Låten går runt, runt, runt. Suggestivt hypnotiserande cirklar den i rummet. Från början endast med sång och bas. Instrumenten faller in ett efter ett – några pianotoner, gnissel från en gitarr. Intensiteten ökas, allt skruvas upp mot crescendot. Det tar sex minuter. ”Slow Builder” heter låten och det är Madrugada som gör den. Men den […][...]

Bruce Springsteen gästar Sverige för två spelningar i juni. 23 juni spelar han i Scandinavium, Göteborg och den 25 juni spelar han på Hovet i Stockholm. Allt enligt ett nyhetsbrev från Bruce Springsteens officiella webbplats. Ingen information om biljetternas pris eller när de släpps finns ännu. Springsteens nya album, ”Devils And Dust” släpps 26 april.[...]

Norska Madrugada som är aktuella med sitt fjärde album ”The Deep End” kommer till Sverige för tre spelningar. Den 9 maj spelar de på Sticky Fingers i Göteborg, den 10 maj på Södra Teatern i Stockholm och den 11 maj på KB i Malmö. Biljetterna släpps den 5 april. Bandets fasta punkt är nu decimerad […][...]

De senaste veckorna har jag lyssnat för mycket på stel brittisk musik. Nya skivor med Stereophonics och Idlewild har väntat på att bli recenserade, liksom den här skivan med Doves. Det märks att festivalsommaren närmar sig. Ibland är Doves låtar så sövande tråkiga att jag blir förbannad. Titellåten på den här skivan ”Some Cities” är […][...]

Jag blir inte klok på Idlewild. Det känns som de vandrar blinda i ett musikaliskt ingenmansland utan att veta vart de ska, eller vad de vill. Ändå har dessa skottar nått ut till massor av människor och sålt en hel del skivor. Det kanske bara är jag som inte fattar. Innerst inne vilar en känsla […][...]

Den är storvulen. Musiken som letar sig ut från det forna franska imperiet är lika majestätisk som solkungen själv. Med pudrad peruk, kråsskjorta och spetshandskar växer den i öronen på samma sätt som den gräddigaste petit-choux växer i munnen. Känslan är lika fet som en croissant. Och nästan lika välsmakande. Air gör det. Daft Punk […][...]

Omslaget känns bra. Bättre än något jag sett på länge. Mest på grund av formatet som påminner om ett DVD-omslag men helt klart är en CD-förpackning. Yttermåtten på den transparenta plastboxen är 140×190 mm, konvolutet/häftet har måtten 120×177 mm. Det gör att det åttasidiga häftet blir enormt mycket trevligare att hålla i och läsa. Formgivningen […][...]

Hade jag varit på fel humör skulle jag avfärdat United som plastiga kopior. Som helst varit med under nittiotalets andra hälft då förebilderna i Placebo och Suede var som mest hyllade. Men, jag är på bra humör. Och smittas av glädjen på Uniteds ”Slick”. Glittrig storstadsdekadent dandypop, ljussatt av neon och diskobollar under en rengtung […][...]

Vi ska alla en gång dö. Knappast en revolutionerande insikt, men när Joakim Berg upprepar den meningen som avslutning på skivan blir jag rädd. Rädd för kraften han och kamraterna i Kent har skapat i monumentala ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”. Den har alla möjligheter att växa till oändlighet på scen. När […][...]

Fildelningen börjar på allvar störa min syssla som recensent. Skivor tenderar att släppas allt senare. Skivbolagen litar inte på de som får förhandsexemplar av skivorna. Ju större artist, desto mindre chans att få skivan i god tid innan release. Kents nya skiva skulle komma till redaktionerna i måndags så att kritikerskrået skulle kunna skita ur […][...]