Jag hade mycket länge gått omkring i gråtmilt överlyckliga drömmar om hur den mytomspunna Roskildevisiten skulle te sig. Först resan, som skulle bli en behaglig bussutflykt med påföljande mjuk nedskuttning på de danska, frodiga ängderna där tjocka, muntra danskar hjärtligt skulle hälsa oss välkomna som landsmän (Skåne är ju, typ, bara en förlängning av Danmark). […][...]