Det skrivs en del i stockholmspressen om att det skulle vara folktomt och ödsligt här i Småland. Att det skulle bero på att publiken vant sig vid stadsfestivaler och de bekvämligheter en sån festival för med sig.

Tillåt mig invända.

Hultsfred 2011 är förvisso inte lika myllrande som några av de mest framgångsrika åren, men i känsla inte särskilt långt borta från de tidiga 90-talsåren.

Teorin att publiken inte längre skulle vilja bo i tält ger jag inte heller särskilt mycket för. Borde i så fall inte både Peace & Love och Sweden Rock var uträknade i så fall? Jag tror helt enkel att det är de journalister som gjorde sina första jobb och bodde i tält på 90-talet som nu vant sig vid hotell och inte kan tänka sig att återvända tilll träsket. Fair enough, men allmängiltig sanning? Nä.

Och hur många framgångsrika innerstadsfestivaler har vi egentligen? Endagsfestivaler oräknade.

Fredagen var den dag jag personligen såg mest fram emot. Jag hade kunnat springa som en tätting mellan scenerna, men tillät mig att med ålderns rätt nöja mig med de fyra viktigaste.

Först ut blev därför Imperial State Electric. Jag hoppade med andra ord över Paper igen (13.15 är en elak tid på festival).

Nicke Anderssons rockorkester är för dagen förstärkt med ytterligare en gitarrist, vapendragaren från Death Breath, Robert Pehrsson, hanterar scenens tredje Flying V-gitarr. Spons?

Trots att de spelar lite för tidigt på en scen som känns lite för stor i relation till publiken levererar de fin rock’n'roll-underhållning. Det är en bra sak att ha fyra man som kan dela på lead-sången längst fram.

Med en ynka fullängdare i bagaget blir setet så klart ganska förutsägbart. En och annan ny cover som jag inte kan placera smygs in och en del av de egna har vucit till sig i livetappning (Lex Resign).

Sen ska jag väl inte sticka under stolen med att jag hellre ser dem inomhus på en klubb åtminstone åtta timmar senare nästa gång. Ändå: mersmak.

Kvart i fem börjar årets konsert i Hultsfred. När Charles Bradley, efter att kompbandet kört ett par instrumentala låtar, kliver in på scenen stiger jublet i Teaterladan (förlåt White Stage).

Jag påminns om att det är en av mina absoluta favoritscener i festivalsverige. Få klarar att matcha stämningen i en euforisk och välfylld teaterlada i Hultsfred.

Under Charles Bradley-spelningen finns alla pusselbitar på plats. En artist som levererar något publiken inte riktigt insett att de väntat sig och en publik som tar en artist de kanske bara läst om direkt till sitt hjärta.

Allra bäst mottagande får videospåret The World (Is Going Up In Flames), minibiografin No Time For Dreaming och covern på Neil Youngs Heart Of Gold.

Att Bradley har en bakgrund som James Brown-imitatör märks med all önskvärd tydlighet; i rörelserna, i poserna och kanske framför allt skriken. Herregud, 63-åringen levererar till och med en bensplit.

Men det går inte att avfärda Bradley som imitatör. Han har ett eget unikt uttryck också. Märkt av en lång kamp för att nå en liten skärva av framgång. Inte så konstigt då att han blir märkbart tagen när publiken öser kärlek över honom.

Om det fanns någon från ett svenskt bokningsbolag i publiken tror jag nog att vi kan vara säkra på att Charles Bradley kommer tillbaka ganska snart. Det här var en sådan spelning som kommer att finnas på mångas topplistor när året är slut.

När The Budos Band tar över scenen efter ett uppehåll på ungefär 45 minuter har publiken tunnats ut betänkligt. Jag inser också att jag får äta upp mitt självsäkra påstående att det var Budos som backade upp Bradley.

För även om många av männen på scenen är desamma, så står saxofonisten från Bradleys band bredvid mig i publiken, den välklippte basisten är utbytt mot en yvig doomfunkmästare och rytmsektion har blivit fem man stark.

Egentligen är jag inte särskilt förvånad att Budos Band lockar en mindre skara. Deras kompakta instrumentalfunk med arvet från afrobeatet förädlat i Staten Island är inte lika direkt. De bjuder på ett mörkt mördande groove som jag inte kan stå emot. Men jag är inte dummare än att jag förstår varför Bradley frälser fler.

Ungefär två timmar senare är det dags för en festivalens huvudnummer. Bootsy Collins på Blue Stage (Pampas för old boys and girls).

Om jag var lite osäker på att peppen skulle infinna sig slås tvivlen i bitar redan när Bootsys stjärnformade rymdbas ljudtestas. Redan då sprider sig ett brett leende på mina läppar.

Det börjar helt ok men står snart ganska klart att det kommer att krävas en hel del förförståelse och förlåtande attityd för att köpa den här showen. Ljudet är katastrofalt illa mixat och sången (som är helt avgörande för Bootsys p-funk) ligger så lågt att den ibland bara med nöd och näppe går att urskilja.

Jag inser också ganska snart att det är en rejält nerbantad version av showen vi får se och engagemanget från scenen är väl inte direkt på topp (”What’s the name of this town? Sweden!? Kom igen.) Bootsy går av scenen helt under två låtar för att byta kläder – Flash Light och nya Don’t Take My Funk Away. Det är uppenbart en mellanspelning på en lång turné.

Nej. Bootsy är minst bra den här dagen. Han är å andra sidan den enda som kan kalla sig Bootsy. Och det är inte så illa.

Glad att ha sett det. Ledsen att det inte var bättre. Hade inte velat missa det. Blandade känslor helt enkelt.

Foton: Fifi Nylander