Det som fascinerar mest när jag lyssnar igenom The High End of Low är hur harmlöst det låter. Hur märkligt hela släppet känns. Från omslaget som liknar någon av alla bootleg-skivor som kommit ut de senaste åren med Manson i färgat ljus på framsidan. Det låter lite trött och håglöst. Men samtidigt habilt. Och det […][...]