Ibland är det förutsägbara skön konst, en förutsättning för känsloupplevelsen. Som när jag fördomsfullt dömer ut Willy Clay Band redan på förhand där de hamnat i högen med skivor som posten lagt i min brevlåda. Ett countryband från Kiruna som spelat in skivan i Nashville kan väl bara låta på ett sätt, eller? Jag lyssnar […][...]

Jag erkänner att jag faktiskt bara tänkt lyssna igenom ”Seven Years 1998-2005″ lite snabbt. Konstatera att ”9 PM ('Till I Come)” är lika tråkig nu som när den kom. Skriva en sågning som rätt mycket skulle handla om tyskar, deras formgivningsestetik, deras förkärlek för världens sämsta musik och om deras ohälsosamma förhållande till David Hasselhoff. […][...]

Tjockisar har alltid haft en naturlig plats i hiphopen. Den flåsiga lite ansträngda rapteknik som blir det naturliga resultat av en rejäl övervikt är något som bland andra Fredrik Strage öppet erkänt går igång på. Själv har jag aldrig riktigt fattat storheten med Notorious B.I.G. och tycker på sin höjd att Fat Joe kan vara […][...]

Jag vet inte varför jag envisas med att låna Fun Lovin' Criminals värdefull tid i mina öron. Kanske för att jag en gång var hårt nere med det amerikanska white boy-svänget. Korsningen mellan funk, rock, hiphop och kanske lite dubreggae (tänk FLC, Cake, Sublime, 311, Beck och så vidare). Kanske för att ”Mimosa” faktiskt var […][...]