Att måla in sig i ett musikaliskt genrehörn kan ha sina fördelar. När popularitetsvågen är som allra högst kan man tjäna ihop en hel massa eurobonusuppmärksamhetspoäng. Samtidigt finns då också risken, inte minst inom den ombytliga dansmusiken, att en backlash kommer att köra över dig som ett skenande snabbtåg om du inte lyckas bryta dig […][...]

Det går inte att bli profet i sitt hemland, heter det ju som bekant. Inte sällan gäller detsamma även när det handlar om att bli erkänd av sin samtid. Först långt senare får man sin ordentliga stund i rampljuset, välförtjänt eller inte. Nu vore det fel att säga att Arthur Russell gick obemärkt förbi under […][...]

Det är som bekant jul om bara ett par veckor. Och i musikvärlden betyder jul förstås mer än något annat att det är dags att ta på sig stora tomteluvan och spela in nya versioner av gamla låtar. Inte sällan i versioner som ingen hade tittat åt två gånger om det inte hade varit för […][...]

Som alltid när det är musikaliskt retrodags är det inte bara en eras sound som dammas av och får sig en ny stund i rampljuset. Även artisterna som var med när det begav sig hittar en ny publik. Och inte sällan, med milt sagt varierande resultat, stannar det inte vid att låtar med ett par […][...]

I år har det gått tretton år sedan bröderna Simon och Robin Lee (den senare även med förflutet i A Hundred Birds) släppte sin klassiker In the Trees. En låt som fortsatt leva sitt eget liv, nästan vid sidan om Faze Action, och som så sent som 2007 fick sig en översyn dels av Jerome […][...]

Det är två saker som jag inte kan förstå med For Lack of a Better Name. Det ena är varför alltihop börjar med Jive Bunny & The Mastermixers. Det andra varför Joel Zimmerman släppt ifrån sig en så drygtrist skiva. Okej. Den första punkten är kanske inte helt sann, men Jive Bunny & The Mastermixers […][...]

Jag gillar ju faktiskt Clocks. En av Coldplays bästa låtar. Ja. Eller om vi ska vara riktigt ärliga är det ju ungefär den Coldplay-låt som faktiskt är bra, eller hur? Så konkurrensen kanske inte är mördande, men ändå. Förmodligen gillar David Guetta också Clocks, eftersom han mer eller mindre bygger hela One Love-öppningsspåret When Love […][...]

Den franska electron är den nya rocken, trots att musikrecensenterna till stor del ignorerar den genren. Jag tror faktiskt att Emmaboda-arrangören Håkan Karlsson är något på spåren när han konstaterar det här i en DN-intervju. Den franska nyelectro-vågen, med rötterna i Daft Punks första alster, har hittat gott om fans utanför det traditionella dansmusikrummet. Dessutom […][...]

Egentligen skulle den här recensionen ha handlat om Manuel Turs album 0201. Hela albumet. Ett album fyllt av snyggt sval house avsedd för cocktailhäng på vattenlägesuteserveringar ljumma sommarkvällar snarare än för svettigt pulserande och coloramaljusdränkta dansgolv. Någonstans där fanns väl problemet. Skrapet på ytan avslöjade att det under den snygga ytan inte fanns särskilt mycket […][...]

Jag gillar album. Som koncept och fenomen. Jag gillar helheten. Jag gillar omslaget och konvolutet. Jag gillar paraplyfunktionen. Just därför sörjer jag albumets frånfälle. Eller åtminstone början på albumets frånfälle. På många sätt är det här förstås ett alldeles galet resonemang. Ett resonemang som dessutom mest är färgat av nostalgiska promenader i minnenas korridorer där […][...]