The Haunted är tillbaka med en ny skiva, den fjärde i raden, liveskivan ”Live Rounds in Tokyo” borträknad. Tillbaka är också Peter Dolving, originalsångaren som lämnade bandet efter den självbetitlade debutskivan. Det är inte speciellt mycket nytt under solen annars. The Haunted är rutinerade herrar som vet hur en slipsten ska dras och gör ett […][...]

Ibland måste man åka till den plats där musiken finns. Göra det där lilla extra för att få bästa utdelning. Gå steget längre och inte vänta på att få serverat på silverfat. Det är en av de viktigaste påminnelserna Anders gett mig sedan han klev ombord hos oss i slutet av förra året. I januari […][...]

Viktiga band: The Haunted, Entombed, The Crown, sentida Testament (särskilt runt ”Demonic”) Death + Thrash = Deathrash. Svårt, eller hur? Snabbt som fan, med tekniken och råheten från Thrash och med en sångare som gurglar propplösare. Genrens mästerverk: ”Deathrace King” med The Crown.[...]

Genre: Gangsta Metal Allt började med soundtracket till ”Judgment Night”. Sen kom Ice-T och förde in metallgitarrerna med Body Counts ”Copkiller”. Chris Barnes i Six Feet Under gruffade ”No warning shot, I put a bullet between your fucking eyes, die motherfucker, die, die”, på ett sätt som fick Eazy-E att göra tummen upp från kanten […][...]

Ah, den ädla metallen. Ibland hamnar den i skymundan i spellistan, men förr eller senare återkommer den alltid, denna fantastiska musikstil. Hård, kompromisslös och full av finess, det är så den ska vara. ”Aren't Your Dead Yet?” var väckarklokan den här gången, efter den senaste tidens rockträsk. Carnal Forge är metal. To the bone, för […][...]

Ingen som läst min text om Cult of Luna kan ha undgått att jag håller bandet ganska högt. Senast jag såg bandet på scen var på Contan i Örebro mellan Merciless och The Haunted och det var ingen direkt minnesvärd upplevelse. Enligt Johannes berodde det på en liten scen som inte rymde deras egen ljusrigg […][...]

Det är mitt sjätte år på Hultsfred i år, något som känns ganska märkligt. För sex år sen var jag en spoling som snart skulle ta studenten. Jag hade fantastiskt kul och sa lite halvt skämtsamt, halvt allvarligt att jag aldrig skulle sluta åka på Hultsfred. Det skämtsamma börjar försvinna ur det påståendet. Många av […][...]