När nydiscovågen börjat lämna åttiotalet mer och mer bakom sig till förmån för nittiotalet – i synnerhet det tidiga housenittiotalet – har Azari & III de senaste tre åren varit ett av de mest intressanta namnen. Som remixare och artister. Torontokvartetten, bestående av femtio procent musikskapare och femtio procent vokalister, har plockat det avmätt distanscoola […][...]

Jag skulle egentligen inte ha skrivit om den här skivan till idag. Vi kan väl börja där. Egentligen hade jag till hälften skrivit färdigt en text om en helt annan skiva. Men så fick min dator för sig att packa ihop och vägra starta. Till dess att jag får igång den igen ligger alltså den […][...]

Av alla de många recensioner jag läst av Mary J Bliges senaste album är det Jonna Sima som träffar bäst när hon skriver om olyckskorparna som kraxat att ”hon var bäst när hon var som olyckligast” (Stefan Thungren kraxar fortfarande i Svenska Dagbladet). Jag erkänner, jag har själv stått och vrålat den klagolåten. Förmodligen mer […][...]

Det är lite intressant att singeln i det närmaste är dödförklarad på alla sätt som går, samtidigt som jakten på den perfekta förstasingeln snurrar allt snabbare. Jermaine Dupri-producerade It’s Like That är uttryck för precis det. Allt som gjorde Yeah till en av de mest framgångsrika r’n'b-singlarna på väldigt länge kopierat minutiöst noga. Och så […][...]

Under högstadietiden i slutet av åttiotalet samlade min klass in pengar till klassresor på allehanda sätt, som så många andra klasser. Det betydde misslyckade loppisförsäljningar och kalla julgranssäljarpass. Så fick någon idén att vi skulle anordna en modevisning med kläder från JC, Kappahl och andra lokala klädaffärer. Visst, sagt och gjort. Vi fick till och […][...]

För kvinnliga soulartister verkar det tacksammaste ämnesvalet just nu vara pojkvänsbashing. Otrogna sådana. Det är inget nytt ämne i sig, men under nittiotalet exploderade girl powern även inom den svarta musiken. Männen däremot är mer inriktade på att sjunga att de ångrar just att de vänsterprasslade och att de gör vad som helst för att […][...]

Det var länge sedan det pratades om Mariah Careys musik. Den senaste tiden har snacket mest handlat om hennes löjligt lukrativa kontrakt med Virgin, hennes kollapser och varför hennes klädkonto verkar minska för varje skivsläpp. I början av nittiotalet handlade det mest om hennes ballader, som man antingen hatade eller älskade, och hennes imponerande röst. […][...]

Jimmy Jam och Terry Lewis är nog mest kända som Janet Jacksons husproducenter, men de har även stått bakom många andra artisters framgångar. Bland annat gospelgruppen Sounds of Blackness. 1994 recenserade musikjournalisten Kristina Adolfsson Sounds of Blackness andra skiva Africa to America: The Journey of the Drum. Då skrev hon att hon trodde att Jam […][...]