Vill man hitta en enkel skillnad mellan hiphop och rock och pop skulle man kunna nöja sig med att konstatera att rock och pop får folk att börja med knark, medan hiphop får folk att sluta.

Undrar om Socialstyrelsen är informerad.

Visst. Hiphopare är ju, som vi alla vet, sanna renlevnadsmänniskor allihopa som aldrig skulle få för sig att puffa på. Men det känns ändå som att andelen före detta knarkare och knarklangare som börjar göra musik procentuellt är rätt mycket högre än inom de flesta andra genrer. Om man vill skulle man kunna dra paralleller till hiphopens födelse där genren på många sätt var till för kids som inte ens hade råd att lägga ut pengar på instrument. Om man vill skulle man förstås också kunna konstatera att knarklangande och musikskapande har rätt liknande arbetsbeskrivningar med ungefär lika flexibla tider och förhållanden. Med den skillnaden att den ena ses med lite blidare ögon av lagstiftarna.

Det är här vi hittar Rick Ross. Den före detta knarklangaren som nu sitter nere i hamnen i Miami, med musikhistoriens mest perfekta skallighet/skägg-förhållande sedan Isaac Hayes, och ser fartygen komma in och fara iväg.

Det är därför föga överraskande att ”Port of Miami” kommit till i Miamis booty bass-tradition, med hiphop sprungen ur electron och stora rumpor. Crunk, som så många andra av hans kollegor de senaste åren, men med lite mer discoflörtande och lite tydligare booty bass-basgångar. Ett angreppssätt som tydligen ska ha gjort att singeln ”Hustlin'” är en av de mest sålda ringsignalerna någonsin.

Ni fattar ungefär vad som väntar.

Rick är varken dagens meste rappare eller vassaste penna. Tvärtom nöjer han sig med att luta sig mot söderns släprappande, som här dessutom mest handlar om slött pratande till musik, när han levererar sina rader som rätt mycket handlar om vilken värstingkille Rick är. På flera sätt.

Den som söker texter med större djup och någon slags politisk agenda (som brukar kunna sorteras in under ”medveten hiphop” – vad det nu egentligen innebär) lyssnar betydligt hellre på, säg, Ice Cubes senaste album. Men till skillnad från just kubens skiva är ”Port of Miami” betydligt roligare att lyssna på, rent musikaliskt.

Nu betyder inte det här att ”Port of Miami” kastar sig mellan stilar och humör i bästa Outkast-stil, men till skillnad från mycket annan crunk idag bygger Ricks album betydligt mer på melodier än brölande. I samplingskolumnen dyker Giorgio Moroder (dubbelt upp, till och med), Chic och Rhythm Heritages ”Theme from SWAT” (världens bästa disco-signatur) upp. Gästantalet hålls på helt rimliga nivåer, med två väldigt snygga sånginhopp från Mario Winans och Akon. Den siste håller dessutom allt mer på att knacka ut sin nisch som den nya Nate Dogg – killen man ringer när man behöver någon som kan sjunga in en hitrefräng i en hiphop-låt.

”Port of Miami” vågar några gånger till och med korsa stadsgränsen till Atlanta med lyckat resultat.

Men det kan förstås alltid bli för mycket av det goda. Särskilt när det goda inte håller riktigt lika hög kvalitet hela vägen igenom. Och 19 spår är ju, som för det mesta, alldeles för mycket.

Inget nyskapande eller särskilt jättespännande någonstans, men för det mesta bättre än mycket annan hiphop som släppts i år. Det räcker en rätt bra bit på vägen.