Recension
- Discolette (album, 2×cd) Samling
- 2010
- Colette
Dis go dis way, dis go dat way
Lyssna
Externa länkar
- Butiken Colettes webbplats
- Just nu säljs bland annat Daft Punk-Coca Cola.
Etiketter
Ända sedan discon putsades av och släpptes in i de fina rummen igen sådär mot slutet av nittiotalet har den ompaketerats i en drös olika former. Från den mest spegelbollsglänsande och originalsamplade glädjediscohouse till saker som bara är â€disco†till titeln (och som definitivt inte förtjänar att använda det ordet).
De senaste tre åren eller så har den variant som fått mest utrymme och uppmärksamhet fått etiketten â€nu discoâ€. Fullständigt självklart på flera sätt. Dels att â€nu†hakats på, efter â€nu raveâ€, â€nu electro†och snudd på â€nu postpunkâ€. Men också dels därför att just nu discon är en naturlig fortsättning på det äktenskap mellan vinglig gitarrpop med stor förkärlek för åttiotalets mest analoga ljud. Då, för snart något årtionde eller så, var det förhållandevis få utövare av den återretroskapade åttiotalselektromusiken som tryckte dit ett â€disco†i beskrivningsfältet. Möjligen om det föregicks av ett â€italoâ€.
Men nu har det alltså blivit så rumsrent även här att disco funkar helt på egen hand. Ja, nästan. Det handlar ju inte om precis den musik som spred magi över världen där under sjuttiotalets andra halva. Nu handlar det istället om musik som fått sina Headz eller Royalties Overdue genom de fyra Future Disco-samlingarna. Eller någon av etiketten Permanent Vacations båda Selected Label Works. Eller varför inte Hed Kandis Nu Disco-serie.
För den som vill hitta sin nydisco samlad finns det med andra ord en del att välja på. Fjolårets Discolette, tidsenligt utgiven av en etikett som egentligen är en trendig Paris-butik, var ytterligare en i raden.
Ytterligare än. Men ändå en som sticker ut i mängden.
Ingen samling har nämligen så här långt lika sömlöst knutit ihop discons sjuttiotal med dess nydansande 00-tal och 10-tal.
Allt tar sin början tillsammans med den lite lätt oväntade konstellationen Discodeine (Pilooski och Pentile) med sång från Pulp-Jarvis Cocker. Sedan blir det nudiscogangsta genom Lindstrøm & Christabelle Lovesick, Loveboat-disco med Melba Moore, stråkdansande rymddiscoklassikern Space Bass med Slick, Hercules & Love Affair-sångerskan Kim Ann Foxman, Crown Heights Affair, Foxy,
Alltihop utan att det någon gång känns särskilt långt mellan sjuttiotalsskarv och 00-talsskarv. Något som blir särskilt tydligt de gånger de båda möts, som i Lindstrøms och Todd Terjes putsning av Imaginations Just an Illusion.
Väldigt snyggt. Och väldigt bra.
Publicerad: 2011-04-04 01:11 / Uppdaterad: 2011-04-04 01:11
5 kommentarer
Intressant!
#
Två andra samlingar där det blandas och ges bland nytt och gammalt är Mighty Mouses Disco Circussamlingar. Men det låter som en helhet när Larry Levan (New York Citi Peech Boys) samsas sida vid sida med Crazy P. Logiskt att de ligger på samma skiva.
http://open.spotify.com/album/0sq2Px3uoajPWCw9bCxVUh
#
sly: Finfint tips. Det tackar jag för!
#
Disco not disco ar ocksa bra och vyvidgande samlingar
#
[...] Men den här gången läggs också nyare tongångar på skivtallrikarna. En blandning av gammalt och nytt inspirerat av det gamla, på samma sätt som exempelvis Discolette. [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).