Clem Snide har länge varit ett band på gränsen till sammanbrott. På något sätt har ändå alltid albumen kommit ut. Vare sig det har varit gammal skåpmat eller material inspelat av sångaren som gick solo under både eget och bandets namn, så har utgivningstakten varit ganska stadig. The Meat of Life är det sjunde albumet […][...]

[...]

Skivetiketten Neon Gold sitter som avsändare för några av de avgjort roligaste singelsläppen vad gäller elektronisk pop just nu. Nu senast via Monarchy, men i rockärmen har man också släpp från Yes Giantess, Mille och Ellie Goulding (som släpper sin debut på storbolag i dagarna). När Penguin Prison började dyka upp på musikbloggarna var det […][...]

När Sweetback släppte sin debut 1996 var det ett album vars stora styrka – och svaghet – var att det var ett album med ”de andra tre” gruppmedlemmarna i Sade: Stuart Matthewman, Andrew Hale och Paul S. Denman. Kort sagt: musikerna snarare än sångaren. Det här märktes i och med att det till stora delar […][...]

Everything But the Girl-sångerskan Tracey Thorns tredje soloalbum ”Love and Its Opposite” släpps på livspartnern Ben Watts skivbolag Strange Feelings. Nu kan du höra det första smakprovet från nya skivan: låten Oh, The Divorces!. En låt som låter betydligt mer som Traceys debut, 1982 års A Distant Shore, än som hennes elektropopuppföljare Out of the […][...]

Smooth Operator, Is It a Crime, The Sweetest Taboo, No Ordinary Love och By Your Side. Varje gång Sade de fem första gångerna släppte ett album så fanns där någon eller några låtar som kommit att bli klassiker som hängt kvar trots trendsvängningar, definitivt bland spellistemakarna hos nattradiosändningar och reklamkanaler av det mer tillbakalutade musikslaget. […][...]

Skulle vi lista musikhistoriens bästa album baserat på de två första låtarna är Promise utan tvekan en av kandidaterna för den absoluta topplaceringen. Promise bjuder in oss till Sades värld genom två av de allra bästa låtar bandet spelat in. Två låtar som också är de bästa som spelats in alla kategorier. Två låtar som […][...]

På sitt andra soloalbum blandar Stray friskt och gärna. Han sätter samman en sprittig samling stilar och gör det svårt att ringa in och placera i fack. Om jag ändå väljer den största stämpeln märker jag med ordet SOUL (i stora bokstäver). För i de flesta fallen kan en linje dras tillbaka till eller ut […][...]

[...]

När Rebecka recenserade Makthaverskans ep öppnade hon med konstaterandet att ”jag tycker att nostalgi är överskattat”. Och visst är det så. Som Rebecka vidare konstaterar att det är ”något synnerligt unket över folk som inte kan släppa hur coola de var i gymnasiet, i lumpen eller på Emmabodafestivalen 1995″. Säkerligen sant – men samtidigt den […][...]