Med förra skivan Lost Souls, kom Doves för två år sedan från i stort sett ingenstans, eller rättare sagt från måttligt framgångsrika house-akten Sub Sub, och levererade ett lika överraskande som briljant album. En enastående debut och överhuvudtaget en av det årets intressantaste skivor.

Även om Doves redan där hade ett eget sound kändes det samtidigt som att de fortfarande saknade en egen identitet. De vemodiga låtarna spretade ganska rejält och bandet själva verkade fortfarande till stora delar prova sig fram.

Att kalla Lost Souls för en glad skiva vore en rejäl överdrift men det fanns ändå en försiktig optimism där som antydde att nästa Doves-skiva skulle vara mer upplyftande.

Introt på The Last Broadcast är förvisso nog så olycksbådande men sedan räcker det med ett par takter av Words för att man ska förstå att det är precis i den riktningen Doves rört sig. En känsla som håller i sig skivan igenom. Där Lost Souls var introspektiv och svårmodig är The Last Broadcast utåtriktad och inbjudande. Doves har nu släppt in ljuset med resultatet att musiken blivit både öppnare och gladare.

Inte så att den blivit glättig, tvärtom så finns det ständigt något spöklikt som lurar i bakgrunden bakom de vackra melodierna. Ibland knappt hörbart elektroniskt skräp och oväsen som omärkligt glider genom låtarna och emellanåt skickar en rysning av obehag längs ryggraden. Men det tillåts aldrig dominera utan varje gång det börjar ta över byter musiken skepnad och blir till en varm vänlig omfamning.

Just de elektroniska effekterna är en väldigt central del i Doves sound. Tillsammans med försiktigt plockande repetitiva melodier, stora ekon, smittande refränger, lager på lager av stämmor och plötsligt uppdykande gitarrmattor skapar de grymt vackra oförutsägbara pophymner. De har hittat sin identitet. Nu låter Doves som Doves och inget annat.

Men det hade inte spelat någon roll om de inte också hade snickrat ihop ett gäng makalösa låtar. The Last Broadcast är ett komplett popalbum med melodier som obevekligt krokar sig fast i hjärnan.

Melodier som ofta hotas att dränkas av allt utanpåverk som fyller ljudbilden men som aldrig försvinner helt. De flyter tyst med i ljudströmmen, samlar krafter, tar i en sista gång och börjar sedan så sakta stiga upp igen för att till slut bryta igenom ytan i en explosion av sköna harmonier. Det här händer om och om igen och det är precis lika njutbart varje gång.

There Goes The Fear är en musikalisk berg-och-dal-bana som ena stunden låter som A Whiter Shade of Pale för att sedan kasta sig ut i glädjesprudlande gitarrkaskader och till slut övergå i en veritabel sambafest. I M62 Song lånar Doves King Crimsons Moonchild för att göra uppföljaren till A House från förra skivan. N.Y. är en låt Noel Gallagher kommer drömma mardrömmar om. Satellites är smäktande popgospel och när kommande singeln Pounding ett par minuter in kryddas med ett The Edge-riff blir den bara än mer oemotståndlig.

Dunkla Friday’s Dust med sin kompakta ljudmatta och snyggt inflikade klarinettstämma låter närmast som filmmusik och The Sulphur Man lyckas att vara både obehaglig och smeksam samtidigt. När sedan den glimrande avslutningen Caught by the River tonar ut är jag helt matt.

Doves har på The Last Broadcast komprimerat ihop alla sina influenser och erfarenheter och ur det kramat ut 54 min av den bästa popmusik som kommit från de brittiska öarna på mycket länge. Musik med lika mycket hjärna som själ.

Jag kan inte annat än älska det här. The Last Broadcast är precis så bra som jag hade hoppats att den skulle vara.

Ren lycka.