Múm [moo:m] är ljudet av barn. Dock inte lika högljutt jobbiga som de där Aphex Twin-barnen som bygger torn av plast som de sedan raserar samtidigt som de biter och dreglar på en söt och småtrasig Bambifigur i väntrummet hos tandläkaren. Visst låter deras musik småtrasigt, knastrigt och kanske skört men det var ju precis […][...]

Kanske vet ni det inte, men Brant Bjork en smått legendarisk snubbe, i alla fall inom de s.k. stoner-kretsarna. Brant har nämligen varit med i både Fu Manchu och numera nedlagda Kyuss. Två mycket välmeriterade stonerband. Första skivan av Brant, ”Jalamanta”, är fortfarande en av mina absoluta favoritskivor. Brant har på den skivan lyckats göra […][...]

Det märks tydligt att detta, Black Album, är tänkt som det sista för jiggaman. Det märks ur flera aspekter. För det första kan man se det som en summering då Jay-Z använder sig av flertalet olika producenter han jobbat med genom åren och dels för att han i varje låt berättar en liten historia, ofta […][...]

Längs vägarna man vandrar fram i livet finns det ibland ögonblick som får en att stanna till. Man stannar till och reflekterar, funderar, analyserar, associerar eller bara lyssnar. Oftast kommer man kanske inte fram till så mycket utan konstaterar att det var trevligt med en stund av eftertanke. Maria Steen beskriver sin musikgenre som oslipad […][...]

Tanken var först att denna lögaredag skulle se mig stå upp och ge ovationer till amerikanen Casino Versus Japans förbisedda elektroniska milstolpe. Men den får vänta till ett senare tillfälle. Istället ber jag er denna lördag att sitta ner och hata house med mig. Housemusik som varit mig nära genom alla år, som jag sett […][...]

Uncle Tupelo är det band som brukar anges som den största orsaken till altcountryns framväxt under andra halvan av nittiotalet. Bandets grundare Jay Farrar och Jeff Tweedy lärde känna varandra redan under skolåren i den lilla staden Belleville, Illinois och de började redan i tonåren spela tillsammans i Farrars äldre bröders band. Farrar hade blivit […][...]

Burst har lämnat Birdnest bakom sig och från att ha varit ett dussingäng i mina ögon, överraskar de mig verkligen positivt med sin mångfacetterade blandning av thrash, hardcore och mer progressiva grepp. Ett band som Opeth dyker osökt upp i huvudet, men ett Opeth som i grund och botten bygger på hardcore snarare än dödsmetall. […][...]

Jag har kastats fram och tillbaka när jag har lyssnat på ”Prey”, Tiamats senaste platta, den sista veckan. Ena dagen har den varit fantastisk och andra dagen har jag tyckt att de bara upprepat vad de gjort på senaste två skivorna. Jag måste påpeka att jag verkligen gillar Tiamat, deras sätt att blanda det onda […][...]

Jag vet inte riktigt vad som hände den där dagen 1995. Kanske stod planeterna precis rätt. Kanske snurrade jorden lite vänligare än vanligt. Kanske hade Simon Ratcliffe och Felix Buxton bara stoppat i sig ett par nävar av något som fick världen att se vackrare ut. Jag vet inte. Det jag däremot vet är att […][...]

Det finns många sätt att garantera att ett album inte hamnar högst upp på Billboard-listan i dagens USA. Att pryda omslaget med ett svartmålat passagerarplan på väg att krascha in i Vita Huset i full fart är ett sätt. För att vara riktigt, riktigt säker trycker man dessutom in en massa bilder mer eller mindre […][...]