Recension
- Rave Un2 the Joy Fantastic (CD) The Artist (fkap)
- 1999
- NPG/Arista/BMG
Glad igen
Lyssna
Externa länkar
- Love4oneanother
- Den officiella tafkap-sajten. Efter redesign består den bara av en 9 minuter lång film där artisten läser en duktigt pretentiös text om hur det är i världen. Sen kommer en trist, men outgiven sång. Besöks bara av de mest toleranta.
- 1-800 NEW FUNK
- Vill man ha ett gott skratt förtjänar den här nasarsajten ett besök. Här finns kitch en masse att köpa. Plus en massa bra musik förstås.
En obeskrivligt egensinnig människa är han, det råder det väl ingen tvekan om. Och jag accepterar väldigt många osmakliga infall och obegripligheter från hans sida, för hans musikalitet är trots allt så kraftfull. Funken är stark inom honom. Men på senaste åren har till och med jag, som alltid varit hängiven herr konstig symbol, haft problem att följa med i och gilla hans produktioner. Den senaste konserten jag såg med Prince (Stockholm -98) var min sista, trodde jag. Funken och snusket hade fått stå tillbaka för mjukfalsett i kubik och snällöverdos. -Liberace?, sa min kompis Micke under det mest olidliga partiet broderier på flygeln. Vi skrattade så vi nästan dog åt den träffande liknelsen, men sörjde också en förlorad konsertfavorit, för det brukar faktiskt svänga oerhört om Prince live.
Men nu är jag faktiskt beredd att ge honom en chans till. Det här låter intresserat. Inspirerat. Liberace är död – igen.
En del människor tycker att Pre-Purple Rain är den enda Princeepok som är värd något. Jag är av åsikten att Prince alltid har varit ojämn i sitt låtskrivande. En del är fullkomligt genialiskt och annat är skräp. På samma skiva. Vissa skivor är givetvis starkare än andra, men hans talang tittar oftast fram någonstans i musiken hur han än beter sig. Låtarna på den här skivan är kanske inte självklara på ett ”ultimat Prince-blandband”, men ett par skulle nog kandidera. Jag brukar vara mest förtjust i de tyngsta funknumren, men här vinner faktiskt en lugn låt: ”The Greatest Romance Ever Sold”. Den låter som ”The Most Beautiful Girl in the World”, fast bra. Den mest uppiggande låten på skivan är annars Sheryl Crows ”Everyday is a Winding Road”, med funkpappan Larry Graham i kören. Den låter P-funk och glädje och jag kan varken stå still eller hålla käften när den spelas. Kanon.
Prince har lånat in lite folk här och där. Chuck D är med som 'rhyming animal' på tuffa ”Undisputed”. Eve rappar på ”Hot wit U” och hjälper en rätt medioker låt till att bli skojig. Sheryl Crow är med och sjunger på skuttiga ”Baby Knows”, Ani DiFranco spelar gitarr på stillsamma ”I Love U, But I Don't Trust U Anymore”, fast inget av dessa två bidrag gör något större intryck. Det gör tyvärr Gwen Stefani i ”So Far, So Pleased”. Trist låt, trist gäströst och ett intetsägande resultat. I sista (gömda) låten, ”Prettyman” kommer lite rå gammaldags funk med Maceo Parker som gästfarbror. Coolt. Så ska nästa konsert låta hoppas jag.
Den här skivan är med på min bästa-lista från förra året, Prince gör musik som gör mig glad. Att den sedan inte kommer upp på min 5-bästa-lista över Princeskivor är faktiskt bara ett lyxproblem.
Publicerad: 2000-01-19 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-09 13:39
En kommentar
Eftersom ingen annnan kommenterat denna recensionen så kan väl jag säga att jag håller med Fifi om allting. Mycket bra skiva.
#
Kommentera eller pinga (trackback).