Alla skriker om retro. Att Caesars är Sveriges bästa retroband. Att ett dubbelalbum är en motvikt till den ytliga singelkulturen (som om den inte vore retro). Och nog låter det här som både Tages, Hep Stars, Stones och Beatles då och då. Men retrogrejen är liksom en biprodukt. För det som kännetecknar detta maraton i […][...]

Caesars Palace. Det är nåt som är knepigt med dem. Jag kan inte sätta fingret på det. Jag funkar ungefär så här när jag närmar mig dem. Tvekar lite. Vågar inte riktigt lyssna. Lyssnar. Faller pladask. Lyssnar igen. Gillar det mer. Lyssnar oavbrutet i en månad. Kanske två. Sen tar det slut och jag lyssnar […][...]

Min första reaktion när jag fick den här skivan i handen var: ”Va! Får jag!?” Jag hade inte riktigt tänkt tanken att jag skulle få recensera Caesars Palace. Visst, jag hade tjatat om att få recensera en rockplatta ett tag. Men, Caesars. Skoj. Det tog ganska lång tid innan jag tog till mig föregångaren ”Youth […][...]