Varför göra något enkelt? Får man tillfrågan att göra en recension och göra det på vilken skiva man vill kan man göra det enkelt. Man plockar ut den bästa skivan man har i samlingen och skriver en 10 av 10 recension. I mitt fall skulle det bli det något med Ramones. Den enkla vägen skulle […][...]

1. Don't get lost 2. Svenson mañana 3. Howlong 4. A queen's made me 5. Tonight 6. Lablaza 7. Fuck Lacan and also Freud 8. Högsta prioritet (sista anhalt) 9. In the snow 10. Let me go 11. Le chef dans ta poche 12. Dom är Världens bästa popband 13. Kan jag ha fel?[...]

Vi i Fireside har alltid haft helt olika individuella intentioner med vårt band. Hur det ska låta och så vidare. När vi 1995 spelade in vår andra skiva ”Do not tailgate”, ville Pelle att vi skulle låta som Superchunk och jag gjorde allt som stod i min makt för att få fram något som lät […][...]

Första gången jag hörde Damien Jurado var genom en telefonlur för drygt två år sedan. Jag satt och svärmade med Mr. Speciell över telefonen och helt plötsligt, utan någon som helst förvarning klingar världens skönaste gitarr och munspels-intro ut i bakgrunden. Under tre minuter och fyrtio sekunder satt jag helt stum, med luren tryckt mot […][...]

Masker och alter egon är farliga. Fråga Robert Dylan om han har några synpunkter till den unge Robert Zimmerman, som i ungdomligt oförstånd satte på sig masken ”Bob Dylan” som han sedan i 38 år försökt leva upp till eller leva med. Fråga Norma Jean Baker vad hon tyckte om masken ”Marilyn Monroe”, och vem […][...]

Det hade varit väldigt mycket enklare att skriva denna recension för ett halvår sedan eller så. Då var Morrissey gud i min värld och recensionen hade mest blivit en hyllning till honom med stundtals lätta homoerotiska undertoner. Numera har jag utvecklat en distans till honom och jag har lärt mig att se honom som det […][...]

När det gäller 70-talets progressiva rock finns det en tröskel för oss under fyrtio att ta oss över. Jazz. Konstmusik. Jazz är för det flesta av oss ”acquired taste”, dvs. något som man får jobba lite på för att uppskatta, kanske framförallt på grund det improvisatoriska draget. Lån från konstmusiken känns sökta i ett rocksammanhang. […][...]

Det finns de som hävdar att det här är ett dåligt album. Många menar att det är sövande trist, andra säger att det är överskattat och talanglöst. Ett oförskämt rykte uppger också att Richard James skulle ha gjort hela albumet som ett skämt. Förmodligen är det Richard själv som startat ryktet, han brukar göra sånt. […][...]

Ibland händer det att man reagerar lite mer när man hör musik för första gången. Något tar tag i en, ruskar om i örongången och slår an en sträng djupt i ens hjärterot. Visst, en hel del skivor är bra. En del är riktigt bra. Sen har vi de där mötena som är som förälskelser. […][...]

Som utgångspunkt behöver ni bara veta följande: The Webb Brothers kommer från Chicago, verkar numera i Storbritannien och spelar en rätt underlig variant på symfoni-pop. Om det inte varit en genre förut så är det en genre nu. ”Maroon” är skiva nummer två och har producerats av Morrisseys gamle vapendragare Stephen Street. Den belönades inte […][...]