Och till skillnad från vad kanske både du och jag trott betalade Beastie Boys (eller kanske snarare skivbolaget Capitol) en hel del för att göra rätt för de många samplingarna på albumet. En struntsumma med dagens mått, men en ansenlig med det sena 80-talets. Sen var samplingarna så många och anteckningarna antagligen lite suddiga. En och annan glömdes och bara några dagar efter Adam Yauch för tidiga bortgång släpptes bomben att Trouble Funk (via sitt skivbolag så klart) stämt Beastie Boys för att olovligen ha samplat ett par ljud ur ett par av deras låtar.

Men om det är något Paul’s Boutique bevisar är det att musik byggd på samplingar är en av de verkligt sköna konsterna. Producenterna bakom albumets ljudvärld, The Dust Brothers, hade ungefär hälften av materialet klart innan Beastie Boys kom i närheten av det. Det var egentligen grunderna till ett instrumentalt album, men allt det där kan du lika gärna läsa om på Wikipedia.

Beastie Boys första album, Licensed to Ill, var soundtracket till mina högstadieår. Jag vet inte om det är möjligt att räkna hur många gånger jag spelade den skivan tillsammans med mina vänner. Minns att 80-talet var en tid då de flesta tonåringar hade tillgång till på sin höjd några tiotal album. Licensed var en av de skivor vi spelade mest och oftast. Väntan på en uppföljare var lång och svår. Tre år var en evighet.

Sommaren 1989 gjorde jag min första resa till London. Jag kom hem med en knippe skivor med The Dogs D’Amour, Tin Machine och inte minst Beastie Boys Love American Style EP, det första nya materialet från trion på tidigare nämnda evighet. Hey Ladies och Shake Your Rump på ena sidan, instrumentalerna på samma låtar på den andra. Jag tror att jag gick in på den ”lokala” skivbutiken Skivmagasinet varje dag och frågade efter Paul’s Boutique efter att den där EP:n golvat mig totalt.

Så här i efterhand är det inte svårt att se hur mycket Paul’s Boutique betytt för mitt eget musiklyssnande. Visst, jag brukar säga att det var Public Enemy som ledde mig till James Brown med It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back, men det är bara halva sanningen. Den äran vilar lika tungt på Beastie Boys och Paul’s Boutique. Kanske till och med tyngre eftersom det var Beastie Boys som ledde mig till Public Enemy via Def Jam-kopplingen (som för all del brutits innan Paul’s Boutique spelades in).

För om man nu dechiffrerar Paul’s Boutique ritar den ramarna för stora delar av mitt funklyssnande via The Meters, Sly & The Family Stone (hela Shadrach bygger mer eller mindre på Slys Loose Booty), Cameo, Kool & The Gang, Chic och Funkadelic – för att bara nämna en dryg handfull av de artister som ligger bakom de över hundra låtarna som samplats för att skapa grunderna.

Referenserna i texterna går minst lika djupt som musiken bakom rimmen. Även om källorna fortfarande främst är populärkulturella och det är ett par år kvar tills MCA börjar stå upp för Tibet och levererar rader som:

I Want To Say a Little Something That’s Long
Overdue
The Disrespect To Women Has Got To Be Through
To All The Mothers And Sisters A And The
Wives And Friends
I Want To Offer My Love And Respect To The
End
- Sure Shot (1994)

Att trion som släppte en av hiphophistoriens mest juvenila, och för all del fantastiska, album skulle följa upp med ett musikaliskt mästerverk som tio, tjugo och så småningom trettio år senare med lätthet tar plats på listor över tidernas bästa var det ingen som trodde. Att det inte landade kommersiellt på samma nivå som föregångaren spelar mindre roll i min bok, kanske lite större i Capitols. De drog nämligen undan mattan ganska snabbt och det blev aldrig fler än två singelsläpp den här gången.

Men det skulle ju komma mer, mycket mer.

Pornography kom fram på avvägar, via den monumentala Trilogy-DVD:n inspelad i Berlin 2002. Det tog givetvis något så klyschigt som en trasig relation i tillägg, men så var saken avgjord.

Pornography är inte enkel. Den saknar det tunga, blöta ljud som karaktäriserar dess bägge Dark Trilogy-kamrater Disintegration och Bloodflowers. Den är torr, ekande och dammigt mattsvart. The Cure har aldrig sedan dess heller slagit hårdare. För den som vill göra sig en idé är den inledande textraden på One Hundred Years ”It doesn’t matter if we all die”. Det var ungefär så som Smith, Gallup och Lol Tolhurst kände sig, och det märks.

Få tillfällen finns för ett leende, om ens något. Stämningen är närmast hotfull, därefter desperat. Åtta låtar kompakt mörker. Den inledande halvan, med de malande orosmolnen One Hundred Years och The Hanging Garden, är en aning mer hätsk, medan den psykedeliska virvelströmmen A Strange Day för fram mot avslutet. Titelspåret en obekväm, påträngande distorsion.

När The Cure spelade The Hanging Garden som ett av många extranummer (men som enda från eran ifråga) på Reflections-spelningen på Royal Albert Hall i London förra året knöt det sig i bröstet. Det här är helt enkelt en av de bästa, mest vidriga och allra viktigaste skivorna jag äger.

The Hanging Garden

Cold i Paris 1982. Simon Gallup koordinerar med baspedalerna.

Dark Trilogy live i Berlin 2002.

Det är dock bara att hoppas att alla som hyllar Refused inte bara hänger sig åt The Shape of Punk to Come, utan även sneglar åt vad som släpps inom genren här och nu. För det kommer fortfarande, eller kanske återigen, mycket bra grejer.

Primitive Rites demo är en sådan grej.

Jag vet inte mycket om Primitive Rites alls. Att jag ens kommit i kontakt med bandet beror på tips från vänner med god smak. Bandet kommer från Malmö och spelar hardcore som gräver ur samma influenser som ovan nämnda Refused, men kanske inte så mycket på The Shape of Punk to Come som på de tidigare plattorna.

Det är hardcore som den lät i USA på tidigt åttiotal. Här och där flirtas det lite med thrash metal i form av ett gitarrsolo. Och musiken sprudlar av rens och energi.

På sju och en halv minut är demon över, en speltid som gör att det känns överflödigt att egentligen välja ut någon höjdpunkt bland de sex spåren. Blir jag tvungen blir det avslutande Too much pressure, med sitt grooviga pogoparti.

Dels; den ack så ängsliga approachen som präglar samtida band i genren är som bortblåst. Och rutinen. Rutin som är obetalbar. Bland annat sångaren/gitarristen Rick Froberg har ett förflutet i, konstpaus, Drive Like Jehu och Hot Snakes och bara där borgar det för stordåd. I min och mångas bok.

Och ja, Moody, Standard and Poor har en hög lägstanivå genom hela albumet och det blir tydligt att bandet, trots sin blott sexåriga existens, innehåller medlemmar med mångårig historia av sådan här småskitig och skev indie. Och fan, jag går ju igång på det här.

Shift Operator lunkar fram med en melodi Jason Lytle skulle döda för, No Fly Lift har ett fuzzigt och distinkt groove som vänner av Rocket From the Crypt med säkerhet stampar takten till.

Trots att det är en övertygande platta blir den något enahanda sett över ett helt albumformat. Över tolv spår saknas det lite omväxling, vilket ju är det enda negativa jag faktiskt har att säga om skivan.

Uppmärksamma läsare noterar att skivan släpptes för drygt ett år sedan. Men det är inte förrän till helgen som bandet kommer till Sverige. Lagom med en skivrecension av senaste given med andra ord.

Bra skit.

I slutet av augusti spelar Vulkano på Popaganda, och redan nu på fredag på Debaser Medis i Stockholm. Gratis inträde innan 22, åldergräns 20. See ya!

Redan där någonstans vill man bra gärna av helt oreligiösa skäl utbrista i ett “HERRE GUD!”. Men skulle det ändå inte räcka som anledning gör låtar som Yes, It’s Possible det. För där, i en orgie av ylande powergitarrer och bombastisk orkestrering klippt och skuren för träningsmontage i motljus ur valfri amerikansk 80-talsaction eller i symfoniproggiga Pepito Bleu med sina ERA-körer undrar man om det faktiskt inte har slagit fullständigt slint en gång för alla.

Men så, precis när man vill avfärda Tellier som försvunnen i storhetsvansinnets tjockaste dimmor, påminner man sig om ett par väldigt viktiga saker. Dels att Tellier begåvats med minst lika mycket självironi och humor som ansiktsbehåring och inte minst att han, när han är på det humöret, är en melodisnickare av rang.

Som vanligt visar han även upp helt andra sidor med finstämda melankoliska ballader, lättuggade popbagateller och en högt Survivor-belånad over-the-top-refräng och beat som får Dr Dre att kännas mjäkig. Ständigt sneglande mot möjligheterna bakom den halvöppna sängkammardörren och oftast med sylvassa melodikrokar och ett varmt välkomnande analogt sound. Och hade han bara fortsatt lite längre längs den väg där barnförbjudna Cochon Villes strålande discofunk, osande av 70-tal, svett, blinkande dansgolv och stönande damkörer befinner sig skulle vår liderliga frälsarsmurf kunnat räkna in en ny lärjunge i sitt blåa tempel.

Karina Pasian är nämligen en sällsynt talang, och ni kommer snart att förstå varför.

Allt snack om piano styrde tankarna till en ny Alicia Keys, men det går minst lika många, eller få, streck till artister som Keyshia Cole och Jazmine Sullivan.

First Love är ett album på perfekta 40 minuter, där låtarna ofta går i ett lågt tempo men med starka melodierna som gör det alldeles lagom lättsmält. Karina Pasians lugna R&B känns seriös och hennes underbara röst skickar upp musiken flera nivåer. Det låter bra och First Love kräver ingen stor koncentration av lyssnaren för att charma, men om man skulle lyssna ordentligt hör man här stunder så stora att man står mållös.

Karina Pasian är en jävulskt cool tjej. Någon att spetsa öronen inför.

First Love är ett album av en ung tonåring, men albumet lider inte av det. Kanske kan man luras av catchiga Baby, Baby, men lyssnar man på texten finns även där imponerande mognad. Över träffsäkert hiphopbounce R&B-rappar Karina rader som gör mig överlycklig.

I ain’t walking round here topless
I know them girls be getting it poppin
Strange way of getting it poppin
And if you cant see it through these jeans
Then you won’t see it up on me
It’s best to tell you don’t waste your time
Your eyes don’t make me fine

I ain’t giving you whatever you want boy
I ain’t another toy in your toy box
My momma said
This my love and love ain’t free

Från Baby, Baby

Baby, Baby är tillsammans med 90′s Baby albumets catchigaste låtar, som definitivt hade kunnat bli stora singlar. Kaxigt, välskrivet och hittigt. De gör mycket för First Love och ger albumet en dunderöppning. Men albumets själ ligger i soullåtarna som följer. Där är Karina fantastisk, och allra mest så under 16 @ War.

16 @ War är en av de allra bästa låtarna som kom under 00-talet. Det är en skildring av livet så brutalt ärlig att man lämnas långt ifrån orörd. Det är inte livets baksidor jag hör Karina sjunga om, för sådana finns det ju inga, utan det är hela kakan. Den som innehåller både sura och söta ingredienser. 16 @ War är makalöst bra. och jag kan omöjligt korta ner det uttdrag jag vill dela med mig mer än såhär. Alla måste läsa.

Ain’t no daddies where I’m from it’s just mad mothers
And eyes that still seem they can’t look past color
Why am I disrespected by someone I should call brother
And why girls feeling pretty constantly hate each other
Bad air in my lungs, man I can’t breathe
My eyes burning from all the dirt and the debree
And it’s third degree, I’m motionless on the scene
It’s like a disease the way y’all killing me

I’m sixteen and I shouldn’t have to feel like this
I’m sixteen every young boy out here want to kiss me
I’m sixteen and me and my mama going through it
I’m sixteen on the block, sixteen on the block

Around here cool is another word for fool
If he smoke, then she smoke, I gotta smoke too
Now what would I do if I didn’t have a clue
I’m sixteen why oh, asking God oh why oh
If my clothes ain’t tight, then he ain’t gon’ like me
Eyes on the prize so the next girl dress just like me
I’m so full of promise but why promise
If I’ma just be rewarded by bad actions
To him I’m just a transaction

I want you to love my mind, my smile, my style
I want you to know the best of me
I want to belong without being treated like property
Why does it seem like fantasy?

Herregud. Och allt detta över en skitbra låt. Låt mig utfärda svimningsvarning. Jag undrar hur många öron den här låten har gått förbi på grund av de fördomar som hos många följer med när det gäller en ung och snygg R&B-tjej, oavsett om de har lyssnat eller inte. Jag tror att jag själv sällan lägger stor, om ens någon, vikt vid texterna när jag lyssnar på R&B. Jag skäms lite. Jag vill även be hemskt mycket om ursäkt för att jag inte har delat med mig av detta fantastiska fina förrän nu.

Rimligt skulle ju vara att placera Karina där uppe bland Rihanna och Beyoncé, eller åtminstone Brandy och Alicia Keys. Det har gått fyra år sedan First Love, men Karina visade på vinterns EP att hon fortfarande är lika bra. Jag tror det snart kommer bli ändring på popularitetsnivån. Var beredda.

Det fina med To The Soul är att här finns en fin balans mellan de självklara och sentimentalt lättillgängliga melodierna på The Wild Bali Night och Gold och de mer motsträviga och komplicerade som på Gas Station och In Every Crowd. Samma balans som finns i de olika låtarnas melodier går också att hitta i arrangemangen. Jari Haapalainens produktion är smakfullt varierad och lekfull. I nämnda The Wild Bali Nights verkar melodin och de stora trummorna vilja dra låten mot det bombastiska, med stråkarrangemang eller distade elgitarrer, men låten vägrar och kämpar emot utbrottet ända fram till slutet medan samma utbrott ges tillträde i låten Hands.

Inledande Gas Station är inte bara en låt med lika vackra som komplexa harminer. Med mullrande pianon i låga register som smälter samman med åskljud, snygga syntljud i sammklang och avskalade partier som leder in i effektiva crescendon är den också ett frosseri i omvälvande ljudupplevelser.

Den tydligaste utstickaren på To The Soul är förmodligen singeln Terribly Dark. Albumets enda riktiga upptempolåt är en åttiotalsdoftande dänga som visserligen passar fint in ljudbilden men som också tillför ett driv som jag gärna hade hört mer av på To The Soul. De autotunade rösterna och de två första övetydliga virveltrummorna i refrängen är fantastiska men bäst av allt är hur refrängens markerade sångmelodi mot slutet får spela mot en ny mer flytande sångslinga. De två rösterna harmonierar perfekt med varandra på ett sätt som påminner mig om de två röster som möts i outrot på Patti Smiths Dancing Barefoot.

Att Hyvönens engelska uttal inte är perfekt gör egentligen ingenting när den vägs upp av en så fantastisk sångröst. Men det hade varit roligt att höra henne sjunga på svenska oftare. Det har ju låtit fint både i tolkningen av Sonja Åkessons interjektions-dikt Neeijjj och i Olle Adolphson-hyllningen som hon och Mattias Alkberg gör tillsammans på skivan Dubbeltrubbel.

Det behöver inte vara krångligare än så.

Finns det någon som personifierat – eller åtminstone röstifierat – de senaste årens nydiscovåg så är det Kathy Diamond. 2007 landade det Maurice Fulton-producerade debutalbumet Miss Diamond to You (utgiven på Permanent Vacation, en av de stora nydiscoetiketterna) och året efter hördes Kathys röst i Aeroplanes Whispers. Just Whispers kom kanske mer än någon annan låt att utgöra den musikaliska ritning som nydiscon till stora delar har byggts kring. Och inte bara musiken. Kathy Diamonds röst blev en lika viktig mall för hur nydisco i början av 10-talet ska låta. Viskande förförisk och distanserat cool på samma gång.

Den här rösten har sedan dess återfunnits i några av de senaste årens bästa låtar. Som Permanent Vacations Tic Toc, Nick Chaconas The Fear och framförallt Kaines överfantastiska Love Saves the Day.

Men Kathy har inte bara konsultat ut sig själv till andra. Hon har också gett oss minst lika vassa grejer i eget namn. Ja, eller åtminstone som ena halvan av The KDMS, med polacken Maximilian Skiba som vapendragare. Här hittar vi tolvor med namn som No Sad Goodbyes och High Wire.

Och nu, när vi skriver 2012, kände Kathy och Maximilian att det var dags att samla ihop singlar och nyskrivet till ett albumpaket.

Passande nog är det High Wire som blir första spåret ut på Kinky Dramas and Magic Stories. Inte bara för att låten var ett av de första släppen från duon, med rötterna i 20120, utan också för att den rätt väl sammanfattar var vi hittar The KDMS. Varmmullrande basgång, discogitarr, handklapp, stänk av analogt discoåttiotal och ett överlag rätt Dive-vänligt och solskensinramat sväng.

Med den här basen mejslas sedan de olika spåren fram med sina egna kryddningar. Tonights soluppgångsstråkar. Motown-stompiga Circles. Killer med sin hammond och sina marscherande trummor.

Förutsättningarna för Kinky Dramas and Magic Stories kunde knappt vara bättre. Men någonstans på vägen halkar albumet över från den melodiska vägbanan till den groovande. Snyggt groovande, visserligen, men ändå med en tank farligt nära det röda strecket.

Men med det sagt är albumet i sina bästa stunder ett välkommet sällskap. Kanske framförallt i de två sista spåren (undantaget två påhakade remixer). Ett nytt och ett gammalt, men med ett gemensamt melodiskt och vemodigt skimmer. Två låtar som dessutom förenas med två olika sidor av samma relationsmynt. Drömskt mjuka och melodislingeförsynta Your Love Is Right med kärleken i full blom. Samma kärlek i No Sad Goodbyes, fast nu som en reflektion i backspegeln. Sorgset, men utan bitter eftersmak. Lättnaden att kunna gå vidare, men samtidigt svårigheten att släppa taget och inse att ett långt förhållande faktiskt nått vägs ände.

En på många sätt passande avslutning.

Destiny fades, we’ve had our reign
We’re feeling the same
With everything tried, the chemicals fly
We’re living a lie
We sit in our chairs, through windows we stare
It’s time to repair

Though the love affair has ended
Two hearts can be mended
I know, I know, I know
I still love you

Gästrikelåtarna är egensinniga och påminner emellanåt om orsalåtar. Evansson spelar kantigt och med rikliga kvartstoner. Låtarna känns nya men samtidigt som klassiker.

Evansson har varit musiker under lång tid, men sällan synts på skiva. Hennes spel är uttrycksfullt och hennes ton är rik. Hon spelar tekniskt och mycket rent.

Skivan har en smakfull komposition där solospår blandas med samspel. Evanssons görs sällskap av två av Sveriges mest intressanta folkmusiker Johan Hedin, nyckelharpa, och Sven Ahlbäck, fiol.

Harpans ljud bryter av och Johan Hedins spel är också intressant. Hans mer oortodoxa stil står i kontrast mot Sven Ahlbäcks mer traditionella spel. Båda stämmospelarna lyfter Evansson och bidrar med något eget utan att stjäla rampljuset.

En stor brist hos många folkmusikskivor är ljudproduktionen – så också på denna skiva. På 70-talet var man heller inte så noga med ljudet, men då spelade man in i inspirerande miljöer. Det är ganska häftigt att känna att man är där, i en dalagård, med Pers Hans. Men nuförtiden är det många som spelar in i studio, med kraftig dämpning av ljudet. Ingen efterklang – det låter som att artisten sitter i en säck och spelar. Så låter inte musik live.

Istället för att drömma sig bort till Dalagården där Pål Olle och Nils Agenmark spelade in Låtar från Ore ser jag framför mig Jeanette Evansson och Johan Hedin i en studio. Inte särskilt inspirerande.

En av mina allra bästa folkmusikskivor är Ellika Frisells Tokpolska. Det finns många beröringspunkter mellan dessa båda skivor – inte bara Sven Ahlbäcks briljanta stämspel. Ahlbäck, Hedin, Frisell och Evansson tillhör alla en grupp moderna musiker som ändå tar traditionen på stort allvar. Deras folkmusik är urban.

Många som vill förnya provar nya former och instrument. Ibland blir det lyckat men lika ofta bara platt fall. Jeanette Evansson förnyar med Sikvik svensk folkmusik på flera plan. Hennes virtousa spel, intressanta samspel och nya låtar är alla vitamininjektioner. Äntligen har gästrikelåtarna fått en värdig avbildning. Och trots dåligt ljud – nu har Tokpolska fått en värdig utmanare.

Det var inte bara inom hiphop han och hans manskap skapade historia, det fanns alltid en kärlek kvar till vad som fick bandet att starta i Brooklyn 1979 – hardcorepunk. I Beastie Boys tidiga dagar fanns det en Reagan Youth-minnande ljudbild över musiken och bandet lade ofta in hardcorelåtar i deras i övrigt hiphopfyllda album. Och de kom allt som oftast undan med det. Alltså, hiphop-publiken verkade inte ha några problem med det. Brobyggande så det förslår.

Adam Yauch hann bland annat med att producera Bad Brains comeback-album Build a Nation och jobba med Kerry King från Slayer. Allt samtidigt som Beastie Boys lade världen för sina fötter.

Adam Yauch var en man med bredd. Såväl musikalisk som mänsklig. Och inflytelserik. Bara för några dagar sedan delade jag hiss med amerikanska bandet Tera Melos som bjöd på en a cappella-version av No Sleep ‘Til Brooklyn. Beastie Boys är alltid med oss.

Vila i frid, Adam.

Med The Rascals kom Kane aldrig speciellt långt, men det album han gjorde med Alex Turner som The Last Shadow Puppets ska i efterhand erkännas ha en hel del ordentligt starka punkter (jag måste till och med erkänna viss upphetsning när jag hörde att det talas om ett andra album). Soloalbumet Colour of the Trap är inte heller det helt utan meriter, men utan att någonsin slå riktigt hårt i mer än någon minut åt gången.

First of My Kind, en ep släppt för Record Store Day fungerar på ungefär samma sätt. Titelspåret är en orgie i retropomp och blås, inte helt oävet om än lite klyschigt. Night Runner uppvisar vissa drag av frenetisk psykedelia, men lider av samma syndrom som mycket av Rascals-materialet; inte tillräckligt angeläget. Sedan börjar det bli absurt. Som i en Tom Jones-cover. Som, förutom i bytet av Tom Jones mot Kanes nasala stämma, låter exakt som Tom Jones. Som sista spår finner vi sedan avslutningsvis en akustisk version av titelspåret till Colour of the Trap. Allt helt logiskt. Eller inte. Om man vill vara lite snäll kan man påstå att Kane fortsätter med sin varannan miss-taktik, annars kan man säga att han rätt och slätt är galen.

Vilket som, så är jag bra sugen på den där vinröda kavajen.

Legalize Drugs & Murder är en medryckande dänga till låt, som är så nära en hit ett doomband kommer. Låten har kanske inte det mest avancerade riffet i världshistorien, men det är lik förbannat briljant i all sin enkelhet och det är en konst att frambringa sådana också.

När Justin Osborn övergår till att mässa Children of the Grave i slutet av låten går min interkontextuella radar dessutom på högvarv, eftersom textraden är en låttitel på skivan de snott omslaget från, Black Sabbaths klassiska mästerverk Master of Reality.

B-sidans Murder & Madness är en mer psykedelisk historia, som kanske inte hade passat in på ett album, men gör sig ypperlig som just b-sida på en sjutummare.

Legalize Drugs & Murder är en singel som kommer gå frekvent på den stundande sommarens festligheter, utan tvekan.

De Santo hängde ofta tillsammans med Etta James och spelade också in en handfull singlar för Chess Records och andra bolag i samma hägn. Bluesig, ömsom rå och ömsom mjuk chicagosoul. Största hiten I Want to Know är ett bra exempel på den andra änden av hennes musik. Ett förföriskt, bedjande och samtidigt kaxigt bluesigt sommarsoulnummer som träffar mitt i hjärtat.

På den här samlingen från 1988 finns tio spår inspelade under perioden 1959-1966. De år hon i första hand hörde till familjen runt Chess. Med något drygt års avstickare runt 1961 som en del av James Browns evigt turnérande soulcirkus. Tyvärr blev det inga inspelningar av DeSanto under Browns ledning eftersom hon stod under kontrakt med Chess då. Det närmaste vi kommer är sjuan Strange Feeling / Little Taste Of Soul som hon spelade in tillsammans med Brown-trummisen Nat Hendrix band.

DeSantos karriär tog aldrig samma kommersiella fart som sparringpartnern och vännen Etta James. Och även om den egna produktionen var ganska begränsad under det 60-tal som formade henne, den stannade vid ett album och någon handfull singlar, skäms hennes musikaliska arv inte för sig. Vare sig det hon fick spela in eller det hon skrev. Som kompositör ligger hon nämligen bakom något hundratal låtar som spelats in av artister som Fontella Bass, Minnie Riperton och The Dells.

I min bok är den här samlingen rara singelspår helt omistlig, inte bara för de redan nämnda två mästerverken. Här finns mer gott att hämta. Som bluesiga Slip-In Mules och den andra duetten med Etta James, Do I Make Myself Clear. Det enda som stör mig är att det verkar finnas en annan utgåva som innehåller ytterligare sex låtar. Det svider mer än en aning och gör att jag alltid håller ett vakande öga öppet när jag bläddrar vinyl i soulfacket märkt med bokstaven D.

Den här alldeles splitter nya videon till Runnin’ Ain’t Freedom (You Should Know That) visar upp ett band fler borde upptäcka.

Se. Och hämta hem albumet Real Americans Spear It via Adeline Records (tidsbegränsat erbjudande). Okej?

Det var ett gäng återföreningsspelningar 2009 som planterade fröet och lade grunden till nyinspelat och det var Gustaf Kjellvanders oerhört tragiska bortgång förra sommaren som satte bollen i rullning på allvar. Här är vi nu, Gustafs bror Christian har skrivit en nära nog fulländad skiva med sitt manskap. Och det känns som om en kär, gammal vän återvänt från någonstans.

Loosegoats har aldrig varit de stora gesternas band. Vare sig det handlat om vinglig indierock som flörtar med, säg, Sebadoh eller The Band-doftande americana. Men det har alltid varit välspelat med en tydlig tanke bakom, ett ”den tänkande, reflekterande människans rockband” – i all välmening.

Ideas For to Travel Down Death’s Merry Road är ett album om vänskap och om saknad, ska det ha sagts. Och ja, ett indierockband som återförenas i samma tappning 11 år efter deras förra giv får väl ändå ses som ett tecken på stark vänskap. Det är dock saknaden som är mest påtaglig. Inte vad gäller utsträckning på albumet, mer gällande genomslagskraft.

And if anyone would talk you down I would wrestle them all to the ground even if you were wrong according to me. You shall be free the way it used to be.

For the Love of, om Gustaf Kjellvander, är det här årets mest omtumlande och gåshudsframkallande låt. Den utstrålar en sådan värme, kärlek och saknad genom sina 8 minuter och 30 sekunder att det är svårt att hålla tårarna borta. Och då gråter jag bara till E.T.. Typ.

Det är självklart att resterande spår på skivan hamnar i skuggan av en sådan urladdning men samtliga övriga spår har egna identiteter och lyckas uppbringa en helhet det var länge sedan jag hörde i fullängdsformatet. Den fina, drivande rocklåten Port Townsend plockar stafettpinnen från Tom Petty medan öppnande Drift From the Tracks minner om Big Star. När Big Star var bra (jodå, jag skrev det).

Jag noterar att Failure inleds med textraden ”The van went off the cliff” och inbillar mig att låten behandlar bandets tidigare erfarenheter – turnébussen föll ner i en ravin utanför Bergen 2001. Förhoppningsvis ska sådant inte stå i vägen för bandet längre.

Visst kan man se det som ett experiment i rum och tid men det är en lek där inte en ton eller taktslag sitter fel oavsett om det handlar om Hollands egna låtar eller Quanticfierade tolkningar av andras. Aldrig navelskådande utan hela tiden med kärleken till musiken som en ständigt närvarande puls.

Med en Alice Russell som nu åtminstone bitvis växer ut till den souldiva man alltid anat när hon emellanåt snuddar vid både Minnie Ripperton och Dusty Springfield i sitt uttryck. Inte med samma kraft rakt igenom men ständigt anpassningsbar och som skräddarsydd för soulpsykedelian i titellåten, i Motownsvängiga versionen av I’ll Keep My Light in My Window från Diana & Marvin-plattan och i det bluesiga gospelgunget i ännu en cover, Travelling Song.

Även om Look Around the Corner har soulbotten är mycket av rytmerna och instrumenteringen hämtad från betydligt sydligare breddgrader. Inspelad i Hollands hem i Colombia med hans Combo Bárbaro väver de elegant in struttig boogaloo, cumbia, elegant bossa, karibiska influenser och inte minst Alfredito Linares pianotoner till försiktigt dansant drinksipparsoul som gång efter annan kommer försätta ett antal vuxenkalas i lyckligt självsväng.

Men någonstans där mot slutet väcktes ändå hoppet om att vintern nog kommer att ta slut i år också. Och som tur var fanns den bra musiken som vanligt där, som en kompass i det horisontella regnandet. En helt vanlig april på dagensskiva, alltså. Men samtidigt en april olik alla andra som passerat revy sedan starten.

Chromaticss covrar Neil Youngs Into The Black (låt)
Rock&roll is here to stay, sjunger Ruth Radelet i första spåret på Chromatics nya fantastiskt bra album Kill For Love. Precis som Neil Young sjöng 1979. Hon sjunger det sansat och även om rock&roll inte är den första associationen man får när man lyssnar på Chromatics skojar hon inte. För det är anspråksfullheten som räknas. (Anton Wedding)

Alabama Shakes Boys & Girls (album)
Bästa debuten på länge. De turnerar lite i Europa i sommar. Det är utsålt överallt. (Kal Ström)

Terrible Feelings Shadows (album)
Skitbra. (Tomas Lundström)

Georgia Anne Muldrow Seeds (album)
Tillsammans med Madlib kokade hon finaste soppan på den gamla soulfunkspiken. (Patrik Hamberg)

80s Stallone Beach (The Legendary 1979 Orchestra Remix) (strandvibbar)
Solskenet lyckades till sist bryta igenom april. Bland solstrålarna som landade i elfte timmen hade jag kunnat lista Michael Kiwanukas souliga spelning på Kägelbanan eller John Dalys Sunburst-album. Ja, och så Beach. Jag hade lika gärna kunnat plocka med originalversionen eller L’Equipe Du Sons remix. Alla tre andas solsken, strand och sommar. Tre välbehövliga ”s”. (Ola Andersson)

Loosegoats Ideas For to Travel Down Death’s Merry Road (album)
Så. Jävla. Bra. Längre utläggning om skivan kommer imorgon, som dagens skiva. (Jonas Appelqvist)

Linnea Henriksson Alice (singel)
Första låten på länge som är sådär omedelbart, och otippat, fantastisk att jag spelar den femton gånger i rad varje kväll. Älskar texten. Älskar rytmen. Älskar rösten. Så bra! (Karin Lillbroända)

Michael Kiwanuka (konsert)
Ibland skadar det inte att påminnas om att det bara är ett par taktslag mellan soulens kärna och den allra mest hjärta-och-smärta-trånande folk- och countrymusiken och just nu finns det ingen som gör det bättre än en timid 24-åring från Londons utkanter. Tillsammans med sitt försiktigt funkiga band och renodlade låtversioner bjöd Kiwanuka Kägelbanan på en innerlig finstämd soulkväll. Och när han, med bara en gitarr och den där fantastiska rösten, intog scen i några smått magiska sololåtar var det inte utan att Otis materialiserades där i rökdimman. Han såg ut att njuta han också.
(David Drazdil)

När Ola skrev om The Emancipation Of Mimi gjorde han det utan att knappt nämna de monstruösa hitsinglarna vid namn. Jag skulle kunna göra samma sak här, om nu singlarna från E=MC² hade blivit lika monstruösa, fast av en helt annan anledning. Singlarna här representerar nämligen albumet oerhört väl. De sticker inte ut på ett sätt som gör att de måste nämnas. Man kan plocka nästan vilken låt som helst från den här skivan om man vill beskriva den. Och gillar man singlarna så älskar man skivan.

I’m That Chick är den låt som sticker ut mest på skivan, och är också den jag tycker om minst. Jag nämner den här eftersom det först var tänkt att albumet skulle bära samma titel, och även om det inte hade förminskat de andra låtarna hade det inte varit snyggt om albumets titelspår (som ju alltid känns som den främsta representanten för det hela) var plattans tråkigaste. E=MC² är mycket bättre, om än lite töntigt.

Annars finns det här gott om låttitlar som hade kunnat ge namn åt albumet med rättvisa. I Stay In Love och Love Story till exempel. Jag brukar inte ha några problem med att hävda att Mariah Carey är en av de största och bästa låtskrivarna som finns när det gäller soulpopfusionerad musik, men ska man leta nackdelar skulle möjligtvis variationen, eller snarare saknaden av den, vara en sådan.

E=MC² utgörs till största del av luftiga och oerhört melodiska ballader som tack vare Jermaine Dupris hårda touch av hiphop håller sig ganska långt från gränsen där en scen innehållande en heterokyss mellan fylliga läppar utspelar sig under en himmel fylld av fyrverkerier och en oproportionerligt stor måne. Mariahs röst är nästan alltid på den dramatiska nivån, men trots att hennes röst alltid är så stor tillåter den beats att ta plats. Mariah Carey på asfaltssoul är himmelskt. Home girl. MC the MC.

Albumets tre gäster ger små avbrott i det homogena när de stylar om sina låtar ganska grovt. Migrate är väl främsta försöket till en ny It’s Like That, och ett mycket fett sådant, där dåtidens mest hajpade artist T-Pain kliver in och faktiskt inte är odräglig trots autotune. Damian Marley gör duett med Mariah i den galet somriga reggaelåten Cruise Control, och sedan får Young Jeezy flowa oerhört rytmiskt på albumets personligaste stund. Side Effects är en storslagen uppgörelse mellan Mariah och hennes kontrollerande manipulerande exmake Tommy Mottola.

Side Effects är en av Mariahs bästa låtar, och att hon behandlar ett så seriöst ämne över en låt som inte såsar ut i långsamma tårar är väldigt uppiggande.

Forgive but I can’t forget,
Every day I deal with this
I live with the side effects
But I ain’t gonna let them get the best of me

Kept my tears inside
’cause I knew if I started I’d keep crying
For the rest of my life with you
I finally built up the strength to walk away
Don’t regret it but I still live with the side effects

I’ll Be Lovin’ U Long Time är en annan låt som hamnar på min topp 10 med MC. Glad pop när den är som bäst. Botar alla dåliga humör.

Bye Bye och I Wish You Well utgör en väldigt fin avslutning på den här fantastiska skivan. Den sistnämnda är himmelsk, Mariah ackompanjeras av ett ensamt piano och körar sig själv. Det är storslaget. Bye Bye är en låt som stöttar de som sörjer. Låten återkom senare i en remix med Jay-Z. Det här var förresten i samma period då Jay smälte hjärtan på Raphael Saadiqs Oh Girl. Vågat för en thug att visa sig kärlekskrank.

Mariah Careys bästa skiva? Svårt att säga såhär i en period där jag nästan bara lyssnar på hennes väldigt tidiga 90-tal, men E=MC² är i alla fall garanterat det bästa hon har släppt de senaste tjugo åren.

1. The Wire utspelar sig i Baltimore
2. Beach House kommer från Baltimore
3. Animal Collective kommer från Baltimore

(Dessutom har David Byrne gått i skola där!)

De tre anledningarna räcker för att Baltimore ska framstå för mig som något exotiskt. I kontrasten mellan den smutsiga brottsligheten som skildras i The Wire och de båda bandens överjordiskt vackra musik uppstår det där romantiska skimret som finns i liknande former hos Thomas Manns Venedig, Balzacs Paris, Factorys Manchester, Velvet Undergrounds New York… ja listan på städer vars åtråvärdhet är kulturellt betingad är lång.

Men det är i alla fall denna exotism som får mig att jubla när jag läser att Lower Dens kommer från Baltimore. De kanske inte är ytterligare en anledning för mig att ÄLSKA Baltimore. Men de får åtminstone min kärlek att bli en liten smula starkare. För Lower Dens andra album Nootropics är bra. Och delar av det till och med mycket bra.

Att de är en del av den våg av Amerikansk västkustpop som svalkat oss i flera år, och mer specifikt en del av Baltimore-scenen, är det ingen tvekan om. Gitarrerna spelar i stora rum, trummorna är mekaniska och sången är drömsk. Men svärtan är mer explicit i musiken än hos Beach House och Animal Collective, svängarna mindre vida än hos sistnämnda.

Låtarna går ofta, precis som hos Beach House, i ett långsamt malande tempo. Och det är fint men det är snarare i upptempolåtar som instrumentala Stem och singeln Brains som Lower Dens gör sig till något mer än kopior. Det är där de egentligen verkar höra hemma. Det är där de blir en del av det Baltimore som jag älskar så hämningslöst.

Klart jag lyssnar.

Det har hunnit gå sex år sedan första John Daly-tolvan dök upp. Sedan dess har det hunnit bli ett antal imponerande bra remixer, som åt Marbert Rocel och vår egen Therese, och en lång rad släpp i eget namn, som Equinox. Bland dessa återfinns tre album. Med Sunburst blir fullängdstotalen fyra.

Och det är ett album som låter precis som det heter. Precis som det ser ut.

Under ett halvt dygn får vi följa med in i en värld där sanden letar sig upp mellan tårna och de loja havbränningarna lägger ett sövande bakgrundsfilter. Alla färger är felkalibrerade och alla känslor är dåsigt distanserade.

Vi pratar med andra ord om house i sin mest solblekta form. På ett bra sätt.

Det betyder dansande hi-hats, bomullsinbäddade basgångar, pjättande trummor, mjuka melodier hämtade från analogbiblioteket och en hel hög polaroider från det tidiga nittiotalet. Ungefär hur bra som helst alltså. Från det att Sunburst öppnar ögonen med solen i sitt gassande esse, över eftermiddagens mjuklandning inför en kvällspromenad på en öde strand där hettan fortfarande är tryckande till en sömnlös natt som inte tar slut förrän solen återigen drar på sig blåstället och letar sig upp över horisonten.

Musiken får göra hela jobbet. Bli den som håller oss hårt i handen och beskriva världen omkring oss utan att använda ord. Det gör att albumet förstås ställer krav på sin lyssnare, med hot om att annars dra sig tillbaka in i tapeten och hissen. Behandlar du Sunburst som bakgrundsmusik är det precis det den kommer att bli.

Med lurarna tätt intill öronen, och den uppmärksamhet skivan förtjänar, börjar det däremot hända saker. Detaljerna och nyanserna växer fram ur den småskaliga palett som Daly målar sin solskenssemester med. Aldrig bättre än i avslutande Daybreak där den gungar fram bland de försiktigt stökiga låtsastrummorna. Med precis lagom mycket stänk av det vackraste av gryningsvemod.

Länken mellan Kavinsky och Chromatics är naturligtvis Drive, till vars soundtrack de bägge bidrar, på ett eller annat sätt. Chromatics’ Johnny Jewel skulle som bekant ha komponerat till filmen, men blev dumpad i sista minuten, även om han slutligen ändå fick
ett finger med i leken.

Kill for Love är en avancerad fortsättning på Night Drive. Kan förmodligen klassas som epos, om man med det syftar på dess längd; flera låtar klockar in över fem minuter. Samtidigt känns det, lika mycket som ett album, som en stämning. Stundvis kommer man nära de
ljudmiljöer som är till exempel Vector Lovers‘ hemmaplan; förfallna metropolis, bakgators blinkande neonljus, övergivenhet och melankoli. Kill for Love hör till de album som ibland tycks utspela sig i en annan verklighet, speciellt de första gångerna du hör det, så tydliga är konturerna av visionens utopi. Det hela är som gjort för att Chromatics slutligen ska hamna på samma bana som M83, föremål för någon slags kollektiv indieuppenbarelse där symfonier och barnberättelser om grodor är helt och fullt accepterat. Förhoppningsvis leder det inte till att Chromatics som M83 slutar med ett trött, halvarslat liveframträdande. Men det är givetvis en parentes. Kill for Love är en stundtals obehaglig och en aning oroväckande skiva, lika ofta som den är fascinerande och rörande.

Chromatics använder sig av shoegazen via ändlöst processande av ljud, loops i ett evigt hamsterhjul, gitarrackord som sträcks till Orion.. Ska man inom när framtid använda sig av det trötta adjektivet ”filmisk”, så ska man med rätta göra det här.

Jag tyckte att vi borde kunna dansa en recension. Nu när jag ska publicera min sista på dagensskiva.com är det inte mer än rätt att jag gör det.

Och vad passar bättre än en recension av Kents Jag är inte rädd för mörkret. Det var där det började och där ska väl finalen stå.

Recensionen innehåller fyra scener. De hänger samman och försöker fånga skivan och innehållet i den.

Scen 1:
Den franska Svensson

Scen 2:
Gamla folkhemmet

Scen 3:
Vemod och klassfoton

Scen 4:
Betyget. Spelet är slut.

Bekvämare än på De Vermis Mysteriis har åtminstone inte High on Fire låtit tidigare. Med det inte sagt att de primala riffen försvunnit, snarare har de nu hamnat i ett ännu bättre sammanhang. Och skivan är därför bandets bästa hittills, åtminstone som album betraktat.

Visst, High on Fire har sannerligen inte varit dåliga på sina tidigare plattor. Men lika mycket som jag har älskat höjdpunkterna, har jag stört mig på stunderna däremellan. High on Fire har alltid bjudit på ett visst motstånd, ett motstånd jag aldrig har förlikat mig med riktigt.

På De Vermis Mysteriis stöter jag inte på det motståndet, och kanske inte de där enstaka topparna heller för den delen. Men det är första gången som High on Fire lyckas med att verkligen behålla mitt intresse hela skivan igenom. Ömsom stenhårt, ömsom tillbakalutat har High on Fire hittat rätt anslag genom hela plattan. De Vermis Mysteriis är ett album att lyssna på från början till slut, något som aldrig de tidigare har visat sig vara.

Skivan ska tydligen vara ett konceptalbum om Jesus döda tvillingbror, som är tidsresenär tack vare en kinesisk alkemist (!!!), och kanske är det tack vare det helhetsgreppet som även musiken känns mer sammanhållen.

Oavsett vilket är resultatet hur som helst klockrent.

Redan på titelspåret, som inleder albumet, visar de var funken kommer att stå. Med ett anslag som dryper av soul och orden ”people look around you, what do you see” sätts tonen till mässande djupblå. Madlib levererar sen stort av sina karaktäristiskt funkiga hiphopbeats. Även om jag älskar Muldrows egna produktioner blir helheten starkare här. Madlib är en mästare i arbete och lämnar sällan eller aldrig något halvfärdigt ifrån sig. När jag hör ett beat som det bakom supertjocka Calabash önskar jag inget hellre än att få plundra hans vinylgömmor.

Trots att Madlibs beats är magiska är det ändå aldrig någon tvekan om vem som är stjärnan här. Muldrows lätt mässande röst tar över hela rummet. Det är den som får låtarna att lyfta högt över marken. Den svävar högt däruppe och väver magiska melodier över Madlibs djupa beats. Både jord och himmel i samma låtar, det är en matchning som borde ha skett för längesen. Summan är inget mindre än magiskt.

Det har jämförts med Masshysteri och Knugen faller och gott så, men där nämnda band bibehållt punkådran i deras alster gör Terrible Feelings något större, tar in fler influenser. Shadows är en bitvis lysande uppvisning i powerpop som den ska låta där passningar till briljanta Wipers kilas in snyggt utan att bli allt för uppenbart.

Och det är mycket beroende på Anton Collinders gitarrspel och låtskrivande. Hans fingertoppskänsla är del av det vinnande konceptet som är Terrible Feelings. Hans attack i gitarrspelet kan liknas vid East Bay Rays dito och bidrar till att lyfta låtarna framåt och uppåt.

Det ligger ett välklingande vemod över Shadows, ett vemod som hjälper och också stjälper. Fram mot skivan sista tredjedel noterar jag att jag tappar intresset och muttrar något om ”samma samma”. Vilket förmodligen säger mer om mig än om skivan i sig. Men jag efterlyser variation, det gör jag.

I övrigt återfinns här ett helt knippe ruskigt starka spår där singeln Intruders (där Manuela Iwanssons genialiska sångmelodi på sista refrängen är gåshudsframkallande), Darkness of Man och Wicked Skull pt.2, med en melodi som för tankarna till France Gall, är höjdpunkterna på en skiva som ytterligare fastslår att svensk rockmusik lever. Och frodas.

Kanske om hur han allt mer lämnat den fast soul music han tillsammans med inte minst London Elektricity var med och gjorde till Hospital Records främsta kännetecken för att istället befinna sig i en hårt digitalt processad kromglänsande ljudvärld där dansgolven ofta är målet. Eller hur han inom de ramarna fortsätter göra drum n’ bass som flyter allt mer fritt mellan genrer med en variation i både rytm och uttryck som är större än någonsin. Där de jämnlånga femminutersspåren inte bara blir ett statiskt flöde utan ena stunden kretsar kring ett dystopiskt hiphopbeat, i nästa skriker Ibizahouse och i Belive in Me kastar sig rakt in i soulig dubstep.

Den sistnämnda tillsammans med 2999 (Wherever You Go) som gjorda för klubbar där den wobbliga tordönssbasen pressar högtalare och eventuella grannar till bristningsgränsen medan han på mjukt böljande Over and Out och inte minst Sendai Song med sitt fantastiska piano återvänder till den musik han en gång var med och definierade.

Till slut konstaterar de kanske hur logiskt det är att det är en specialdesignad Rubiks kub som symboliserar skivan och som även följer med vissa specialutgåvor då Fear Not mer än något annat handlar om att inom strikta givna ramar ändå skapa något lika mångfärgat och variationsrikt.

Skivans andra del sjunker in i balladtempo och det blir såsigt. Love No Limit är en av Marys stora låtar, och My Love är fantastiskt bra den också. Det är i duetten med K-Ci, I Don’t Want To Do Anything, som jag känner tålamodet tryta och tristessen krypa på. Den är svår på det där sättet som sliskiga duetter ofta är. Ãœberlångsamma Slow Down är inte heller en favoritlåt, och dessa två ballader håller tillbaka skivan från det ultimata toppbetyget. Trots hjärtblottande Changes I’ve Been Going Through och det avslutande titelspåret, där Mary som rappare slår till på micken tillsammans med Grand Puba över en drömsk basgång. Det är magnifikt.

You Remind Me är liksom Mariah Careys Vision Of Love en av världens absolut bästa debutsinglar. Låten tar oväntade svängningar, den ena mer imponerande än den andra. Det startar med vokal uppvisning i wailning, och en minut in tar Mary tag i första versen som blir ett med refrängen, och hon sjunger utan ramar. Det är en låt med väldigt egen konstruktion, och det flytande i den låter verkligen känslan ta överhanden. You Remind Me förklarar Mary J. Blige, visar vad hon kan skapa med sin musik.

Real Love är dock plattans ordentliga bomb, med en galet catchig refräng och hårt betonade verser som känns gatunära. Skapandet av den här låten skulle jag verkligen vilja fått vara med om. Det är så sjukt hiphop! Real Love är en låt som förenar. En låt som knyter till sig människor från olika ställen och styr upp till gemensam fest. Galet, helt galet, bra!

I brist på riktiga minnen från den, säkert överväldigande, hajp som fansen kände för Mary när hon kom till världen som artist hör jag här en sann föregångare till de senare artister som jag har följt i realtid. What’s The 411? får ofta mina tankar att gå på det sättet, men tid och rum är lika viktigt som det är oviktigt. Det här är bra musik!

Här finns de ikoniska hitsen som inte bara satte Mary, utan även en helt ny musikstil på världskartan. Tänker man Mary J. Blige är det Real Love eller You Remind Me säkert det som först poppar upp hos många människor. Tänker man R&B eller hiphop soul är det ingen fråga om vilket ansikte man ser framför sig. Tänker man Mary J. Blige har man tjugo år att täcka in. Tjugo år. Tio album. Det här är det första.

Det fina med Spiritualizeds nya album är att det tycks vara skapat i en bubbla, avskärmat från allt vad trendkänslighet heter. Istället är Sweet Heart Sweet Light ett album som fungerar för att det innehåller genuint bra låtar.

Stämningar från The Velvet Undergrounds White Light/White Heat – som på Heading For The Top Now eller I Am What I Am – samsas med harmonier som skulle kunna vara hämtade ur de mer finstämda delarna av Neil Youngs låtkatalog (lyssna till exempel på Freedom och So Long You Pretty Thing).

I Life is A Problem vänder sig sångaren och bandledaren Jason Pierce till Jesus trots att han vet att han inte är en av dem som kommer till himlen. Temat är återkommande både i texterna och musiken. Ett textjag som söker något han tror sig ha förlorat till ljud som är stundtals kaotiska och disharmoniska och stundtals finstämt tillrättalagda.Låtarna spelar därför mycket bra mot varandra även om deras stil kan variera anmärkningsvärt mycket.

Sweet Heart Sweet Light men den är unik i det att den inte försöker vara något annat än en grym popskiva. Eller om man så vill: ett av vattenhålen i det rådande popklimatet.

Inget kunde passa bättre.

Det har i år gått tolv år sedan Modjo satte fingret på det som egentligen hela tiden varit rätt självklart. Att Chic oundvikligen skulle bli en stor del i en framtida fransk dansmusikgenre. När Modjo samplade Chics lite förbisedda Soup For One till Lady (Hear Me Tonight) hade den stunden kommit.

Av alla franska houseyttringar är det förstås Daft Punk som gjort absolut störst avtryck. Nästan alla som idag gör musik med för stora axelvaddar och alldeles för starka pasteller sneglar åtminstone med ena ögat på Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo. Det går inte att komma ifrån. I det läget är det lätt att glömma att den franska housen också har en enorm förkärlek för den, tja, chica och välpolerade sidan av klubben.

Den sidan som har inretts med Nile Rodgers gitarr snarare än Bernard Edwards bas.

Det är under de här spelande strålkastarna som vi hittar den senaste raden av samplingsstinn franskhouse. Att den i just det här fallet kommer från Tyskland är mest en notering i marginalen.

Trion bakom Les Loups vaskar i musikhistorien. Väljer ut väl valda delar. Klipper, klistrar, förvränger och houseifierar. Klistrar ihop allt med varsamma händer och låter glaskonturerna gnistra i dansgolvsljuset medan oliven ligger gyroperfekt centrerad genom alla svängar. Det blir Earth Wind & Fire-sång, George Duke-sampling, attackerande glitterdiscostötar, latinotrianglar, vinylknaster, wackagitarrer, aaa-aaa-aaa-sång, blappbas, Hall & Oates-åttiotal, frekvenshoppande och många varmfiltrerade känslor.

Och ja. Det blir oundvikligen också lite Daft Punk.

Men Club CÅ“ur är trots allt inte bara yta. De lyckas dessutom berätta ytterligare ett kapitel i dansgolvets historia. När klubbens dörrar slås upp möts blickar från tvärs över rummet och lyckas Save the Night. En enda lång Perfect Situation på Paradisco-golvet. Det Must Be Love som kommer vara för evigt. Men så tänds lamporna och passionen dras ner av den grå vardagen. The Break Up. Allt som finns kvar är Nostalgia från en magisk kväll. Men även om känslorna svalnat lyckas de ändå fortsätta vara Good Friends. Och det finns tid för en Last Danse för gamla tiders skull.

Kärlekens uppgång och fall, förrädiskt insvept i de glittrigaste av rytmer. Dansa av glädje, men lika mycket för att glömma skarvarna i ett bräckligt ihoplimmat hjärta.

Eller som Les Loups själva konstaterar.

You like French house because you love to dance.

Heartbreaking Bravery är en rätt tung blandning av krautharv från Siinai och andfådda repliker om ja, just det, olycklig kärlek, från Krug. Textrader som Teary eyes and bloody lips/make you look like Stevie Nicks lägger också ribban ganska… lågt. Samtidigt så går man dock ändå långt ifrån obehagliga pastischer som White Lies. Åttiotalet ekar tydligt, men utan att bli pompöst. Snarare är det Krugs bakgrund i snårig amerikansk indie som gör sig påmind.

När det är påfrestande faller Heartbreaking Bravery i en hel del fällor, som, för att relatera till en annan månman, till exempel The Soft Moon hittills med bravur undvikit. Moonface saknar Luis Vasquez intensitet, frontalangreppet, rakt fram i intet. Istället skapar Siinai en ekande saktmodig bakgrund, långsamt malande ackompanjemang till Krugs karaktäristiska, vingliga sångstil. Det skulle kunna bli klädsamt mardrömslikt, men fastnar i den brötiga amerikanska indierockmallen. Även om det visst blixtrar till ibland;speciellt Headed for the Door närmar sig en sakta, tryckande stämning, som också dyker upp här och där albumet igenom. Och då börjar det onekligen bli intressant. Men än så länge är vakuumet för stort, stunderna för korta.

När nya plattan Sentenced to Life kom var mitt intresse därför ganska svalt och även om jag verkligen gillade d-taktsattacken som titelspåret innebär, tog jag mig sällan längre än den inledande trion låtar innan intresset falnade.

Synd det, för det är efter det som jag tycker skivan verkligen tar sig. Det är då Black Breaths ganska oborstade hybrid av Stockholmsdöds och hardcore verkligen kommer till sin rätt. Det händer lite, helt enkelt.

Mörka Endless Corpse är min favoritlåt på skivan och den sammanfattar det ganska bra; Black Breath jobbar mer med dynamik, drar ner på tempot en aning i delar av låtarna och skapar därmed mer stämningar i musiken. Endless Corpse sparkar igång den också, men ställt mot den tunga början på låten får det en helt annan effekt. Gitarrslingorna som dyker upp i får mig dessutom att spetsa öronen lite extra.

Det återstår att se om Sentenced to Life kommer glömmas bort lika fort som Heavy Breathing. Risken finns, för det är lite av samma visa. Men hittills känns det som om Sentenced to Life har fler krokar som håller mig kvar och därmed också fler låtar att minnas.

Och om du inte tänker på omslagen tänker du förmodligen på Caught Up, konceptalbumet där hon sjunger både rollen av den andra kvinnan och den av den svikna fruns. En klassiker med en självklar plats i soulhistorien.

På det självbetitlade debutalbumet från 1972 har hon inte släppt fram sitt råa funkiga själv riktigt än. Här glider låtarna mellan lätt och flirtig soulpop, stänkande northern soul-stomp och stråkdrypande bekännelseballader. Inte så att låtarna saknar attityd, för den finns där redan från början. Hon sjunger med samma självklara raspiga urkraft som alltid.

Det som utmärker sig är snarare de fjäderlätta Motown-vibbande spåren. Låtar som soliga allsångsfesten Ask Me What You Want med sin prilliga orgel och den magiska My Man, A Sweet Man med sin effektiva basgång och pådrivande handklapp, som toppas med smittande körarrangemang, vobbligt piano, stundtals stötigt blås och lyckliga stråkar. Soulpopperfektion i två och en halv minut.

Allra sist ligger urfunkiga Strange Things som en föraning om vad som komma skall längre fram i karriären. Tjockt blås, okontrollerad urkraft, slamrande trummor, en säker soulgitarr och en sångerska som leker tafatt med kompisarna i kören. Och en klassisk text om förrådd kärlek. Den slutklämmen tål att lyssnas om igen. Så vi säger väl så? Vi tar den igen. Strange Things.

Gunnar Lindstedt, Catharina Breineder och Markus Wold har, ursäkta klyschan, gått från klarhet till klarhet och släpper här bästa plattan de någonsin fått ur sig.

I Soviacs värld är den skeva ljudbilden lag, de smittande och ofta desperata melodierna fundamenten världen bygger på och man lyckas sammanfoga dessa två element på bästa sätt. I smått nedtonade Terrible ligger en suggestiv känsla som ger mersmak, i singlarna Fear och French slungas man tillbaka till hur indierock lät på nittiotalet där det kränger och skaver lovvärt.

Man har, på detta släpp, tagit hjälp av Johan Gustavsson som tillsammans med bandet landat en utgåva som rör sig fritt och lekfullt mellan indierock och electro. Och det är så ruskigt bra.

Mer än något annat är Picture This, kanske just på grund av det, en känslofylld provkarta över alla Moodymanns soundvariationer. Här finns de djupa basgångarna, aviga beatmönster ibland helt på tvärs med musiken och plötsliga discoutbrott mitt i ett tungt technogroove.

Suggestiva 9 Nites 2 Nowhere är Miles Davis på en syrad prototechnoetripp och Basement Party ett electrofunkigt sådant. Efter den klubbfokuserade inledningen kastas vi rakt in i det Motownarv som ständigt finns närvarande hos Moodymann. En ensam Rhodes och en sökande längtande Kenny är allt som behövs för att skapa smeksam elektronisk soul i U Ranaway, i Pray 4 Love får discorytmer vara med och leka innan Hold It Down svävar ut i gungande tvärflöjtspskydedelia.

Även om han satsar på idel säkra kort och försäkrar sig om att det finns något för alla kan det i sig vara ett vågspel då Picture This blir precis lika spretig som tidigare släpp. Men det är å andra sidan precis som det ska vara och när nästan samtliga spår dessutom håller god Moodymann-klass är det bara att njuta av en legend på sitt finaste humör.

Första spåret som släpptes från Shadows var låten Intruders, som nu har försetts med tillhörande video. Uppmärksamma tittare kan även notera en birollsinsats från Vånna inget-trummisen Andreas ”Stilen” Almqvist.

Sedan tidigare har Metaltown bokat bland andra storheter som Marilyn Manson, Slayer, Lamb of God och Mastodon, men även mer nischade akter som Shining, Aura Noir, Vader och Nasum.

Metaltown anordnas på Göteborg Galopp 15–16 juni.

Om ni likt mig sitter hemma i dag och grämer er lite när feta festivalen Roadburn drar igång nere i Tilburg i Holland, kan ni likt mig se fram emot nästa år redan nu.

I dag gick nämligen Roadburn ut med att det blir ingen mindre än Jus Osborn från Electric Wizard som kommer att agera curator för 2013 års upplaga av den populära festivalen. Osborn kommer i egenskap av curator att boka band till en av festivalens kvällar och hans Electric Wizard kommer dessutom att framföra en ”special headline show”, vad det nu kan innebära.

Roadburn gick i dag även ut med att Godflesh kommer att vara huvudnumret på nästa års festival och då att framföra albumet Pure från 1992 i sin helhet.

Roadburn 2013 kommer att äga rum 18-21 april.

När man lyssnar på Pu$$y och övriga låtar från Ignorant Art måste man gå med det förstnämnda. På rösten låter det som att det är hon som styr. Med järnhand. Eller, med avsågat hagelgevär. Hon rappar som värsta thugmafioson och skulle säkert kunna sy igen käften på flera trappers. Det är hoes och bitches och pussy i mängder, och hon äger språket. Tar orden till sig själv, använder dem i vad som känns som en positiv anda. Langar rader som jag vill skriva ner och memorera och spotta själv. Men så är jag ju väldans svag för fula ord och kaxigheter.

Iggy Azalea är från Australien, men hennes hiphop är tungt influerad av de skitigaste bakgatorna i USA:s söder. Eftersom Iggy Azaleas rap får mycket utrymme kan hennes musik lätt kategoriseras som hiphop, men beatsen är ofta stökiga och skulle kunna tillhöra M.I.A. Ignorant Art är väldigt lätt att gilla. Ett intro och åtta låtar där det aldrig finns plats för något dåligt eller ens halvdant. Det är fresh men inte svårt. Det finns überkaxig hook (Hello, där egentligen de snabba och twistade och sjukt imponerande verserna sticker ut mest), somrig R&B-refräng (Backseat), bombastiska beats med mäktiga verser (Treasue Island) och flippad knasighet (Drop That).

Tillbaka till den undran jag började Ignorant Art med. Jag vill inte hitta ett svar till den, utan istället strunta i att jag någonsin hade den. Jag diggar Iggy Azalea och det hon gör. Hur skulle jag kunna göra något annat efter den här knappa halvtimmen av råfet musik? Jag hoppas bara att inte spårar och dränker sin förmåga under patriarkatet eller löjliga beats. Jag hoppas att hon hjälper världen att komma till en plats där man inte dras till fördomar, långdragna analyser och oro så fort en rappare är en snygg tjej.

McGuinnes misslyckas inte med den förvaltningen. Men han är inte heller alls lika träffsäker som The White Stripes. Istället för skitigt, skrikigt och jävligt är det slyngligt på ett ganska vårdat sätt, JC-rock (om man nu fortfarande kan använda det epitetet om den typen av rockmusik), eller kansk JC-blues? Den enda riktiga fullträffen i låten är när basen efter halva första versen gör gitarr-riffet sällskap. Ett litet, men väldigt effektivt tillägg.

Men Shotgun är ändå en så pass bra låt att jag blir nyfiken på hur The Invitation to the Voyage kommer att låta, framförallt efter att också ha hört den snäppet vassare förstasingeln The Lion. För McGuinnes kan sina melodier och har en inlevelsefullt teatraliskt sångröst. Det är bara lite för städat. Jag saknar infall av den typ som skulle kunna passa in i den här ljudbilden: Suicide-skrik eller korta skenande gitarr-distar. Det hade blivit så mycket bättre om Eugene McGuinnes vågade ta ut svängarna ordentligt.

Sylvester lever igen. 24 år senare. Med lite remixhjälp från Dimitri From Paris. När britten Tyson Speede släpper sin popalbumlängdsperfekta debut är det nämligen omöjligt att inte tänka på just Sylvester.

Men det är inte det att Dimitri-remixen av After You’re Gone får mig att tänka på en av Sylvesters största låtar. Det är inte det att sättet som Tyson sjunger textrader som I am not afraid to be no one, I’m afraid to be loved får mig att tänka på Sylvesters version av I (Who Have Nothing). Det är inte det att körarrangemangen får mig att tänka på Sylvesters Weather Girls-backup. Det är inte det att hela Die on the Dancefloor är målad i så starka Patrick Cowley-färger att till och med Fred Falke hade tyckt att analogpastellerna är lite väl mycket.

Eller okej, det är precis de här sakerna som får mig att tänka på Sylvester. Men det är inte bara därför. Mer än något annat är det rösten som tidsknyter ihop Tyson och Sylvester. På ett nästan spöklikt sätt.

Under de förhållandevis få år som discon höll världen i sitt platågrepp hann genren spotta ur sig fler fantastiska låtar än någon nog egentligen har fattat. Men under dansgolvets spelande ljus hände det saker också bortom paljetter och väsande hi-hats. Av bara farten hann discon med att riva, eller åtminstone slå upp stora hål, i flera betongfundamentnedborrade barriärer. Barriärer som spärrade av efter klass, ras, kön och sexuell läggning.

Det sistnämnda discoförkroppsligades förmodligen mer än någon annan av Sylvester. I en genre som bitvis tävlade om att gå längst med hudvisande, homosexvibbar och mer eller mindre censurgränsande texter lekte Sylvester betydligt mer sofistikerat med gränserna mellan hetero och homo, mellan kvinnor och män, det androgyna och det tveksamma. En man i högklackat, som dessutom var färgad. Men det var inte bara i sitt visuella uttryck som Sylvester hennade runt, lika mycket blurrade hans röst ut gränserna mellan kvinnligt och manligt där hans kyrkgospelskolade falsett satte sin omistliga Sylvester-signatur. En röst som dessutom, aldrig mer tydligt än på den rätt lysande live-dubbeln Living Proof, var oerhört vacker.

Jag har ingen aning om hur mycket Tyson har pluggat Sylvester i sina dagar. Men röstmässigt låter Tyson som en återfödd Sylvester. Med några klädsamma stänk Jimmy Somerville.

Det, i sig, räcker väldigt långt.

Men när Tyson, tillsammans med Martin Dubka från dansindierockande Cazals lindar in rösten i en orgie av Megatone-hi-energy, Prince tidiga elektrodiscostruttande, åttiotalsfilmmontagemusik, sequencerprogrammerande och precis allt det som gjorde Giorgio Moroders och Donna Summers samarbete så fantastiskt, ja, då är jag hopplöst fast.

Det är som att allt som Lifelike och Fred Falke ägnat sig åt det senaste årtiondet eller så har lett fram till den här skivan.

Det är åttiotalsförmycket av allt. Hela tiden.

Massiva analogväggar. Aaaaa-aaaaa-ooooo-ooooo-AAAAO-AAAAO-körer. Blytunga du-du-du-DUN-DUN-trummor. Ekon av Smalltown Boy-blopp. Bredbent malplacerade Beat It-gitarrsolon. Blappbas. Jag hör nästan Kim Wildes version av You Keep Me Hangin’ On och gitarrstalkerplockandet från Every Breath You Take. On the Radio är inte Donnas klassiker, men väl en knappt ens kamouflerad Big in Japan.

Med framfört av en falsettsvävande och kärlekstörstande britt som ser ut som det bortglömda kärleksbarnet mellan Mike Tyson och Sisqo.

Bara en sån sak.

När Tyson sedan i hetsande Fight (en låt som i ett parallellt universum heter Maniac och görs av Michael Sembello) kastar sig upp på kärleksbarrikaderna och med näven i luften skriker ut ett desperat ”I will fight! Fight! Fight for my right!”, ja, tror jag av Sylvester ler stolt en trappa upp.

Do ya wanna funk with me?

Väldigt, väldigt gärna.

Efter ungefär åtta och en halv minut kommer fanfaren för Nacka Forum. Vi är tillbaka.

Nacka Forum har givit ut två album tidigare. Självbetitlade skivan 2002, Leve Nacka Forum 2005, men sedan lades bandet på is. Trumslagare Nordesson flyttade till San Fransisco för att spela musik med artister som Larry Ochs, Jon Raskin och Lisa Mezzacappa.

Men när Nordesson var i Sverige för ett av sina andra projekt samlades de igen. Under tiden som förflutet har Kullhammar varit med överallt så han nästan verkade bli trött på sig själv. Berthling har gått från storhet till storhet, är med i fler bra konstellationer än jag kan räkna och Goran KajfeÅ¡ har givit ut sina starkaste verk i karriären.

Det är från KajfeÅ¡ X/Y vi får Dinner With Inner. Dinner With Inner delar också i viss mån av sig sitt tema till den inledande fanfaren. I övrigt får vi Nacka, med Buss 446, Yasuragi och Borkum Riff piptobak.

Skivans pressmeddelande berättar om Sun Ra, Ornette Coleman och Don Cherry som inspirationskällor och de hörs. Jag skulle heller inte säga att de stävar så långt framåt med sina kompositioner, men det gör heller inte så mycket. Ett band måste i viss mån leva tillsammans för att utveckla varandra, den möjligheten har inte Nacka Forum haft. Men det vi får är bra nog. Ännu ett dreamteam.

Omslaget är också värt att nämna. Joakim Pirinen har gjort allt, från omslag till bild på skivan. Fint.

Horisont gräver lite i samma jord som Graveyard; det är rock i gränsen mellan 60- och 70-tal, småflummigt och en aning psykedeliskt. Med ett jävla driv. Men Horisont är lillebror i sammanhanget – Graveyard gör bättre låtar, så enkelt är det.

Även om jag uppskattar Horisont kommer jag aldrig runt känslan att de försöker lite för hårt hela tiden. Det är fill, fill, fill, riff, riff, riff och någonstans på vägen tappar de bort mig bland alla fingerfärdigheter som musikerna hänger sig åt. Vilket är väldigt synd, för på sina håll blixtrar det sannerligen till.

Avslutande Thunderfight är ett mästerverk som jag får gåshud av att lyssna på, men det är också en av de mest tillbakalutade låtarna på skivan.

Jag låter kanske onödigt negativ och det är jag också kanske. Betyget sex av tio vittnar om att det här inte är särskilt dåligt alls. Felet är bara att Graveyard – och Witchcraft före dem – har satt en så fantastiskt hög standard för den här typen av rock.

Horisont är inte där ännu, men de gör ett synnerligen ambitiöst försök.

Det var med viss förvåning och tappad haka jag noterade Bullet Proof som enda ljudspår av p-funken i Utbildningsradions tv-serie Låtarna som förändrade musiken (i tv-programmet, på den tillhörande 100-listan är det Give Up The Funk (Tear The Roof Of The Sucker) som tar plats 55).

När programmet nådde Detroit behandlade det inte ens p-funken. Redaktionen bände istället in Clyde Stubblefield som fick snacka om monstret Funky Drummer. En viktigt låt, visst. Men i Detroit?

Bullet Proof, inledande Double Oh-Oh och Bodyguard är alla goda exempel på hur mycket Prince påverkade det här albumet utan att befinna sig i närheten av det. Den sista gör dessutom ett försök att imitera känslan av Atomic Dog utan att riktigt lyckas. Hyggliga låtar, men samtidigt väldigt opersonliga.

Sju minuter långa Pleasures of Exhaustion (Do It Till I Drop) som avslutar A-sidan är en personlig favorit med en magisk funkflöjt i centrum. Att moderkällan i p-funkkunskap kallar det albumets lågvattenmärke kommer jag aldrig att begripa.

Långsamma och sleaziga Bangladesh skickar tankarna till Funkadelics tidiga långsamma gitarrdrivna jam och har albumets första minnesvärda blåsarr (men det avslutande saxomafonsolot hade jag kunnat leva utan), snygga stråkar och till och med ett gitarrsolo av klassiskt snitt. Vackert.

Clinton sköter huvudmikrofonen nästan uteslutande på egen hand, men på Thrashin’ bryts mönstret när britten Thomas Dolby får stort utrymme. Låten känns som hämtad från Clintons arbete med Red Hot Chili Peppers på Freaky Styley med en snärtig funkbas och rejäla p-funkhorn.

Titelspåret avslutar festen och funkar som en bra sammanfattning av albumet. Helt ok, men ändå långtifrån topp fem i Clinton-katalogen.

Mot en bakgrund i bland andra Abhinanda, Eyes Shut, The Change och Division of Laura Lee är Out of Vogue en uppvisning i musikalisk kvalitet, men det är inte det som tar överhanden. Det är svänget och det är renset. Plattan i mattan. Inga konstigheter.

The Welfare Years är en tolvtummare som innehåller fem nya låtar på a-sidan och den gamla EP:n som b-sida (gamla och gamla förresten, EP:n kom i höstas om jag inte minns helt fel). Och det är, snittåldern till trots, ett hungrigt band som släpper på klassiska Desperate Fight Records.

Det finns passningar till hardcoreveteranerna i Gorilla Biscuits och till viss del påföljande CIV, när de inte sysslade med dussinrock (Thirteen Day Getaway), och undertecknad går upp i brygga. Samspelta och ursinniga tar Out of Vogue sig an världen och och gör det med den äran.

I don’t need you, I don’t give a fuck

Ovanstående textutdrag från inledande Called Out, Locked Down kan tyckas vara juvenilt, men det är å andra sidan exakt den känslan bandet lyckas förmedla på denna tolvtummare. Och det är, som sagt, förlösande. Och glädjande.

När gitarriffet i sticket på Fingers Crossed sätter igång måste jag gå till skivhyllan för att se ifall det ändå inte är så att cirkeln sluts, på ett fint och nördigt vis. För visst är riffet snarlikt det i Healer, förstaspåret på The Outstands Electroshocks for Authorities?

More You Talk, Less I Hear är hämtad från albumet Pop Up Yours som släpptes 2011. Det finns att lyssna på i sin helhet på Spotify.

Alabama Shakes album Boys & Girls hyllades som årets bästa av Kal Ström här på dagensskiva.com igår.

The Monsters är genier i skolan skitig rock.

Samtidigt får min nyligen uppkomna kärlek för musik på svenska mig att fantisera hur det hade låtit om Professor P hade rappat på svenska över de här beatsen som verkligen skulle kunna vara plockade från 90-talets New York och dess dammiga vinylkällare. Det hade varit häftigt att höra, och hade gjort The Realism till ett mer utstickande val bland konkurrenterna när man letar efter den här sortens hiphop.

Men rappen är inget problem, det dröjer faktiskt inte länge innan man tycker att det är så bra att det inte finns plats för spekulationer. Professor P har hittat rätt sound för sin röst, och vad det gäller textförfattandet är det flera gånger som jag blir imponerad. Fast inte på det vanliga sättet där rim och metaforer sätter hjärnan på spinn. Istället är det verser som bygger på varandra på ett snitsigt sätt, som i titelspåret. Under några allvarsamma minuter med ett beat som pyntas med ledsen sax rappar P om livets svåra val och den oundvikliga ångest som hör till dem. Låten är min egen favorit på skivan, mest på grund av texten och det lyckliga slutet.

The Realism är tolv låtar snäll och genuin hiphop. Oftast är det tempo med drag i, perfekt att trampa asfalt till, men här finns flertalet långsammare och eftertänksamma låtar också. Känslan är hundraprocentig hela tiden, men det hade inte räckt tillräckligt långt om kvalitén inte hade varit på samma nivå. Det är den här. I beatlistan finns det inget att klaga på, det är toppen hela tiden. Brusiga soulsamplingar vävs friktionslöst samman med bas och trummor, och Akilles scratchningar ligger perfekt. Det är lätt beskriva den här musiken, för så klassisk är Pro & Aks hiphop.