Frågan kommer från Tiamats promokille Ronnie, som styrt upp min intervju med basisten Anders Iwers några timmar innan Tiamats spelning på Metaltown i Göteborg. Och inget ont om Anders, tvärtom faktiskt, men självklart har jag inget emot om även Johan Edlund, sångare och gitarrist, och utåt sett något av Tiamats motor, är med på intervjun.

Tiamat är ett rätt märkligt fenomen. Från att ha börjat som en death metal-akt i slutet av 1980-talet, då under namnet Treblinka, slog man sedermera om riktningen för bandet, antog ett mer gothorienterat sound och slog igenom. Skivan Wildhoney brukar få markera starten på det Tiamat som vi känner i dag och år 2008 har bandet ett väl definierat sound som är svårt att ta miste på.

Men trots att bandet slagit igenom på världsscenen är Tiamat fortfarande något av en outsiderakt på hemmaplan i Sverige. Bandet ger sällan spelningar här och när man kommer till Metaltown är det på festivalens minsta scen.
– Vi fick välja på att spela där eller att spela på mellanscenen vid lunch, förklarar Anders Iwers valet att spela på den mindre scenen.

Anders Iwers
Bild: Oscar Berggren, rockfoto.nu

Men att få till stånd en Tiamatspelning är inte det lättaste. Bandet är numera utspritt och för att kunna genomföra ett gig krävs det långa resor. Värst är det för Johan Edlund, som numera residerar i grekiska Thessaloniki.
– Vi får inte så många förfrågningar och vi måste få det att gå runt. Därför spelar vi mest på stora arrangemang, säger Johan Edlund.

Metaltown är ett sådant och för Anders Iwers är det en speciell kväll. Han bor enligt egen utsago ett stenkast från festivalen, vad det nu innebär med Göteborgsmått mätt.
– För mig är det grymt att få spela här. Det är min hemmaplan, säger han.

Tiamats frånvaro från den svenska scenen, i kombination med att bandets mörka musik och inte sällan svårgreppade texter, har gjort att de i mångt och mycket betraktas som ett ganska mystiskt band. De två herrarna jag träffar i backstagebaren på Metaltown med varsin jack and coke i näven, är dock två väldigt jordnära människor.
– En tjej på vårt förra skivbolag sa en gång att om folk bara fick träffa oss så skulle vi vara världens största band, berättar Anders Iwers och jag är inte sen att förstå vad hon syftade på. Anders klingar på go’ göteborgska, medan Johan ger ett närmast försynt intryck, samtidigt som det finns en skärpa i varje svar han levererar. Under intervjun kommer flera människor förbi och hälsar på endera Johan, endera Anders.

Men samtidigt är den mystiska sidan av Tiamat en viktig del av bandet framtoning och image. Allt ska inte vara solklart inbillar jag mig och Anders håller med om att mystiken kan spela bandet i händerna.
– Jag tror att många av de som gillar oss gillar mystiken, resonerar han.
– Det har blivit lite av en kultgrej.

Mystiken har inte heller minskat på grund av det avbrott på fem år det är sedan förra skivan Prey kom ut. För en dryg månad sedan såg tillslut Amanethes världens ljus och man kan konstatera att bandets formel i stora drag är intakt. Att lägga ner bandet fanns aldrig på kartan enligt de båda och på frågan om hur man håller liv i ett band utan att släppa något nytt material på fem år svarar Johan Edlund, som om det vore det mest naturliga i hela världen:
– Man ger fan i att splittras helt enkelt.
–Vi vill inte vara ett velande band som lägger ner och återförenas. Vi vill inte vara Henrik Larsson.

Nu har det inte varit helt tyst kring bandet under tiden. Man har spelat ute en del och det har även släppts en del samlingsmaterial.
– Ryktet om vår död är betydligt överdrivet, travesterar Anders.
– Vi är för envetna.

Ja, Tiamat har sina goda tjugo år på nacken nu för tiden och både Anders och Johan menar att om man skulle starta upp ett nytt band skulle det ändå bli med samma personer eftersom man trivs med dem. Därför kanske det inte är så konstigt att Amanethes låter väldigt mycket Tiamat. Kemin mellan dem sitter där den ska och det är det centrala för dem.
– Vi vet när låten sitter, säger Johan Edlund.

Johan Edlund
Bild: Oscar Berggren, rockfoto.nu

Ändå påtalar de att slutresultatet, vare sig det är en låt, en skiva eller en konsert inte är det viktigaste. Tiamat ser till helheten och såväl låtskrivandet som inspelningen eller själva resandet kring en spelning är minst lika viktigt. Vilket får mig att undra hur de nu ser på Amanethes, sitt senaste alster, när det väl är släppt.
– När vi har spelat in en skiva lyssnar jag på den intensivt i ungefär två veckors tid. Verkligen lyssnar sönder den. Sen lägger jag den åt sidan. Amanethes är lika mycket det förgångna som de andra skivorna, säger Johan Edlund.

Anders är av en annan åsikt.
– För mig känns den lite extra faktiskt. Vi har investerat lite för mycket för att jag ska kunna känna annorlunda. Jag är sjukt stolt över den här skivan. Men det har kanske inte så mycket med själva skivan att göra.
Johan fyller på och verkar nu ha bytt åsikt.
– Just att vi fick kämpa för att få nytt skivkontrakt till exempel. Vi har bitit ihop och kämpat tills allting har löst sig.

Amanethes såg hur som helst dagens ljus till slut, även om det tog sin lilla tid. Och tankar finns redan i nästa inspelning. Medan Amanethes spelades in till stor del i Johans lägenhet i Grekland, finns dock inget bestämt att det ska ske så i framtiden också.
– Men vi håller på med det här för att det är kul att lira tillsammans, så jag tror inte att det kommer bli så att vi spelar in på varsitt håll, säger Anders.
– Vem vet, det kanske blir i en turnébuss, resonerar Johan.

Infallen verkar många, och det samma gäller för låtarna. Johan beskriver det ungefär på samma sätt som när bandet vet att en låt är klar; den sitter. På samma sätt kan en tillfällighet göra att en låt hamnar på en skiva.
– Det kan vara precis vad som helst. En del kanske inte är med för att de passar i ett liveset, medan andra är med just på grund av det. Just när jag skrev Equinox of the Gods ville jag bara slita fram tennisracket och ställa mig framför spegeln. Man hade nästan hela ljusriggen i vardagsrummet.
– Vi gillar att hårddra saker, fastslår Johan.

Magnus Pelander i Witchcraft
Bild: David Andersson, rockfoto.nu

Det börjar lite trevande eller kanske stelt. Nu är förvisso Witchcraft inte det band som röjer mest på scenen, tvärtom snarare, men de första låtarna är en tämligen sömnig tillställning. Efter drygt tre låtar är det ändring på det och bandet med Magnus Pelander i spetsen ikläder sig rollen av att vara ett av toppnamnen när det gäller 70-talsrock. Hårdrocken är svängig, mycket välspelad och det är verkligen en fröjd att se bandet live.

Magnus Pelanders röst går i harmoni med musiken, men nog skulle jag vilja höra Pelander trycka ifrån lite mera med rösten ibland. Det är ju då som Witchcraft är som bäst och det är lite för länge mellan tillfällena emellanåt. Till skillnad från Tomas, som passar på att besöka toaletten igen, så tycker jag Leva är höjdpunkten på hela konserten. Låten är en favorit på The Alchemist och till stor del beror det på den svenska texten. Jag ser gärna mer av den varan i framtiden.

Men vart var publiken? Det var snudd på oförskämt lite folk i Close-Up-tältet och det var ingen direkt krock i spelschemat att tala om. Tji fick ni, för ni missade en av de bättre konserterna under festivalen.

Johan Edlund och Anders Iwers.
Bild: Oscar Berggren, rockfoto.nu

En alldeles för hög virvel är det enda som spolierade min upplevelse av att se Tiamat på scen för första gången. Där jag stod, på högerkanten, lutandes mot en stolpe i Close Up-tältet, kom tanken över mig att jag skulle kunna stå där hur länge som helst.

Favoriter som Wings of Heaven, Vote for Love och Brighter than the Sun tillsammans med nya låtar från färska Amanethes, som stenhårda Equinox of the Gods och mäktiga Via Dolorosa, samt en del mer stillsamma nummer, gjorde spelningen till en defilering. Och publiken visade verkligen sin uppskattning.

Tiamat hade fått välja på den minsta och den mellersta scenen, och de gjorde helt rätt val när de valde den minsta. Storleksmässigt passade det publikantalet perfekt och på den mer intima scenen blev samspelet mellan framför allt Johan Edlund och Anders Iwers väldigt tydligt.

Jag tackar och bockar, Tiamat.

Shagrath i Dimmu Borgir.
Bild: David Andersson, rockfoto.nu

Redan innan konserten fanns det en tvivlande känsla som låg och gnagde i huvudet. Hur skulle det bli att se dessa gamla hjältar (jag säger bara Stormblåst!) på en så pass stor scen i ett soligt Göteborg? Jag tycker ju trots allt att Dimmu Borgir är bättre när de med glatta tillrop på norska berättar om hur de vill dräpa kristna i skogen och inte det Dimmu Borgir som har växt fram i samband med släppen på Nuclear Blast. Och med den inställningen så är det klart att det blir pannkaka av allting.

Jag vill inte se sångaren Shagrath stå och skrika ”Gothenburg, I wanna hear some noise!” med handen bakom örat väntandes på publikens gensvar. Jag vill inte se Dimmu Borgir ha festivalens största backdrop. Och jag vill definitivt inte se färgglad pyro. Fast allt det där får jag och den stora publiken som norrmännen lockar.

Och accepterar man det, så får man en ganska så mastig metalshow med ett låturval som ändå håller hög klass. Dimmu Borgir inleder med två spår från Enthrone Darkness Triumphant och just då är det riktigt bra. Fast ändå inte.

Hur mycket jag än vill strunta i allt runt omkring och bara njuta av musiken, så är det svårt när det blästras eld i dagsljus och Shagrath fortsätter med sitt intetsägande engelska mellansnack. Nej, besvikelsen är på tok för stor och jag kan inte påstå att det lockar att se Dimmu Borgir någon mer gång.

Graveyard på Metaltown 2008
Bild: Björn Bergenheim, rockfoto.nu

Förväntningarna var onekligen höga från min sida efter att ha häckat på Graveyards Myspace-sida under ett par månaders tid. Och visst är det också bra live, inget snack om den saken. Deras retrorock med ett flummigt stonersväng framförs snyggt i låtar där man leker med tempot. Man får definitivt en känsla av att Graveyard står och jammar bekymmerslöst när de bygger upp melodierna i långa instrumentala stycken för att sedan hastigt bryta av och låta tempot sjunka igen.

Det är bra framfört och basisten är blickfånget på scenen där han spatserar, eller snarare lufsar, fram och tillbaka med en lätt yvig stil. Graveyard infriar förväntningarna musikaliskt, men nästa gång vill jag se bandet på en klubbscen och inte i ett småkyligt och ganska så glest cirkustält.

Hellbutcher i Nifelheim
Bild: Tommy Södergren, rockfoto.nu

Peter ”Flinta” Stjärnvind (i Nifelheim känd som ”Insulter of Jesus Christ”) värmer upp pukorna och cymbalerna en kort stund innan hela bandet ska gå på scen. Publiken längst fram jublar och applåderar. Insulter of Jesus Christ tackar med att resa sig upp och ge dem fingret. Ribban är därmed lagd för kvällens spelning och det visar sig att vi inte kommer bli besvikna.

Nifelheims starkt heavy metal-doftande black är lätt att ta till sig och lämnar ingen direkt oberörd. Flertalet i publiken tycks skratta åt spektaklet när de ser sångaren Pelle ”Hellbutcher” Gustavsson posera ondskefullt iförd så mycket nitar och läder att den mest luttrade s/m-fantasten skulle rygga tillbaka, men hela inramningen som bandet bjuder på är kort och gott genuin och förbannat bra.

Bröderna Gustavsson (Erik ”Tyrant” Gustavsson på bas) backas upp av de flinka gitarristerna Sebastian ”Vengeance from Beyond” Ramstedt och Johan ”Apocalyptic Desolator” Borgebäck och vi får oss en rejäl dos svängig black metal av ett band med ett stort, och välförtjänt, självförtroende.

När bandet kör igång mästerverket Storm of the Reaper är det svårt att inte le förnöjsamt av lycka, även om Hellbutcher antagligen hellre hade sett att vi gjort det motsatta. Nifelheim är antagligen mer metal än något annat band under den första dag av Metaltown 2008. Fan vore väl annat.

Sonic Syndicate på Big Stage 1.
Foto: Tomas Lundström

Ungdomarna i Sonic Syndicate öppnade ett gråmulet Metaltown och det är ett Sonic Syndicate som har vuxit. De spelar på den största scenen, och de tar sig an den scenen rutinerat. Något ungdomligt semikoreograferat studsande är det inte tal om, men vad är att förvänta sig efter ett år fyllt av turnéer. Kul att se, onekligen.

Men kanske var det kombinationen småkallt och tidigt på dagen som gjorde att bandets glöd aldrig riktigt fördes över till publiken. För även om Sonic Syndicate gör sitt jobb på vad som kan räknas som bandets hemmaplan (de kommer från Falkenberg), blir det aldrig riktigt drag i själva konserten, åtminstone inte från mitt håll.

Trumljudet blåser dessutom bort fullständigt och det enda som tar sig igenom är en oerhört platt virvel och hi-haten. Ledsamt, minst sagt, men icke desto mindre en återkommande verklighet på utomhusfestivaler.

Sonic Syndicate är bra live. Men tyvärr räcker inte det den här gången.

Robin Sjunnesson.
Foto: Tomas Lundström

Robin Sjunnesson ger ett något disträ, för att inte säga smått förvirrat intryck. Vi har tagit plats mellan två av tälten som agerar artistloger i Frihamnen under Metaltown, där bandet delar på uppgiften att tala med media.

Men jag ska inte klandra honom, tvärtom är jag full av förståelse. Sonic Syndicate klev alldeles nyss av scenen, efter att ha öppnat Metaltown inför några tusen personer.
– Vi visste inte hur mycket folk det skulle bli eftersom det var så tidigt. Men det var skitbra och många från våra hemtrakter. Detta är nästan lite av hemmaplan, säger Robin, som under intervjun får besök av – farmor.

Lägg därtill att det senaste året har varit halvkaotiskt för bandet, med turnéer och skivinspelning. Falkenbergsgruppen vann en tävling som skivbolaget Nuclear Blast anordnade – och resten är som man säger historia.
– Det känns som om senaste året har varit en månad. Det har varit pang, pang, pang, pang. Vi skrev kontraktet och sen var det iväg och spela live på MTV, säger Robin Sjunnesson.

Karin Axelsson.
Foto: Tomas Lundström

Sonic Syndicate har onekligen kommit från närapå ingenstans, för att nu kallas Sveriges nästa stora metalexport. Men det är mer andra än bandet själva som säger det.
– Vi har aldrig sagt det. Vi kör så länge det är roligt, det är inget mål i sig att slå, säger Robin.

Ett steg på vägen dit är hursomhelst den nya plattan som blev helt klar i dagarna. Uppföljaren till fjolårets Only Inhuman heter Love and Other Disasters och når allmänheten i september. Skivan vittnar om ett mer moget Sonic Syndicate, något som Robin bekräftar.
– På förra skivan kände vi inte varandra som låtskrivare. Nu gick vi in i studion utan att ha med oss ett enda riff och skrev där. Alla sex bidrar med olika idéer och det gör att de som hört skivan säger att den är mer varierad.

Skivan markerar också ett avsteg från ledstjärnan In Flames, som många såväl som bandet själva noterade likheten med på Only Inhuman. Nu har blickarna vänts mot USA tillföljd av de två turnéer som bandet har gjort där det senaste året. Robin nämner ett band som Atreyu som något som influerat Love and Other Disasters.
– Vi har lyssnat mycket mer på amerikanska band, säger Robin.

Men samtidigt finns fortfarande kärnan av vad som är Sonic Syndicate kvar. Och kärnan är, utöver den melodiska metallen, växelvis skrik- och ren sång samt en keyboard som sprider melodier omkring sig.
– Lite smörigt, lite skrikigt, beskriver Robin de båda sångarna Roland Johansson och Richard Sjunnessons uttryck.
Keyboarden, som numera används förinspelad när bandet spelar live, kommer dock att tonas ner.
– Men den kommer inte att försvinna.

Roland Johansson och Richard Sjunnesson.
Foto: Tomas Lundström

En ny låt bjöds Metaltownpubliken på, och den kommer att vara med under festivalspelningarna i sommar. Enligt Robin var det en speciell känsla att få spela det nya materialet live, eftersom alla har bidragit med sina idéer.
– Vi tittade på varandra när vi spelade den och alla smajlade, säger han.

Även om varken Robin eller någon annan i bandet pratar i termer om att bli större, är de medvetna om vikten av denna den tredje skivan.
– Det är den viktigaste. Dels för att folk säger att vi ska vara nästa stora grej. Det gäller att den här blir bättre, säger han.

Och i höst får de draghjälp av hjältarna i In Flames, när Sonic Syndicate åker med dem på turné. En klockren kombination rent musikaliskt kan tyckas och Robin håller med.
– När vi spelar är det en del som har In Flames-tröjor på sig.

Och även om Sonic Syndicate rört sig bort från In Flames musikaliskt är göteborgarna fortfarande högst närvarande i Sonic Syndicates närhet.
– In Flames är In Flames, det kommer bli hur grymt som helst att åka ut med dem. Det är turnén med stort T, säger Robin Sjunnesson.

Frihamnen i Göteborg kommer att bli Sveriges musikaliska centrum nästa helg, åtminstone när det kommer till punk och metal. Och då är vi så klart på plats. Tomas och Jonas kommer att bevaka West Coast Riot, medan Tomas och Mats tar sig an Metaltown.

Nedan följer de höjdpunkter vi ser fram emot mest på förhand.

West Coast Riot
Sista sekunden (15.50, Close Up Stage)
Kopplingar till Kontrovers och annan neokäng tillsammans med tips från vänner och bekanta gör att jag kommer vara på¨plats tidigt. (Tomas)

Randy (18:30, Close Up Stage)
Sveriges mest egensinniga punkare och landets bästa liveband. Detta blir 24:e gången jag ser dem och ger nu upp förhoppningen att få höra ”Fucked up world” live. (Jonas)

Flogging Molly (19:00, Black Stage)
Flogging Molly är vida kända för sina energiska liveshower och jag tänker inte missa dem. (Tomas)

Bad Religion (19:40, Red Stage)
Gammal är äldst. Och, i det här fallet, bäst. Bortsett från 1983 års ”Into the unknown” har de aldrig misslyckats på skiva, ej heller live de gånger jag sett dem. Ska man dessutom vara krass så hade halva festivalens line-up inte funnits om det inte varit för dessa åldersmän. (Jonas)

Moderat Likvidation (21.00, Close Up Stage)
Det kan väl bli pannkaka av alltihop, men spelar Moderat Likvidation på en festival jag är närvarande på kommer jag att se spelningen. (Tomas)

NOFX (21:55-23:00)
Det är jämnt skägg mellan NOFX och Lagwagon. Sistnämnda band levererar alltid på skiva och jag kommer absolut se dem medans däremot NOFX fullständigt dominerar live! Förvänta er spottloskor, förolämpningar, catchy och blixtrande punkrock från Fat Mike och grabbarna. Att deras två liveskivor heter ”I heard they suck live!!” och ”They’ve actually gotten worse live!” ska tas med en stor nypa salt. (Jonas)

Metaltown
Graveyard (Fredag, 17.20, Close-Up Stage)
Myspace i all ära, men nu ser jag verkligen fram emot att få se den här svängiga retrorocken live. (Mats)

Tiamat (Fredag 22.30, Close Up Stage)
Svensk goths flaggskepp som jag faktiskt ännu inte har lyckts beskåda live. Krockar visserligen med Cavalera Conspiracy och det känns smått surrealistiskt att prioritera annat när Igor och Max är på scen tillsammans igen, men skivan var roligare i teorin och fick mig inte särskilt sugen. (Tomas)

Torture Division (Lördag 14.45, Close Up Stage)
Lord K, Tobben och Jörgen Sandström, kan bli hur bra som helst. (Tomas)

Opeth (Lördag 17.30, Black Stage)
Har fortfarande inte hört en ton från det senaste albumet och därför borde en solig lördagseftermiddag i Göteborg passa ypperligt för en första lyssning. (Mats)

Dimmu Borgir (Lördag 20.15, Black Stage)
Får en känsla av att Dimmu Borgir anno 2008 inte kommer att vara blasfemiskt nog för att jag ska stanna hela konserten och kommer säkerligen därför att knata över för att se Converge som startar en kvart senare. Egentligen vill jag bara att Dimmu Borgir ska framföra någon låt från Stormblåst. Det räcker gott så. (Mats)

Converge (Lördag 20.30, Close Up Stage)
Lite kaoshardcore en lördagkväll är ju aldrig fel och Converge tillhör toppnamnen inom genren. Ett givet besök. (Tomas)

Torture Division, det nya death metal-projektet som inkluderar Lord K, Tobben från Vomitory och Jörgen Sandström, spelar nämligen på Metaltown och det kan bli hur bra som helst faktiskt.

Dessutom glädjs jag åt att äntligen få chansen att se Tiamat till slut, plus att flera personer jag litar på när det kommer till smak har rekommenderat Graveyard.

Därmed är alltså festivalen färdigbokad och det står klart att det är ett, om man gillar metal, ganska imponerande startfält. När man kikar i spelschemat noteras dock ett antal inte lika tilltalande krockar. Tiamat/Cavalera Conspiracy? Dimmu Borgir/Converge?

Samtliga nya artister till Metaltown:
Hardcore Superstar (S)
Finntroll (FIN)
Sabaton (S)
Tiamat (S)
Lillasyster (S)
Graveyard (S)
Path Of No Return (S)
SIC (FO)
The Brother Grim Side Show (US)
Keld (S)
Cimmerian Dome (S)
Dr Livingdead (S)
Torture Division (S)

Chris Cornell spelar inte på Metaltown.
Foto: Petter Brandt, Rockfoto.nu

Chris Cornell var bokad till festivalen Metaltown, men i dag meddelade han att han skjuter upp hela sin Europaturné och ställer in samtliga spelningar, däribland spelningen i Göteborg. Anledningen uppges vara att inspelningen av Cornells nya soloplatta dragit ut på tiden.

Någon ersättare till Metaltown har inte presenterats.

Max Cavalera från tiden i Soulfly.
Bild: Niklas Carlsson (Rockfoto.nu)

Bröderna Max och Igor Cavalera, som både spelade i Sepultura fram till 1996, men efter en schism slutade prata med varandra, har slutit fred och bildat ett nytt band tillsammans. I sommar gästar de festivalen Metaltown med sitt Cavalera Conspiracy. Debutskivan Inflikted släpps i mars.

Dessutom kommer hardcoregiganterna Converge till Frihamnen i Göteborg i slutet av juni, tillsammans med Job for a Cowboy, Sonic Syndicate och Soilwork.

Sedan tidigare är bland andra In Flames, Nightwish och Opeth klara för festivalen.

Det är de lokala hjältarna In Flames, norska black metal-giganterna Dimmu Borgir och progressiva storheten Opeth som kommer att gästa festivalen.

Sedan tidigare är bland andra Nightwish, Witchcraft och Nifelheim klara.

Finska Nightwish är det stora dragplåstret än så länge och bakom dem finns flera såväl svenska som utländska band. De band som är presenterade hittills är utöver Nightwish är Monster Magnet, Bullet For My Valentine, Killswitch Engage, Amon Amarth, Opeth, Witchcraft och Nifelheim.

I samband med artistsläppet aviserades också att festivalen växer till en tvådagarsfestival och att man siktar på att kunna bjuda på ungefär 30 band under de bägge dagarna. Festivalen hade 20 band och 12000 besökare 2007.

Biljetterna släpps i morgon och finns i såväl en- som tvådagarsvariant.