För första gången sedan 2001 toppar en utländsk skiva omröstningen. Antony and the Johnsons fanns med hos var femte röstande, Håkan Hellström hos nästan lika många. Därefter sjunker det snabbt till The Magic Numbers, Bright Eyes, Death Cab For Cutie och Bloc Party som fanns på ungefär var tionde röstandes lista över årets fem bästa […][...]

Jag fick aldrig tag i något ex av Monotoni #1. Den var slutsåld innan jag ens hann fatta vad som hände. När den här recensionen skrivs är Monotoni #2 också slut. Och ja, just därför den här texten kanske är lite onödig. Men de goda nyheterna är att du ändå kan få tag i eget […][...]

Lika självklar som löpsedeln om bästa lådvinerna är nöjeskrönikan om sommarstiltjen i skivutgivningen. I år är det mer skitsnack än någonsin tidgare. I juli kom sisädår ett par tusen nya skivor. Och inte bara småsläpp heller. Hett efterlängtade saker från R Kelly, Missy Elliott och Ying Yang Twins, bara för att nämna några. Ändå tjatas […][...]

Jag stannar upp när The Tough Alliance når mina tankar. Jag fascineras av dem. Jag fascineras över uppståndelsen de skapar, musiken de spelar och deras till synes nonchalanta attityd. Och den känslighet som ligger utanpå huden. Man måste ju till exempel älska den totalt humorlösa kommentaren från Ola Borg, från skivbolaget Service, till Kristofer Ahlströms […][...]

Det här är vad som provocerade indiesverige 2004: Ett par Milli Vanilli-slynglar som shoppar på NK Street. Fantastiskt. Men långt ifrån nytt. Byt ut Fred Perry-pikén mot en korsett så är det ju bara samma grej som Army of Lovers gjorde nästan femton år tidigare för att reta tuppjuck på folk. Ändå ledde The Tough […][...]

Men vafannudå. Jag hade ju slutat lyssna på pop. Förstod sällan euforiutbrotten och hyllningskörerna. Slängde resterna i en grop. Begravde dem i en säck. Kriminalinspektör Alkberg undantagen givetvis. Men det här! Ja jag vet; ni har redan läst hyllningar på löpande band, redan tröttnat och ropat hype! Men jag hade ju slutat lyssna på popskallarna, […][...]