knife ”Heartbeats”
Jag förstod inte att elektronisk musik kunde beröra. Men The Knife ger en känsla av vemod och hopp som jag förnekat datorer förut. Vackert, men samtidigt hårt som flinta. Det måsta bara vara årets låt. [Peter]

4. Al Green ”My Problem Is You”
Tidlös Pompsoul med blöt bluesorgel (Robert Clayborne) och fuktigt gitarrrsolo av Charles Pitts. Als gnyende, seglande segerröst rotfyller din själ på nytt. Hurra! [Kjell]

5. Snoop Dogg feat. Pharell ”Beautiful”
Århundradets pimp tillsammans med den slickaste charmören gjorde årets kärleksanthem som även fungerar att skaka sin rumpa till sena kvällar om och om igen. [Marie]

6. Big Boi ”Bowtie”
Snuskigt bra lyckofunk med struttigt blås och vinkorksplopp. Redan vid den definitionen vet man ju. Stod i stark konkurrens med Mark Ronsons ”She's Got Me”, som spelar på samma känslosträngar och påverkar min kropp på likartat sätt; fånflin, funkboll i magen och okontrollerade spasmer liknande dans. Jag vill också gå i fluga. [Fifi]

7. London Elektricity feat. Robert Owens ”My Dreams”
Owens personifierar uttrycket ”själ” och gör mig allt mer övertygad om att han skulle kunna kompas av en matberedare och ändå få resultatet att bli soul. [David]

8. Basement Jaxx feat. Lisa Kekaula ”Good Luck”
Motown-stomp, Phil Spector-ljudväggar, discostråkar, mullrande basgång, handklapp, soulgitarr och raspig sång. Inget svängde hårdare än ”Good Luck” 2003. [Ola]

9. Moloko ”Familiar Feelings”
Disco. Disco. Disco. Som fan. [Fredrik]

10. André 3000 ”Hey Ya”
André spårar Outkasttåget ännu längre ur hip-hopmittfåran. Så knasigt briljant att hip-hoplyssnarna blev förvirrade och förvirrade blev hip-hoplyssnare. Kärlekshatarna stod emot radios och teves sedvanliga kamp att spela sönder en hitlåt ovanligt länge och videon är ju bara klockren. [Susanna]

11. David Sylvian ”A Fire in the Forest”
Gudalikt vacker, naken, närvarande, omisstagbar, med en personlighet som fyller tomrum, elektriskt fulländad. [Anders]

12. Xiu Xiu ”Apistat Commander”
Det handlar om hjärtat. Det räcker så. [Kal]

13. José González ”Heartbeats”
Egentligen är The Knifes version årets bästa, en låt som direkt tog ett hårt nackgrepp på mig och sen förde mig ut på ett vansinnigt neonljusblinkande, halt dansgolv. Att José Gonzàlez lyckas göra en fantastisk cover på låten, som i sig är ett mästerverk, säger mer än tusen ord. [Emelie]

14. The Hidden Cameras ”The Man That I am With My Man”
Urinsex har aldrig varit trevligare. [Kristofer]

15. Black Eyes ”Deformative”
Det här är den snabbaste och kanske enklaste låten på ett av årets album. Den bjuder upp till dans på ett för året signifikativt vis, men samtidigt låter det här mer än bara punkfunk. Det är inte tur som har gjort att det står DIS135 på skivan. [Mikael]

16. Nasum ”Stormshield”
En fantastisk låt som exemplifierar Nasums storhet perfekt; förmågan att kombinera brutalt mangel med dynamiska och snygga låtarrangemang. [Tomas]

0. Tyskarna från Lund
”Global Fussball OK” Fotbolls-VM levde. Luften var laddad med Ginger Ale och rödvin. Oförstående blickar från förbipasserande. Allsång som skulle få Lasse B att tacka för sig och söka nytt jobb. Fragmentariska, febriga bilder från ett fuktigt förtält fyllt med redaktionsmedlemmar på en småländsk gräsmatta. Total lycka och gemenskap till tonerna av ett perfekt enlåtssoundtrack. Sommaren 2002 i kondenserad form. [redaktionen]

1. Kent ”Dom andra”
”Dom andra” är undantaget som bekräftade regeln att Kent alltid släpper sämsta låten som förstasingel. För även om ”Vapen & ammunition” är kvintettens svagaste platta är låten med visselslingan från helvetet utan tvekan årets signaturmelodi. [PE]

2. Queens of the Stone Age ”No One Knows”
Den här låten har jag haft en härlig romans med i år. Eller ska jag säga, den här låten är som en symbolisk vecka av en underbar het romans (= hela skivan). Bilden av mig – lätt berusad i ett hotellrum i Portugal, förvånad att plötsligt höra favoritlåten på ett underligt ställe, hysteriskt spelande på lufttrummor och galet leende – är en kär bild som jag gärna minns länge. Skivan och jag har gått in i nästa fas nu, vi älskar inte flera gånger om dagen längre och är inte desperata efter närkontakt. Vårt förhållande har svalnat lite, men vi kommer alltid gilla varandra väldigt mycket. [FN]

3. The Dillinger Escape Plan ”Pig Latin”
Ingen pardon. Suget startar och bara växer. Mike Patton var det som fattades The Dillinger Escape Plan. Fantastiskt. Verkligen en asbra låt. Överlägset bäst i år. [KS]

4. Six By Seven ”Speed Is In/Speed Is Out”
Många låtar slogs om den här platsen. Det kunde lika gärna ha stått …and You Will Know Us By the Trail of Dead, Desaparecidos, Division of Laura Lee, Kevlar eller Sparta här. Och kanske borde det göra så. Energifylld popmusik med hardcorefärg har det kommit i överflöd och för en gångs skull är mängden mer än välkommen. Six By Sevens bidrag till en drägligare tillvaro stavas 2 minuter och 30 sekunder tyglad urladdning. [MN]

5. All Systems Go ”Taking Up Space”
Rock rakt in bröstkorgen. Snabbt, svängigt och ansträngt. Som en trimmad Opel ungefär. [PD]

6. Yeah Yeah Yeahs ”Bang”
2002 var EP:ns år. I min värld i alla fall. I ”Bang” darrar luften emellan tonerna och Karen O stöter ut musikburet sex. Jag glömde nästan bort ”Bang” när ”Machine EP” släpptes utan att vara särskilt bra, men sen kom jag på att man bara behöver lyckas en gång för att göra en asbra låt. [KS]

7. The Royal Beat Conspiracy ”Try Me”
Driv, tempo, dekadens och ett sabla råös! Ingen låt har gjort mig gladare under året. [FW]

8. Bright Eyes ”Lover I Don't Have To Love”
Conor Oberst har lyckats med bedriften att släppa två utmärkta skivor i år, och att välja en låt från alla de som kommit med något av hans band har inte varit det lättaste. Jag kan räkna till minst tre låtar från ”Lifted or the Story Is in the Soil, Keep Your Ear to the Ground” som passar här. ”Lover I Don't Have to Love” har trots konkurrensen blivit den låt som spelats högst och flest gånger. Få låtar från i år har passat bättre att ha ont i hjärtat till. [MN]

9. The Drowners ”Lupinne”
En sång som slår hårt i den nerv som är övergivenhetens nerv. Ensamt är det att gå på livets stig, och det kan bli djävligt bra låtar av det. [PD]

10. Lambchop ”The Old Matchbook Trick”
En sammetsmjuk, melankolisk betraktelse över livet som turnerande musiker kryddad med Kurt Wagners sedvanligt svarta humor. Avskalat, varmt och väldigt vackert från en skiva som bara fortsätter att växa. [DD]

11. M Hederos & M Hellberg ”Take Care”
Den värmländska duon tackar för sig och gör det på bästa tänkbara sätt. ”Take Care” sammanfattar allt deras musik handlar om. Moll och magi. [PE]

12. Moneybrother ”Thunder in My Heart”
Första halvårets självklara ledmotiv till eufori. Introt är ett av de snyggaste jag nånsin hört. [FW]

13. Koop ft Yukimi Nagano ”Summer Sun”
Årets sötaste sommardag till tonerna av jazz som är lika mycket nu som då. Magiskt. [PH]

14. Lemon Jelly ”Nice Weather for Ducks”
Fred Deakin och Nick Franglen la sina musikaliska vantar på en gammal barnkammarramsa och vi fick en dos lyckligt merenguesvängande solsken. Ankorna ler fortfarande i sin damm. [DD]

15. The Streets ”Weak Become Heroes (Ashley Beedle's Love Bug Vocal)”
Sagolikt vacker och vemodig house som signatur för en hel generation nostalgiska klubbhoppare. I Ashley Beedles version förvandlad till åtta minuters livsbejakande glädjeexstas – en ”Move On Up” för 2000-talet. [OA]

16. Beyoncé Knowles ”Work It Out”
2000-talet har handlat väldigt mycket om The Neptunes. ”Work It Out” var deras hetaste produktion i år. Beyoncé tar funken tillbaka, hårdare och vackrare än alla andra. Blow your horn now! [PH]

17. Snoop Dogg ”Stoplight”
Snoop har stretat med samplingarna och gjort coverversionerna ihop med sina förebilder länge nog. Nu är han beredd att göra egen p-funk. Och även om ”Stoplight” bara är en hommage till The P-Funk Mob så är det en oemotståndlig låt vars huvudfunktion verkar vara att få mig på bra humör. [FN]

18. Cee-Lo ”Unda Tha Influence (Follow Me)”
Det var i den amerikanska södern det mesta och det bästa hände i år. Och Cee-Lo var den störste, på många sätt. Glöm allt du tidigare trott – så här låter gospel år 2002. ”You gotta believe in something, so why not believe in me?”. Jag tror. [OA]

01. Lars Winnerbäck ”Elden”
Som en svensk Bruce Springsteen rullar Winnerbäck över mig med inledningslåten på albumet ”Singel”. En låt fylld av känsla och minnen. Jag minns värmen och kylan. Jag minns elden. Bästa nerven. Bästa känslan. [PD]

02. The (International) Noise Conspiracy ”Capitalism Stole My Virginity”
En låt som sammanfattar stora delar av det onda året 2001. Bara titeln gör den asbra. Låten i sig är ännu bättre. Konspirationen framstår allt mer som ett band för framtiden. [FW]

03. Black Rebel Motorcycle Club ”Whatever Happened to My Rock'n'Roll [Punk Song]”
Driven fåackordsrock med bröderna Reid i minnet. Lika enkelt som genialt. [MN]

04. Randy ”Proletarian Hop”
De senaste åren har varit punkrockår. Randy gav mig en sådan fetingkick. En helt suveränt svängig låt med politiken i ett enkelt förståeligt språk. Bästa svänget. Bästa politiken. [PD]

05. The Plan ”Mon Amour”
Den borrade sig in i huvudet. En enveten slinga som studsat omkring bland hörselnerverna likt en osalig ande sedan dess. Just när man trott sig vara botad har den dykt upp igen. Nästan alltid till ens stora glädje. Eller som Theodor Jensen uttrycker det: Merde! [PE]

06. Borderlines ”Come On, Hold On”
Tryck in repeat, höj volymen och greppa tamburinen. Det här svänger. [MN]

07. Dr Kosmos ”Jag låg med henne i Tjeckoslovakien”
Den kosmiska kvintetten har nog aldrig varit mer trallvänlig. Efter det tunga trumintrot följer ett oemotståndligt lekfullt sväng som fullkomligen porlar fram. Framkallar lika delar sommar, skratt och spontandans. Har suttit som gaffa alltsedan premiärlyssningen på Hultsfredsfestivalens camping i somras. [PE]

08. The Gorillaz ”Latine Simone [Que Pasa Contigo]”
Jag har haft svårt att välja från skivan som jag älskar, att det skulle bli en låt från Gorillaz har varit klart länge. Till slut blev det mötet mellan blodet och hjärnan. [KS]

09. I Monster ”Daydream in Blue”
Sällan har tysk easy listening låtit så fräsch som när I Monster förvandlade The Gunther Kallmann Choir till småflummig vocoderförstärkt paraplydrinkschillout. En bedrift värd att applådera. [DD]

10. Télépopmusik ”Breathe”
Elektronisk musik när den är som bäst. Svävande, luftig och sagolikt vacker. [OA]

11. Missy Elliott ”Get UR Freak On”
Missy och Timmy har aldrig fel. Bäst i år igen. [PH]

12. Dungeon Family ”Crooked Booty”
Galen funk är det bästa jag vet. Så är det bara. [FN]

13. Mary J Blige ”Family Affair”
Ett pumpande monsterbeat från Dre och Marys röst. En vinnande kombination som hållit mig och resten av svenska folket dansande sen i somras. [PH]

14. Hikaru Utada feat. Foxy Brown ”Blow My Whistle”
En av många pärlor som gömt sig på ett soundtrack. En av rappens stora, en ny bekantskap och en löjligt svängig låt. Helt plötsligt tittar solen fram. [OA]

15. The White Stripes ”Fell in Love with a Girl”
Jag vet inte men ”I must be fine cause my heart's still beating”, ja så känns det ju när hon är bäst. Enkelt, rakt och rått. Rakt in i hjärtat. [KS]

16. The Mopeds ”The Right to be Unfunky”
Jag har också rätt att vara ofunkig. Inte många vet om det, men jag gillar pop också. Särskilt när det är så här bra, catchy och glatt. [FN]

17. Kings of Convenience ”I Don't Know What I Can Save You From”
Ibland är det enda man behöver lite tröst och värme. I år kom den i form av lågmäld, akustisk popmusik från Norge. Lika vackert som oväntat. [DD]

18. Hederos & Hellberg ”No Fun”
Hederos spelar piano mer inspirerat än någonsin. Hellberg sjunger och spelar munspel som om det vore det sista han gjorde i livet. Resultatet ger ”No fun” nytt liv. Årets innerligaste upplevelse i musikväg. [FW]

Det här är årets upplaga av ”16 asbra låtar”. Varje redaktionsmedlem har valt sina två favoriter från det gångna året. De två bokstäverna som står inom hakparentser är initialerna för den redaktionsmedlem som valt låten.

Vi hoppar över motiveringarna. Det här är 16 låtar vi inte klarat oss utan, varken mer eller mindre. 16 låtar du borde ha lyssnat på om och om igen. Har du inte gjort det redan så är det hög tid nu. Här får du ett axplock av år 2000:s bästa låtar serverade på en silverskiva.

”16 asbra låtar 2000″

01. Aaliyah ”Try Again” [PH]
02. Text ”Sound is compressed; words rebel and hiss (Radio Edit) (Manual #29)” [MN]
03. D'Angelo feat Method Man & Redman ”Left & Right” [FN]
04. Outsidaz ”The Rah Rah” [DD]
05. The Hives ”Hate To Say I Told You So” [PE]
06. The Royal Beat Conspiracy ”Satan's radio” [FW]
07. Queen Adreena ”Cold Fish” [KS]
08. Songs of Soil ”Kelly” [PD]
09. Hederos & Hellberg ”Been Smokin'” [FW]
10. En Vogue ”Love U Crazay” [FN]
11. Kelis ”Caught Out There” [PH]
12. Teddybears STHLM feat. Paula ”Yours to keep” [PD]
13. Deftones ”Passenger” [MN]
14. Einstürzende Neubauten ”Allerdings” [KS]
15. Coldplay ”Trouble” [PE]
16. The Doves ”Here it Comes” [DD]

1. the beta band – round the bend
David Drazdil: att blanda influenser från hela rockhistorien till något eget är svårt. Att göra det i varje låt är ännu svårare men Beta Band gjorde just det på sitt debutalbum. Modern, galen nypsykadelia. Förvirrande, omtumlande och helt briljant.

2. manu chao – bongo bong
Patrik Hamberg: förr sjöng Manu Chao världspunk i Mano Negra. Nu spelar han söta världsfolklåtar på gitarr och kompar med en liten ljudeffektslåda. Det blir makalös popmusik från minst fyra kontinenter. Bongo Bong är årets mest snabbfästande låt.

3. kent – beskyddaren
Peter Dahlgren: det finns ingen som skriver texter som Joakim Berg. Precis som på tidigare album och i samarbetet med Peter Svensson står texterna för sig själva. Att Berg sedan har uttryckt att Beskyddaren handlar om klasshat och utanförskap, gör inte låten sämre.

4. monster – ex-factor
Patrik Hamberg: Monster tar av sig elgitarren och börjar spela soul. Fast det har de ju gjort hela tiden. Deras version av Lauryn Hills ”Ex-Factor” är årets cover. Ångest och glädje på samma gång. Gåshud.

5. ayo – betongdjungelboken
Patrik Ekelöf: sensommarens svängigaste låt som delade dagensskiva.com-redaktionen i två läger på ett sätt som bara musik kan.

6. eminem – still don't give a fuck
David Drazdil: helt plötsligt fanns han bara där. Med provocerande texter och ett lysande gung signerat Dr Dre lämnade han ingen oberörd. Vad han själv tyckte? Tja, lyssna på låten.

7. demolition doll rods – u look good
Kal Ström: den låt som förföljt mig mest.

8. the hellacopters – move right out of here
Mikael Nordlander: att välja en låt från årets rockplatta är inte lätt. Det fick bli den senaste singeln. En låt som med sina dryga två minuter får mig att bli helt svettig. Det blir inte mycket bättre än så här. Har du ännu inte köpt albumet är det hög tid.

9. sophie zelmani – fire
Fredrik Welander: en vacker, stämningsfull sak, med en början som gör mig ledsen, men med ett slut som får mig att le.

10. los lobos – corazon
Fifi Nylander: enkel och sötsmäktande sång på spanska. Kunde kanske varit platt och patetisk, men istället värmer den mitt hjärta och får mig att vilja dansa rumba.

11. eric benét featuring faith evans – georgy porgy
Fifi Nylander: goding från 70-talet som väckts till ett nytt och ännu bättre liv med dessa himmelska sångare. Mjuk som sammet men med ett mycket bestämt beat. Ett sorgset lyckorus.

12. nine inch nails – the wretched
Kal Ström: en av de bättre låtarna på den bästa plattan i år.

13. petter – så klart
Patrik Ekelöf: Petter har trampat gasen i botten jämfört med förra plattan och svänger som en skogsväg under svenska hiphoprallyt.

14. lars winnerbäck – du gamla du fria nord
Peter Dahlgren: Lars Winnerbäck har kanske mest profilerat sig som de brustna illussionernas poet. På senaste albumet har dock en socialrealistisk ådra visat sig. Att göra politiska ställningstaganden är bra, men att göra det med Winnerbäcks känsla är bättre. Skräcken finns där när Winnerbäck beskriver ett kapitalistisk samhälle i utförsbacke.

15. suede – indian strings
Fredrik Welander: underskattad låt med ett (nuförtiden) underskattat band som gjort en av årets mest underskattade plattor.

16. mogwai – christmas steps
Mikael Nordlander: mogwai gör dynamisk musik som är så smart att det nästan gör ont. Mycket musik med små medel. Skrämmande och brutalt. Släck lyset, höj volymen och var beredd…