En gång i vad som måste räknas som Cardiganserans stenålder träffade jag Magnus Svenningsson efter en spelning. Han var en pratsam, avslappnad och trevlig prick. Några hektiska år senare hoppade han abrupt av världsturnerandet. Utbränd hette det. Ungefär så står det också i det personliga brev Magnus valt att skriva och skicka tillsammans med den […][...]