I’m mad frustas det i refrängen och textraden avslutas med ett mekaniskt och maniskt skratt. Jag blir lite förvånad och förstår att jag faktiskt måste lyssna ordentligt. Det här är ju bra. Jag trodde aldrig The Dead Weather skulle bli någonting. Jag plockade upp Horehound med spänd förväntan när den kom förra sommaren, även om […][...]

Var var vi någonstans nu då? Efter att ha legat med elpedalen mot metallen på Autobahn 66. I expressfart med tunnelseende mot en svart drogfest i bästa Hunter S Thompson-anda. Efter rus-vaket frågandes hur i hela helvete Primal Scream hamnat på ett goth-konvent. Screw it. We're gonna boogie. Primal Scream har klivit av elektrotåget och […][...]