Vi lullades in i lite falsk vårtrygghet under mars, men när vi började skriva april i almanackan slog tillvarons jävlighet tillbaka med full kraft. Det blev en enfärgad månad. Men någonstans där mot slutet väcktes ändå hoppet om att vintern nog kommer att ta slut i år också. Och som tur var fanns den bra […][...]

Jag tycker att E=MC² är snäppet bättre än den mer kända föregångaren The Emancipation Of Mimi. Kanske saknas en hit likvärdig It’s Like That, men överlag är det få album överhuvudtaget som klår Mariahs från 2008. Det finns verkligen inte en enda dålig låt här. När Ola skrev om The Emancipation Of Mimi gjorde han […][...]

Madonna pratar med Gud. Videon till Girls Gone Wild blir svartlistad av youtube för att den är för vågad. Reklamfilmen för Madonnas egen Truth or Dare-parfym blir svartlistad av amerikansk TV för att den är för avklädd. Madonna drar igång hela sin 2012-comback under Superbowl med ett framträdande vars budget förmodligen skulle kunna hålla Grekland […][...]

Här och där skär det, ibland skramlar det till, ofta skakar det. Little Goes A Long Way är en spännande skiva, vinglandes kring i gränslandet mellan ryckig indie och mer tam folkpop. Inledande We Are All Different pockar direkt på uppmärksamhet med start-stopp-rytmer och hetsiga klaviatur. Kristoffer Ragnstam och hans Harbour Heads borde definitivt vara […][...]

Det var när jag lyssnade på Rocket Juice & the Moon fina album som jag påmindes om en artikel jag läst i Lira. Den handlade om Fatoumata Diawara och om hur hon växlat från filmens värld till musiken. Jag minns inte detaljerna nu, men jag minns att jag hade tänkt lyssna på albumet. Som så […][...]

Det är onekligen välfunnet att Miike Snow valt fantasidjuret Jackalop som symbol. För mer än något annat är deras musik precis som Jackalopen just en hybrid. I Miike Snows fall mellan elektronisk dansmusik och klassisk pop. Men där det förstnämnda dominerade på trions debut är styrkeförhållandet betydligt mer utjämnat nu. Enkla och som i Vase […][...]

Nyckeln till Sonik Kicks är att inse och acceptera att vad man ser inte är vad man får. Det är givetvis omöjligt att förbise Wellers resumé och det estetiska bagage den för med sig (även om farbror Paul gärna kunnat spara lite på brun-utan-sol-sprayen de senaste åren), men musikaliskt har han befunnit sig någon helt […][...]

För några veckor sedan släppte Andrew Bird albumet Break It Yourself. Med fiolen och rösten tar han popmusiken från en konstutställning på Guggenheim i New York till en lada i Illinois. I öppningstonerna till Bowerbirds The Clearing finns mycket av Andrew Birds ljudlandskap och tilltal. Men där Bird är skarp och har udd, flyter Bowerbirds […][...]

I November förra året recenserade jag M83 ganska svaga dubbelalbum Hurry Up, We’re Dreaming och det var inte minst idén att släppa att just ett dubbelalbum jag ansåg som misslyckad. Nu får jag anledning att skriva om ett lyckat dubbelalbum. Det sjukaste är att dubbelalbumet i fråga är ett debutalbum. Vem fan släpper ett dubbelalbum […][...]

Damon, Andre och Mr Murphy. Det räcker väl som skäl?[...]