I den korta film som ANTI lade upp på nätet strax innan albumsläppet sitter Neko Case i sin lada och lyssnar på grodorna utanför genom brädspringorna. Hon gillar när ljudet sipprar in i inspelningen som pågår i ladan, där pianon står på rad. Hon gillar ljudet så mycket att sista spåret på Middle Cyclone består av trettioen minuter grodsång. Det är min största invändning mot albumet.

När Neko Case gör ett album gör hon det med besked. Hennes sång är stark och vågad, hon samlar de bästa musiker hon kan hitta och hon brer på rejält i konvolutet om sina dyra advokater som kan få fatt på den mest välmenande fildelare. Hon är barsk och tråkig, samtidigt hängiven och rolig. Ungefär som hennes musik.

Fredrik påstod om förra släppet Fox Confessor Brings the Flood att det inte finns någon som sjunger modern country som Neko Case. Det tänker jag inte bestrida. Det är hennes låtar jag har lite svårt för.

I självklara poplåtar som People Got a Lotta Nerve funkar hennes uttryck utmärkt men i övrigt blir det lätt stelt och snyggt. Som i titelspåret Middle Cyclone. En gullig speldosa lägger ett solo när Case snygga röst tystnar, men den tillför ingenting. Det är stelt, stelt, stelt. Fever är perfekt arrangerad, den har djup och detaljer, liksom Magpie to the Morning som är släpig och arg. Annars är Case musik snudd på kylig mellanåt. Inte för att hon inte sjunger med skrevet, hon använder både skrev och hjärta, men hon vågar sig aldrig utanför ramarna. Det är snyggt, snyggt, snyggt.

Howe Gelb från Giant Sand, Garth Hudson från The Band, John Convertino och Joey Burns från Calexico och M. Ward är några av de mer namntunga som medverkar på diverse instrument. Liksom självklart hennes kollegor i The New Pornographers som nästan alltid finns närvarande. Resurserna är oändliga men låtarna räcker inte alltid till. Till Case försvar trots allt får sägas att hennes lägstanivå alltid är väldigt hög.