Att Alan McGee kallar You Cross My Path för The Charlatans bästa album sedan Tellin’ Stories borde man kanske inte fästa någon större vikt vid. Det är sånt citatmaskinen McGee häver ur sig. Oftast utan att det har särskilt mycket med verkligheten att göra. Särskilt inte för någon som likt undertecknad tycker att Charlies spelat in bättre album än Tellin’ Stories senare.

Om jag senast fångades av att The Charlatans var tillbaka på den plats där jag ville ha dem efter mer eller mindre misslyckade utflykter och just därför kanske gav dem lite mer beröm än de faktiskt förtjänade känner jag precis som McGee att de faktiskt fått till det på riktigt den här gången. Det handlar inte bara om en känsla av välkomna tillbaka.

De tio låtarna på You Cross My Path låter samtliga mer engagerade än något de spelat in sedan åtminstone Us & Us Only. I Bad Days går en fin gitarrslinga genom hela låten som för tankarna till The Cures glansdagar. När Tim Burgess röst ligger ovanpå ett moln av virvlande orgelljud, strobframkallande synthar och maskinella trummor i The Misbegotten ger The Charlatans oss sin egen variant på Blue Monday. Det kan så klart verka både bakåytsträvande och sjukt Manchester-retro, men det låter faktiskt förvånansvärt fräscht.

För första gången sedan Rob Collins tragiska bortgång tillåts orgeln spela huvudrollen igen. Det är bara att bocka och buga, för det är nog trots allt där The Charlatans särart ligger. I mötet mellan en högljudd svepande orgelmatta och Tim Burgess röst.

Att de lät brittiska radiokanalen XFM dela ut skivan gratis och att cd-versionen släpps först någon gång i maj är väl inget som i sig skapar några rubriker längre, men om du inte lånat The Charlatans ditt öra på några år kostar det inget mer än en timme av ditt liv den här gången.

Oh Vanity