Hiphop är inte blingbling, tajta byxor, lamborghinis och nakna brudar indränkta i champagne. Hiphop är mörka luvtröjor, tunga sneakers som trampar asfalt och gäng från den hårda betongen. I alla fall om man frågar Havoc.

Hans andra soloalbum är en hård motherfucking platta. Andra spåret, I Clap Em Up, är en fet inledning till denna gangstaupplevelse. Beatet är skarpt och avskalat, och verserna bjuder upp till intressant berättande. Hooken bekräftar sedan att man inte har så mycket annat att välja på än att vara lite rädd för den respektingivande Havoc. För han bryr sig inte ett skit om någonting.

Watch Me, den andra singeln från Hidden Files, är en ganska risig autotunehistoria, som skär sig lite när den samtidigt försöker vara hård. Jag har helt otroligt svårt för autotunad musik, men jag får väl glädjas, och samtidigt våndas, över att det finns sådant som är ofantligt mycket värre än det som Havoc har styrt upp.

Robotröstfjanteriet blir sedan starkt motarbetat när det betongråa soundet, som verkligen har övertaget på detta album, dyker upp igen. Visst finns en del spår som inte är så mycket mer än okej hiphop, men det är bara på sista spåret som botten verkligen nås.

När de riktigt feta låtarna infinner sig blir det riktigt bra, och det lever upp till den standard vi vet att Mobb Deep och Havoc själv kan nå. Förutom de två första spåren är även Heart Of The Grind, You Treated Me, där Cassidy kommer in med sitt omänskligt kaxiga tonfall och levererar punchline efter punchline som vanligt, och The Hustler väldigt bra betongrap. För att nämna några.

The Millenium är högst nämnvärd, då den är den hårdaste låten på albumet. Det är en låt som har det mesta. ”You can run but you can’t hide, nigga” i de hotfulla verserna, ”Competition – straight killin’ em” i hooken. Och ett beat med mystik i sig som får en att skrynkla ihop ansiktet och kaxigt vifta lite med händerna. Minst sagt en fet låt.

Den andra halvan av Mobb Deep, för tillfället fängslade Prodigy, är med på en låt. On A Mission är dock något av en besvikelse. Ganska svag låt, speciellt när man hade en oundviklig förhoppning på en schysst Mobb Deep-banger.

Hiphopen har en lite irriterande utveckling just nu, enligt mig. Men undantag finns fantastiskt nog alltid. Från genuina Amanda Diva, till Havocs klassiska hood