Lördagskväll runt klockan halv nio. Och jag undrar vad jag egentligen gör på en stor gräsmatta där folk går runt i Converse, hög musik spelas i bakgrunden och den snöpliga förlusten mot Spanien just visats på storbildsskärm. Som vanligt fryser jag alltid, trots fyra tröjor och två jackor, den ena som jag lånat till mig av syrran, och undrar hur folk alltid lyckas vara snygga, coola och framförallt lättklädda på tillställningar som denna. Så det är här all action är?
Jag var från början inte helt välvilligt inställd till Where the Action is, endagsfestivalen som skulle äga rum långt bortom universitetsområdet, samtidigt som Hultsfred och med en mängd ganska trista och slätstrukna rockband. Jag skrattade när jag först läste om den, en morgon i DN. Ha. Vem skulle gå dit?

Det var kanske fler än jag som tänkte så, men uppenbarligen var det en väldans massa som inte alls tyckte att det var en dålig idé. När jag nådde mitt slutmål uppe vid Stora skuggan, som området där W.T.A.I. höll till heter, strax innan klockan fyra, var det redan välfyllt med folk vid konsertscenen där Dirty Pretty Things sparkade igång och framförallt på alkoholserveringsytorna.

Kanske för fullt. Vissa barnsjukdomar märktes väl av hos denna nya – och återkommande? – festival. Det var svårt att hitta ackrediteringsbåset, som var gömt bakom stängsel och växtlighet. Bakom mig i den långsamma kön som jag tillslut fann stod två unga funktionärer som undrade vart de skulle ta vägen för att kunna börja arbeta. Man kunde undra om det var de som var lite dumma, eller om informationen helt enkelt var lite undermålig. Jag anade förstås det sista.

Matställen finns det alltid fullt av på festivaler, vad det än är för minitillställning med miniartister och miniantal besökare. Langosvagnen är ett måste, så även här. Men köerna var längre än vad som vanligt är till de vanliga krubbåsen, för att inte tala om till ölen. Eftersom alla som hade biljett, oavsett sin ålder, var välkomna, fanns det på området några speciella platser där den underårige inte fick komma in. Istället trängdes där de med åldern inne för alkoholköp, och köerna var skrämmande långa och trängseln alltför obehaglig.

Vad W.T.A.I. lyckats riktigt bra med var toaletterna, eller ja, de vanliga standardbajamajorna, som det fanns chockerande många av, vilket ledde till en ickeexisterande kö. Dessutom var de uppdelade på herr och dam. Utomordentligt.

Egentligen var det inget i musikväg som lockade mig, alls. Foo Fighters, Mando Diao och i viss grad även The Hives var sådant som fick min uppmärksamhet för länge länge sedan, när 90-talet fortfarande var vid liv eller just hade dött. Ett tag sedan alltså. Dessutom har jag svårt att ägna all min uppmärksamhet åt konserter.

På grund av lite dator- samt allmänstrul anlände jag, som redan nämnts, vid fyratiden, precis lagom till konserten med Dirty Pretty Things, före detta The Libertines-Carl Barâts band. Ganska trevligt. Mando Diao, som spelade på den stora scenen (även kallad The Mirror), är kanske Sveriges snyggaste band, men så rolig musik spelar de inte. Men ungdomarna gillar’t, och jag gillade dem när jag gick på gymnasiet och kan aldrig låta bli att tänka på den tiden när jag ser dem live (vilket inte sker särdeles ofta, guskelov). The Hellacopters orkade jag inte med, eftersom jag aldrig uppskattat deras enahanda tråkrock, må det ha varit sista stora spelningen.

Dinosaur Jr var mest gubbiga och grå och jag ägnade mig istället åt att försöka se något av Sverige-Spanien-matchen. Josh Homme i Queen of the Stone Age mellansnack var riktigt upplyftande, även om en hel konsert inte var något jag orkade med. The Hives är The Hives, och även om jag inte tycker att deras musik är i närheten av det största som kommit ur ett rockband så är de trots allt The Hives, speciellt på scen. Det går inte att låta bli att charmas av Pelle Almqvist. Natten avslutades med Foo Fighters. Även dem att tröttna på när Dave Grohl började med gitarronani. Eller så var jag bara, helt enkelt, inte W.T.A.I.:s målgrupp. Men trots kyla, trängsel och tråkrock var kvällen ändå helt okej.