En visare man än jag sa nyligen att riktigt bra texter, de har författaren inte den blekaste vad han menade med när de skrevs. Poängen är aldrig att leta efter författarens intentioner med sitt verk. Det är inte däri tjusningen ligger. Det är i utbytet mellan texten och läsaren du finner din mening. I pressmaterialet […][...]

”You Sound, Reflect” kom till landet redan under mitten av förra året, så detta kan tyckas i senaste laget. Skivan kom däremot inte till mig tidigare än för ungefär en vecka sedan, så där står inte jag skyldig. Å andra sidan är jag betydligt senare än så; redan året innan, eller om det var året […][...]

The Ark har gjort sitt namn genom storslagenhet, musikalflirtar, glitter och glamour. De har tagit så mycket plats de bara kunnat och de har stuckit ut. De har gjort stå-för-den-du-är-pop och du har antagligen antingen hatat eller älskat dem för deras dramatiserade och påkostade framtoning. Nu har spektaklet the Ark skalat bort mycket av det […][...]

Ibland är saker så bra att man blir rädd för att de ska ta slut eller försvinna. Och någonstans mitt uppe i det tappar du bort det, för det är svårt att leva i nuet när man är rädd för morgondagen. Ibland kan man inte riktigt ta till sig saker på grund av var man […][...]

Jag såg en lite lönnfet och småskallig karl, iförd endast åtsittande kalsonger och pimpmorgonrock på Hultsfred. Han ville nog tro att han var Guds gåva till kvinnorna. Då trodde jag inte han var klok. Nu vet jag att han inte är det. Hade det varit Usher eller R Kelly hade det inte varit någon sport. […][...]

Jag trodde verkligen att jag skulle gilla den här skivan. Och visserligen, så länge som jag lyssnar på musiken så är ”The Ugliest Band in the World” en ganska bra skiva. Diverse blås, trumvisp…sångröster skolade i musikklasser. Men det kanske är någonstans där det går fel egentligen. Delar av bandet har visst sysslat med hårdrock […][...]

En enad brittisk musikpress hyllar och kallar dem ”rappens The Darkness”. Vår egen hip-hop-förstå-sig-påare Fredrik Strage håller visst inte med. I vetenskapens namn tog jag tag i saken och genomförde en empirisk studie för att se vem som hade rätt. Av resultatet kan man tydligt läsa att denna skiva inte fungerar på en förfest. Enda […][...]

En pråm puttrar nedför Ohio River på väg mot Louisville. [Nu är ju visserligen Okkervil River baserade i Austin, Texas. Så det är kanske snarare på Brazos eller Red River deras saga utspelar sig. Men ni förstår bilden.] På sin resa glider man igenom Will Oldham-land. Kanske snuddade man marken färgad av Songs: Ohia innan […][...]

Jag växte upp när Take That hade sina glada dagar. Och Robbie Williams karriär har fascinerat mig. Att han kommer undan med att göra sig känd som flickidol i ett pojkband för att sedan göra en (något mer) seriös karriär, som en av de allra största inom pop idag. Hade det varit någon annan flickidol, […][...]

För ett knappt halvår sedan släppte Anna Ternheim sin EP ”I'll Follow You Tonight”. Då slogs jag av hennes kraftfulla personliga röst och kalheten i dess samspel med de akustiska melodierna. Det var bara fyra låtar, men de lovade mångt om mycket. Nu omsluts Annas röst av en melodiösare produktion. Musiken har förvandlats till något […][...]