Erik Jeor är en visuell konstnär. På pressbilden står han bakom ett träd i rysk mössa, bister uppsyn och med pipa i munnen. Han är huvudpersonen i Balroynigress och har producerat skivan. Konst och musik kan gå hand i hand men är det ”konstmusik”? I den mening att det är stereotypt pretentiöst – nej. Är […][...]

Slingan som inleder Roscoe från The Trials of Van Occupanther är det svårt att ta miste på. Den har blivit Midlakes signum tillsammans med flöjtslingor som följer den snälla sången. I introt till Core of Nature gör sjuttiotalsk arenarock flöjten sällskap. Tillsammans med munkarna på konvolutet går tankarna till Spinal Taps Stonehenge. Juteväv slash spandexbralla. […][...]

Midlake är som ett evigt anonymt rockband. De skapar en vägg av nyanserad flanell. Flöjter vävs samman med oändliga lager av orglar och gitarrer. Trots det är Midlake ett av de mer melodidrivna bland de lågmälda banden. Upptakten till släppet av The Courage of Others börjar långsamt. I dagarna har Midlake släppt en tolva med […][...]

Hade Port O’Brien varit en irländsk singer-songwriter, vilket jag förutsatte, hade den här texten aldrig skrivits. Promos som kommer på cd hamnar dessutom av någon anledning alltid sist i lyssningslistan. Det var envetna påståenden här och var om Port O’Briens storhet som till slut gjorde att jag plockade upp albumet från högen. Jag hatade albumet. […][...]