Onödigt. Det är ordet som ligger närmast till hands efter att ha lyssnat om och om igen på Fieldys drömmar. De kvittar. Okej att Cypress Hill rört sig mot någon form av otäck rap-rock och att det därmed finns ett hål att fylla, men då får det allt vara lite bättre än det här. Jag […][...]

Jag möts av ett långsamt crescendo bestående av trummor, bas och vassa gitarrer. Låten rullar igång lite avvaktande, sen följer ett avgrundsvrål, en vägg av förbannade gitarrer, våldsamt smattrande trummor och en argsint bas som gör sitt bästa för att överrösta de andra instrumenten. Attack! Hårt! Rakt i magen. Ilska som känns i hela kroppen. […][...]