Senast jag såg Rosie Thomas på scen gjorde hon reklam för sina hemsydda påsväskor som hon sålde efter spelningen. I randiga knästrumpor försökte hon i ett mörkt hörn ödmjukt kränga gräsligt mönstrade fågelbon till handväskor. Hennes alter ego Sheila dök oannonserat upp för att hjälpa till. Affärerna verkade gå dåligt men albumen sålde desto mer. […][...]

Uppför altargången skrider långsamt inledande ”Song For the Angels” och bereder vägen för ett lyssnande som kan bli gråtigare än en pms-fylla. Lättast hade varit att avfärda Tony Dekker som en självömkande kille med gitarr, klonerna anfaller!, men det låter sig inte göras. Även om det är akustiska gitarrer, banjos, skägg och rutiga skjortor i […][...]