När Slipknots debutalbum med samma namn går igång i stereon vill jag bara ställa mig och headbanga för allt vad jag är värd. Det är totalt omöjligt att kväva impulsen att börja hoppa och att försöka hindra strupen från att ge upp hemska vrål i takt med musiken är inte att tala om. Slipknots musik […][...]

När jag tänker tillbaka till 1994 så är det varken fotbolls-VM eller det fina vädret först och främst, utan till en alldeles speciell liten blå skiva. En skiva som mer än sex år efter att den släppts fortfarande tillhör mina favoriter. En skiva som borde ingå i varje respektabel skivsamling. Denna blåa skiva är den […][...]

Amerikanska The Breeders är idag inget band som gemene musikintresserad person känner till. Troligtvis beror det till stor del på allt strul inom bandet som bidragit till att inget nytt material, i alla fall i fullängdsformat, har sett dagens ljus sedan detta alster släpptes. The Breeders bildades 1988 och var ursprungligen tänkt som ett projekt […][...]

Jag såg ljuset en söndag i november, det regnade. Jag och min kollega Mark satt på en av stadens pubar och småtrivdes, i stereon gick musik och jag var tvungen att fråga om Mark visste vad det var. ”Javisst, The Frames”. Sedan dess har jag varit såld kanske man kan säga. Mark berättade, med stolt […][...]

Med facit i hand kan man säga att den trevligaste musiken är den man har lagom för sig själv och som inte spelas dagligen på radio. Och bättre ett facit i handen än tio i skogen. Eller va? Tobias Triers musik lägger sig avslappnad och med lagom stora marginaler inom den ramen, åtminstone här i […][...]

Detta är en skiva som jag ständigt återkommer till. Jag köpte den när den var ny 1988, då albumurvalen började smygas upp mot cd-längd och tycker väl ibland att det var synd att det blev vinyl, för knaster och skrap blev det en hel del av ganska snart. Att finna så olika artister som Garth […][...]

Det är nu åtta år sedan mitt livs andra kärleksförhållande till hiphopmusiken inleddes. Det första inleddes runt 1988 med Run DMC, Beastie Boys och Public Enemys första skivor. Den förälskelsen falnade när Säffles sega skivhandlare bara tog in topplistan och hårdrock. Jag får nog villigt erkänna att jag var en av dem som såg rappen […][...]

Redan från början ska jag rekommendera ”singles 86-98″ – allt Depeche Mode har gjort är rent genialiskt. Jag menar såväl det som producerades på 80-talet som ”Ultra” från 1997. Men ska jag absolut välja en platta som som jag fortfarande plockar fram i bilen och lyssnar på i sin helhet så är det ”Black Celebration” […][...]

Incognito var länge för mig förknippat med ganska ljummen och trött acid jazz, 32-åriga män i svarta polotröjor med café au lait i strupen som fått tips om att lyssna på bandet från ”en kompis på tidningen café”. Då hette plattan ”Beneath The Surface”, jag var 18 år och helt knäckt av The Chemical Brothers […][...]

I en artikel i sin bok ”The Dark Stuff” beskriver den engelska rockjournalisten Nick Kent, Rolling Stones väg från världens fräckaste rockband till ett smaklöst arenaband, som bara turnerar runt och spelar gamla låtar. Vändpunkten, som han ser det, är ”Exile on Main Street”. Rolling stones fantastiska dubbelalbum från 1972. Fram tills dess hade de […][...]