The White Stripes meddelade idag att de lägger av för gott. Senast i november pratade Jack White i Vanity Fair om att de var redo att gå in i studion igen. Bandets hemsida verkar ha kraschat men så här skriver dom på Myspace: A Statement from The White Stripes The White Stripes would like to […][...]

The White Stripes andra album, "De Stijl", är en oerhört imponerande skiva. Det bluesaktiga soundet från debutskivan finns kvar, i Son House-covern "Death Letter", "Why Can't You Be Nicer to Me?" och fullkomligt oemotståndliga "Little Bird". Men det blandas våghalsigt upp med en massa andra stilar; allt från tuggummipop till kabaret och country till hederlig […][...]

Jack White klarade inte av att stå stilla längre. Det är intrycket jag får av ”Get Behind Me Satan”. Det började redan med elefanten som också hade lite svårt att stå still, även om den inte tog några riktigt stora steg och bara på delar av skivan. Där var de istället fokuserade på det stora. […][...]

En rockpose med fuzz på gitarren kliver bredbent ur högtalaren. Mest underkroppen faktiskt. Jack White sjunger ”A seven nation army couldn't hold me back”. Utan att tänja på uttrycket, utan att sjunga med stora bokstäver. Bluespunk, med drag av Butthole Surfers, utan att vara spritt språngande galet. Jack och Meg White har tagit ett kliv […][...]

White Stripes är ett band som gör så mycket, så rätt. Band och band förresten. Duo vore i och för sig ett mer rättvisande ord än band. White Stripes är Meg White och Jack White (ett fullpoängsrockrätt redan vid efternamnen). Meg bankar på sina trummor och sjunger med lite i bakgrunden medan Jack vrider toner […][...]