Nu tar vi varvet med att lida för konsten igen. Bara en sista gång, jag lovar. När konstnären Théodore Géricault målade sitt mästerverk ”Raft of the Medusa” besökte han döende patienter på sjukhus för att få till det korrekt anatomiska uttrycket av mänskligt lidande. Han tog hem döda kroppar från bårhuset och bodde med dem […][...]

Som band betraktat var Raymond & Maria aldrig särskilt intressanta. Istället var det reaktionerna de gav upphov till – kritiken, misstänksamheten, konspirationsteorierna, ja, the whole popvänster shebang – som kändes väsentligt. Framförallt det här med att vara äkta. Keeping it real, liksom. Ni kanske minns det, just som Erik Zsiga avlossat sin första kula smög […][...]

Det här är vad som provocerade indiesverige 2004: Ett par Milli Vanilli-slynglar som shoppar på NK Street. Fantastiskt. Men långt ifrån nytt. Byt ut Fred Perry-pikén mot en korsett så är det ju bara samma grej som Army of Lovers gjorde nästan femton år tidigare för att reta tuppjuck på folk. Ändå ledde The Tough […][...]

Det finns inga dåliga singer/songwriters. Men det finns en miljard singer/songwriters som känns lika engagerande som public service-tv. Den absolut fegaste riktningen man som musiker kan ta är därför också den modigaste. Med en genre vars uttrycksmedel är så små är det svårt att misslyckas – eller lyckas. Status quo är inte bara dominerande, det […][...]

Jag har förtryckt de svarta i tvåhundrafemtio år. Ja, eller kanske inte just jag. Men den vite mannen. Och som sådan – vit man, alltså – så måste jag ta på mig den kollektiva skulden för detta. Kanske ni inte tänkt på det, men detta tar sig uttryck på ett väldigt intressant sätt i mitt […][...]

Någonstans, på en dragig vind, hänger ett porträtt av Paul Heatons röst – en röst som på bilden är murrig, sprucken, anfrätt och skröplig. Medan Paul Heatons egen stämma är lika oanstastligt krispig som någonsin under Housemartins-åren. Precis som bandets kvinnliga sångerskor kommit och gått, men ändå låtit identiska, så har Heatons röst på 20 […][...]

”This guy's the worst actor I've ever seen!” - William Shatner till Robert de Niro i ”Showtime”. ”Futurama” kunde vara fantastiskt och ”Futurama” kunde vara en seriekrock av pliktskyldiga fniss. Serien kanske peakade under tredje säsongen, men det roligaste ögonblicket dök upp i säsong fyra, avsnitt 56, ”Where No Fan Has Gone Before”. Ett Trekkie-geekigt […][...]

Redan de gamla grekerna hade järnkoll. Redan Platon, den gamle greken sa: ”Den som närmar sig musernas tempel med enbart sin yrkesskicklighet att förlita sig på kommer alltid överträffas av Dårarnas sång”. Så här hade de gamla grekerna sagt om ”Strangers”: ”Den är okej och så, men jag gillade de tidigare skivorna bättre, när han […][...]

Varje generation vill vara den sista. Det är enda sättet att slippa bli frånåkt, en anakronism, dammig och tandlös på något rock-Guggenheim. Varje generation vill slippa se sin tids musik och rebellism förvandlas till hissmusik och reklamjinglar. Redan The Who sjöng, ”Hope I die before I get old”, men The Who – de som inte […][...]

Rocken är död. I år igen. I år firar man att det är det femtionde året i rad som rocken dör – den här gången är det på riktigt! ”DOWN WITH ROCKISM”! – och gubbarna är slem, portade, hittar du en konceptskiva år 2004 så är det via avantgardistiska electrokanaler, det är samplade avloppsbrunnar och […][...]