Jag har haft otroligt svårt att bestämma mig för vad jag ska skriva om idag. Jag vill berätta för er om skivor jag inte hunnit med, men lyssnat mycket på den sista tiden eller under längre perioder under året. Jag vill berätta om Lina Nybergs njutbara ”Saragasso”. Vokaljazz, uppluckrad med bossa och lite modern elektronik. […][...]

För den rättrogne indiepoparen är coverskivan det fulaste av fula. Få är de som vågar trotsa och ta steget att spela in andras låtar i egna versioner mer än som enstaka undantag. Inom andra genrer, som reggae och jazz, är det en självklarhet att ta sig an låtarna som blivit klassiker. Standards. Där metallens hyllningsskivor […][...]

Förväntningar är ett helvete. Högt ställda är de ännu värre. Den senaste veckan har jag brottats med tre skivor som av olika anledningar haft en vägg av förväntningar så tjock att kinesiska muren ter sig tunn att bryta ner. Charlatans-sångaren Tim Burgess solodebut. Ditot från gamle Goodie Mobaren Big Gipp. Och så då Rigmor Gustafsson. […][...]

Efter omkring 40 år i branschen kommer Svante Thuresson till oss som debutant. För första gången har han skrivit sina låtar själv. Det hörs inte. Kompositionerna svämmar över av rutin (i ordets positiva bemärkelse). Det är svängig söndagsjazz i den skola där Bo Kaspers Orkester lärt upp massorna de senaste åren. Svante tar ut svängarna […][...]