När lo-fi musiken började bli stor under mitten av 1990-talet kom det lundabaserade bandet Loosegoats bli något av galjonsfigurer. Inte så konstigt kanske. Ett band bestående av män i tonåren med musikalitet och en lagom cool attityd. Utan tvekan var det redan från början så att grundaren av bandet (1994) Christian Kjellvander som tog kommandot.

Efter sin första debut-EP, ”Small Lesbian Baseball Players”, hamnade Loosegoats på Startracks i gott sällskap av exempelvis Fireside. Efter ett par EP:s släpptes 1997 ”For Sale by Owner”. Startracks gav också ut en samling av de låtar som Loosegoats släppt under sin korta karriär (”A Mexican Car in a Southern Field”). Man släppte ytterligare någon EP, innan ”Plains, Plateaus and Mountains så släpptes 1999″.

Även om Loosegoats tidigare funnit en stor del av sin inspiration i amerikansk countrymusik, är det väl egentligen på ”Plains, Plateaus and Mountains” som det fullständigt tar överhanden. Christian Kjellvander tycks söka någon form av rötter för den vita amerikanska folkmusiken. Visst är det elektrifierat, men det känns ändå avskalat, vilket gör att detta inte blir en skiva med amerikansk redneckmusik.

Kjellvander, som skrivit både musiken och texterna, har haft Brian Paulson (tidigare producerat exempelvis Dinosaur Jr) som producent. Något som tydligt gjort Loosegoats mer försiktiga i annars så vanligt förekommande Sonic Youth-bryt. Skivan är egentligen mjuk och melodiös rakt igenom. Även i de snabbare låtarna tar aldrig distat skrammel överhanden. Man hör allt. Allt från den ilskna elgitarren till den mjuka mandolinen. Allt från banjon till Kjellvanders ibland ångestfyllda röst. Jag skulle vilja påstå att ljudbilden är riktigt bra, särskilt med tanke på mängden av instrument som finns i låtarna.

Om det fanns något som skulle kunna kallas alternativ country så är nog ”Plains, Plateaus and Mountains” ett av de tydligare exemplen på denna musikart. Loosegoats förenar country med lo-fi pop på ett egendomligt bra sätt. Att Kjellvander låter som han sjungit country sedan barnsben skadar inte. Lika tuff som Garth Brooks och lika lidelsefull som Dolly Parton. Kan man begära mer?

Jag har vuxit upp med en del countrymusik, men kom i mina tonår att förneka den bakgrunden. Kanske är det dags att omvärdera? Country har sina kvalitéer. Kanske är det så att jag nu måste ta fram pappas gamla plattor med Hank Williams. Näe, så mogen har jag inte blivit än. Jag tror jag nöjer mig med den underbara american songwriter-låten ”Sacred Ground”. Ett ensamt munspel, en ensam och bruten man och en gryta med vita bönor.