Jag påminns om att det är en av mina absoluta favoritscener i festivalsverige. Få klarar att matcha stämningen i en euforisk och välfylld teaterlada i Hultsfred.

Under Charles Bradley-spelningen finns alla pusselbitar på plats. En artist som levererar något publiken inte riktigt insett att de väntat sig och en publik som tar en artist de kanske bara läst om direkt till sitt hjärta.

Allra bäst mottagande får videospåret The World (Is Going Up In Flames), minibiografin No Time For Dreaming och covern på Neil Youngs Heart Of Gold.

Att Bradley har en bakgrund som James Brown-imitatör märks med all önskvärd tydlighet; i rörelserna, i poserna och kanske framför allt skriken. Herregud, 63-åringen levererar till och med en bensplit.

Men det går inte att avfärda Bradley som imitatör. Han har ett eget unikt uttryck också. Märkt av en lång kamp för att nå en liten skärva av framgång. Inte så konstigt då att han blir märkbart tagen när publiken öser kärlek över honom.

Om det fanns någon från ett svenskt bokningsbolag i publiken tror jag nog att vi kan vara säkra på att Charles Bradley kommer tillbaka ganska snart. Det här var en sådan spelning som kommer att finnas på mångas topplistor när året är slut.

• Patrik Hamberg om fredagen på Hultsfredsfestivalen
• Tomas Lundström om fredagen på Hultsfredsfestivalen

Trots att de spelar lite för tidigt på en scen som känns lite för stor i relation till publiken levererar de fin rock’n’roll-underhållning. Det är en bra sak att ha fyra man som kan dela på lead-sången längst fram.

Med en ynka fullängdare i bagaget blir setet så klart ganska förutsägbart. En och annan ny cover som jag inte kan placera smygs in och en del av de egna har vuxit till sig i livetappning (Lex Resign).

Sen ska jag väl inte sticka under stolen med att jag hellre ser dem inomhus på en klubb åtminstone åtta timmar senare nästa gång. Ändå: mersmak.

• Patrik Hamberg om fredagen på Hultsfredsfestivalen
• Tomas Lundström om fredagen på Hultsfredsfestivalen

Den sista festivaldagen var för övrigt den som påminde mest om forna tiders festival. Människor började fylla området på ett helt annat sätt av den simpla anledningen att det gick tack vare att det nu var torrt. Det faktum att såväl endagarsbiljetter som Hultsfredsbor som fick komma in gratis dessutom strömmade till gjorde att det inte längre kändes helt ödsligt mellan scenerna och öltälten. Trivsamt i solskenet, helt enkelt.

En sväng förbi Nashville Pussys konsert på Blue stage var min nästa anhalt, denna gång på den bestämdaste avrådan från redan nämnde ciceron Nordlander.

Nashville Pussy.

Men bortom all jazzfusion, no wave, kraut och what not jag hade lyssnat på de senaste dagarna var det ganska befriande att bara koppla av och ta in Nashville Pussys sydstatsactionrock. Inget knussel, direkt från skrevet och till skillnad från kollega Appelqvist tycker jag Nashville Pussy även har låtarna för att bära upp en konsert. Och när Blaine Cartwright svingade kepsen under en av låtarna och sportade festivalens absolut bredaste mittbena var det inte utan att jag drog på smilbanden en aning.

Raised Fist stod på sedan på agendan, det enda jag verkligen hade siktat in mig på att se under lördagen. Och visst gjorde hardcoreveteranerna vad de skulle när de tog scenen på ett sätt som få hade gjort innan.

Raised Fist.

Alle med manskap har rutinen att beta av en spelning på tomgång, men faktum är att jag aldrig har sett dem göra det. I stället ger de alltid järnet hängivet och med en enorm energi. Då kan jag stå ut med att ljudet svajade märkbart och i princip bara bestod av sång och baskagge om man stod lite längre fram. Låtmässigt höll de sig till de senare skivorna konserten igenom i princip, men trots att det är det jag har hört minst av med bandet var det inga problem att ryckas med.

MF Doom.

Otippat nog var MF Doom en konsert som jag trivdes på rätt igenom sedan. Hip hop har aldrig varit riktigt min grej och bortom vissa Native Tongues-grejer och The Roots har jag inte gillat mycket genom åren. Efter att såväl Nordlander och Hamberg som självaste Mats Nileskär hävdat att Doom var mitt nästa steg in i hip hop-världen, föll så bitarna på plats när konserten väl var i gång. Helt klart värt att låna ett öra, även för en novis som jag själv.

Riddarna på White stage fick sedan tre låtar på sig i lördagsnatten, men där och då var min energi till slut förbrukad och jag valde att styra skutan mot hotellet igen, mer än nöjd med min festivalupplevelse. Nästa gång, Riddarna.

Sammanfattningsvis har jag, nu när jag försöker smälta mina intryck från Hultsfredsfestivalen 2011, haft en synnerligen trevlig festival. Jag tycker, till skillnad från större delen av Sveriges journalistkår vad det verkar, inte att regnet förstörde stämningen på torsdagen. Jag tycker inte att de 12 000 som besökte Hultsfredsfestivalen om man räknar in även endagars och icke betalande gäster till de tredagarsbiljetter som har sålts, att det var ett publikmässigt fiasko. Snarare var det mission accomplished, om jag minns vad Hultsfredsfestivalen hade satt upp som målsättning inför festivalen.

I stället är jag glad.

Glad för att Hultsfredsfestivalen är tillbaka; för ett år sedan lades festivalen faktiskt ner, det är inte att förglömma. Glad för att jag fick se så många riktigt bra konserter som jag ändå fick och glad för att det faktiskt kom 12 000 personer till som fick chansen att uppleva samma sak som jag.

Hultsfredsfestivalen: vi ses 2012!

Lördagen innehåller egentligen bara två riktigt nödvändiga hållpunkter. Kriget i det röda tältet och MF Doom på den blå scenen. Har markerat Raised Fist med en streckad ring som betyder kanske i mitt program.

Kriget spelar redan klockan 15.15 och har så klart svårt att locka massorna så tidigt. Om de nu över huvud taget är ett band som kan locka massor. Det är väl egentligen ganska tveksamt. Trions ganska extrema rytmiska och spräckiga jazzrock är inte särskilt inställsam, även om det är helt omöjligt att stå still till.

Gustav Bendts saxofon ligger i mitt tycke lite väl lågt i mixen till en början, men det tar sig en bit in. Per Nordmarks hamrande på trummorna är obönhörligt, ren och skär energimagi. Basisten, som inte är Christoffer Roth den här dagen, hamnar kanske lite i skuggan av se andra två, men levererar onekligen fullt ut.

En rejäl urladdning som kräver en returresa till hotellet för en gubbkvart. Även om vi hinner med en stund på bryggan vid Hulingen först med Nashville Pussy någonstans i bakgrunden.

Kommer tillbaka till festivalområdet lagom tills Raised Fist börjar spela på den blåa scenen. Det är alltid uppfriskande att se band som passerat Burning Heart-skolan. Man vet att det kommer att levereras underhållning från scenen. Sen klagar en del av mina vänner med svullna näsor och tappad luft efter turer in i piten på att gitarrerna lät för lite, men för mig funkade det. Möjligen blir det aningen nyanslöst för ett oinlyssnat öra efter ett tag, men det köper jag.

När Morrissey kliver upp på största scenen, den gröna som förr kallades Hawaii, sitter samtliga närvarande generationer av dagensskiva.com i VIP-/presstältet. Vi är ensamma bortsett från de två tjejerna bakom bardisken. Det känns nästan högtidligt.

Några minuter i halv tolv kliver jag med långa, raska, steg tillbaka till den blåa scenen. Det är dags för MF Doom att ge årets sista konsert där.

Doom öppnar med en knippe låtar från Madvillain-projektet och blandar sen upp det med ”hits” ur den egna katalogen och från aliasen King Geedorah och Viktor Vaughn. Tyvärr bjuder han inte på ett enda från Dangerdoom-albumet (om jag inte hörde helt fel).

Tyvärr åker Doom utan DJ och det gör att konserten tyvärr tappar lite i dynamik. Att han har med sig en ännu tjockare kompis som sidekick livar upp en aning. Hur som helst är det en riktigt fin avslutning på en väldigt fin festival och till skillnad från senast jag var här, 2006, känns det inte helt otroligt att jag är tillbaka nästa år.

Det, om något, är ett gott betyg för Nya Hultsfredsfestivalen. För i ärlighetens namn var det inte bara den inställda festivalen 2010 som solkade ner varumärket. Det var ett par år innan som inte kändes alldeles smickrande.

Jag hoppas att den tyska festivalledningen klarar att hitta en lika fin artistmix till nästa år. Jag tror att en nyckel är att lägga tonvikten på utländska artister kompletterade med en serie väl valda svenska. Planera gärna för en festival med 10 000 besökare och överraska oss med 15k. Plocka bort gamla Hawaii och ersätt med en tältscen till. Det finns en del fingertoppskänsla i scenplaceringarna att vässa till nästa år också.

På matsidan ser jag gärna att någon kan langa lite kryddiga korvar på kvällskvisten. Man kunde ju tro att en tyskägd festival skulle klara att erbjuda en juste curry wurst åtminstone.

På återseende!

Bäst 2011
1. Sällskapet
Oslagbart att få festivala med finaste vännerna.

2. Fredagen
Finfina konserter med Imperial State Electric, Charles Bradley och The Budos Band. Dessutom enda dagen med Bootsy.

3. Primal Scream
Magiskt att få se Bobby & Co nästan spela sig igenom Screamadelica. Total pepp trots regnet.

4. Kriget
Så. Jädra. Bra.

5. Teaterladan
Ett kärt återseende. En av mina absoluta favoritscener i festivalsverige. Hade hamnat högre upp om jag sett fler konserter där. MF Doom och Kriget hade tex passat perfekt där.

Men det känns konstigt. Största scenen (Green Stage/Hawaii) och massor av folk. Är inte det här smal indie? Även om de hyllats ganska stort i delar av musikbranschen känns det som jag missat något. ”Skräprave ackompanjerat av gnisslande distorsion, och en hit.” skrev Martina Nordman när hon recenserade Crystal Castles (II) förra året och visst låter det även live som något Hanin Elias skulle älskat att signa till sin underetikett till DHR som hette Fatal.

Konserten är snyggare än bra, men den är väldigt snygg där Alice Glass kastar sig runt i stroboskopljus, skrikande med micken i handen.

Det är roligt att se, men jag går efter halva. Orka.

Det är fascinerande att är lika härligt att se dem varje gång. Det är något med kontrasten mellan bandet och Thomas. Thomas är den galne estradören och bandet står mest still och de flesta tittar ner i scengolvet eller på sitt instrument. Bas-Mats ser mest sur ut. Christian Gabel bakom trummorna är den som ser mest fel ut — han ler under hela spelningen.

Men därmed inte sagt att bandet gör något fel alls. Jonas Jonasson i sin gråa kostym, Johnny Essing i sitt gråa skägg, Conny Nimmersjö med sitt missljud vid stärkarna. Tillsammans gör de som vanligt en fantastisk spelning.

Älskade bob hund. Jag kommer nästa gång också.

En av gitarristerna bad ljusteknikern om att bara få bada i mörkt rött ljus, inte tjafsa med andra färger och det är naturligtvis rätt. Videoprojektionen bakom tappas bort helt med ett litet vitt skynke som fångar upp knappt hälften av explosionerna, men det är inte för det visuella jag är där.

Bra spelning och fin inledning på dagen.

Imperial State Electric fick sedan en kvart på sig innan jag hade bestämt mig för att avvika för att se Red Sparowes i stället av den simpla anledningen att jag har sett Nicke Andersson och hans band flera gånger förut. Ett felval visar det sig, då Red Sparowes inte riktigt lyfter. Jag är inte särskilt bekant med Red Sparowes senaste platta och det är därifrån de plockar de flesta av låtarna. Låtvalen är i sig inte något jag vill anmärka på dock, snarare blir bandet lite för tillbakalutat och drömskt snarare än den ljudvägg jag hade velat ha.

Red Sparowes.

Charles Bradley fick sedan hela Hultsfredsfestivalen att lyfta. Ödmjukhet, kärlek och glädje levererat i form av 60-talssoul över en funkbotten med en frontman i Charles själv som verkligen är utagerande. En komplett överraskning och en konsert jag kommer att bära med mig länge, länge. Kal gav mig en känga för att den första gången jag reagerar är när han spelar sin vitaste låt; en cover på Neil Youngs Heart of Gold, men även om jag inte släppte loss bortom att gunga med var jag varm inombords under hela konserten.

En pizza i centrala Hultsfred senare var det dags för Bootsy Collins, men som den Bootsy-novis jag är lämnar jag åt funkmaster Hamberg att avhandla. Jag konstaterar mest att jag gillade showen, gillade svänget och gillar hans fullständiga brist på självdistans.

Det skrivs en del i stockholmspressen om att det skulle vara folktomt och ödsligt här i Småland. Att det skulle bero på att publiken vant sig vid stadsfestivaler och de bekvämligheter en sån festival för med sig.

Tillåt mig invända.

Hultsfred 2011 är förvisso inte lika myllrande som några av de mest framgångsrika åren, men i känsla inte särskilt långt borta från de tidiga 90-talsåren.

Teorin att publiken inte längre skulle vilja bo i tält ger jag inte heller särskilt mycket för. Borde i så fall inte både Peace & Love och Sweden Rock var uträknade i så fall? Jag tror helt enkel att det är de journalister som gjorde sina första jobb och bodde i tält på 90-talet som nu vant sig vid hotell och inte kan tänka sig att återvända tilll träsket. Fair enough, men allmängiltig sanning? Nä.

Och hur många framgångsrika innerstadsfestivaler har vi egentligen? Endagsfestivaler oräknade.

Fredagen var den dag jag personligen såg mest fram emot. Jag hade kunnat springa som en tätting mellan scenerna, men tillät mig att med ålderns rätt nöja mig med de fyra viktigaste.

Först ut blev därför Imperial State Electric. Jag hoppade med andra ord över Paper igen (13.15 är en elak tid på festival).

Nicke Anderssons rockorkester är för dagen förstärkt med ytterligare en gitarrist, vapendragaren från Death Breath, Robert Pehrsson, hanterar scenens tredje Flying V-gitarr. Spons?

Trots att de spelar lite för tidigt på en scen som känns lite för stor i relation till publiken levererar de fin rock’n'roll-underhållning. Det är en bra sak att ha fyra man som kan dela på lead-sången längst fram.

Med en ynka fullängdare i bagaget blir setet så klart ganska förutsägbart. En och annan ny cover som jag inte kan placera smygs in och en del av de egna har vucit till sig i livetappning (Lex Resign).

Sen ska jag väl inte sticka under stolen med att jag hellre ser dem inomhus på en klubb åtminstone åtta timmar senare nästa gång. Ändå: mersmak.

Kvart i fem börjar årets konsert i Hultsfred. När Charles Bradley, efter att kompbandet kört ett par instrumentala låtar, kliver in på scenen stiger jublet i Teaterladan (förlåt White Stage).

Jag påminns om att det är en av mina absoluta favoritscener i festivalsverige. Få klarar att matcha stämningen i en euforisk och välfylld teaterlada i Hultsfred.

Under Charles Bradley-spelningen finns alla pusselbitar på plats. En artist som levererar något publiken inte riktigt insett att de väntat sig och en publik som tar en artist de kanske bara läst om direkt till sitt hjärta.

Allra bäst mottagande får videospåret The World (Is Going Up In Flames), minibiografin No Time For Dreaming och covern på Neil Youngs Heart Of Gold.

Att Bradley har en bakgrund som James Brown-imitatör märks med all önskvärd tydlighet; i rörelserna, i poserna och kanske framför allt skriken. Herregud, 63-åringen levererar till och med en bensplit.

Men det går inte att avfärda Bradley som imitatör. Han har ett eget unikt uttryck också. Märkt av en lång kamp för att nå en liten skärva av framgång. Inte så konstigt då att han blir märkbart tagen när publiken öser kärlek över honom.

Om det fanns någon från ett svenskt bokningsbolag i publiken tror jag nog att vi kan vara säkra på att Charles Bradley kommer tillbaka ganska snart. Det här var en sådan spelning som kommer att finnas på mångas topplistor när året är slut.

När The Budos Band tar över scenen efter ett uppehåll på ungefär 45 minuter har publiken tunnats ut betänkligt. Jag inser också att jag får äta upp mitt självsäkra påstående att det var Budos som backade upp Bradley.

För även om många av männen på scenen är desamma, så står saxofonisten från Bradleys band bredvid mig i publiken, den välklippte basisten är utbytt mot en yvig doomfunkmästare och rytmsektion har blivit fem man stark.

Egentligen är jag inte särskilt förvånad att Budos Band lockar en mindre skara. Deras kompakta instrumentalfunk med arvet från afrobeatet förädlat i Staten Island är inte lika direkt. De bjuder på ett mörkt mördande groove som jag inte kan stå emot. Men jag är inte dummare än att jag förstår varför Bradley frälser fler.

Ungefär två timmar senare är det dags för en festivalens huvudnummer. Bootsy Collins på Blue Stage (Pampas för old boys and girls).

Om jag var lite osäker på att peppen skulle infinna sig slås tvivlen i bitar redan när Bootsys stjärnformade rymdbas ljudtestas. Redan då sprider sig ett brett leende på mina läppar.

Det börjar helt ok men står snart ganska klart att det kommer att krävas en hel del förförståelse och förlåtande attityd för att köpa den här showen. Ljudet är katastrofalt illa mixat och sången (som är helt avgörande för Bootsys p-funk) ligger så lågt att den ibland bara med nöd och näppe går att urskilja.

Jag inser också ganska snart att det är en rejält nerbantad version av showen vi får se och engagemanget från scenen är väl inte direkt på topp (”What’s the name of this town? Sweden!? Kom igen.) Bootsy går av scenen helt under två låtar för att byta kläder – Flash Light och nya Don’t Take My Funk Away. Det är uppenbart en mellanspelning på en lång turné.

Nej. Bootsy är minst bra den här dagen. Han är å andra sidan den enda som kan kalla sig Bootsy. Och det är inte så illa.

Glad att ha sett det. Ledsen att det inte var bättre. Hade inte velat missa det. Blandade känslor helt enkelt.

Foton: Fifi Nylander

Det är jag evigt tacksam för.

Trans Am inledde festivalen och med tanke på vädret och den tidiga timmen var publiktillströmningen också därefter. Ett 50-tal tappra hade tagit sig dit, men de fick sig en energisk konsert. Med undantag för några enstaka låtar var det första gången jag stiftade bekantskap med Trans Am, men deras pumpande krautrock gav mersmak. Tydligen missade jag dock det allra bästa, då jag avvek för att se Braids, men avslutningen bjöd på en rejäl dos brutalt mangel.

Braids

Lite extra synd att jag missade det, eftersom Braids var ganska såsigt. Kanadensarna var ett av banden jag hade tänkt se på förhand och de gjorde en stabil konsert. Men deras ljudlandskap sög aldrig riktigt tag i mig, trots att framförandet var både energiskt och inlevelsefullt.

Tonbruket blev en kebabtallrik senare nästa anhalt. Och Nordlanders ivriga hyllande av Dan Berglund och manskaps jazzfusion visade sig var högst motiverat. Inledningen på konserten, med sina blåare toner som effektfullt ramades in av regnet mot tältduken över den röda scenen var absolut bäst, men ingen del av konserten var i närheten av att klassas som dålig. Och när framförandet är så uttrycksfullt som Martin Hederos piano- och orgelspelande är det en ynnest att få ta del av en så bra konsert. Frågan är om jag vågar ge mig på Tonbruket på skiva efter den här konserten. Chansen att de kan leva upp till sitt liveframträdande finns givetvis, men den är ärligt talat försvinnande liten.

Munnen.

Black Lips fick några låtar på sig att övertyga mig, men misslyckades på den tiden jag stod framför den blåa scenen, varpå det var dags för nästa Nordlander-hyllade akt; Stockholmska Munnen. Den unga kvintetten serverade oss en intensiv no wave-konsert i bästa stil, som om det inte alls var Hultsfred 2011, utan New York 1981. Det är en scen jag har väldigt dålig koll på, men Munnen gjorde inte bort sig bredvid det lilla jag har hört av den och live blir det dessutom extra bra när det stökas på som bäst. Ett band att hålla ögonen på framöver, helt klart.

Ett ombyte på hotellet senare var peppen inför Primal Scream maximal, regnet till trots. Och jag tror inte att Bobby Gillespie och de andra gjorde någon enda besviken när de framförde Screamadelica från början till slut och dessutom la i högsta växeln i Country Girl, Jailbird och Rocks. Har aldrig varit närmare bekant med Primal Scream, men showen som sådan var oklanderlig och Country Girl var min absoluta favorit under spelningen.

Kollega Appelqvist stod för nästa tips i konsertprogrammet och det var hardcorebandet Les Savy Fav. Och det var i sanning en upplevelse som gick rejält överstyr, på absolut bästa sätt. Sångaren Tim Harrington verkade nämligen trivas minst lika bra, om inte bättre, ute i publiken än på scenen och är det något jag kommer att minnas från den konserten är det hans galna upptåg som innefattade såväl blod som kön. Harrington ville aldrig sluta och först när bandet hade gått av scenen och han gjorde ett tappert försök att fortsätta konserten på egen hand, men ljudteknikern så att säga drog ur pluggen insåg även han att det hela var över.

Tim Harrington.

Trekvart senare stod sedan Malmös stolthet This is Head på samma scen. Energin hade vid det här laget runnit ur mig ordentligt, men This is Heads malande rock passade ypperligt att gunga med till. Hade bara tagit del av dem på skiva tidigare och blev glatt överraskad att de spände musklerna lite extra när de spelade live. En värdig avslutning på en synnerligen lyckad festivaldag.

Visst ja, det regnade också. Fast det var i ärlighetens namn inte så att det störde. Enda gången jag var ute i regnet var egentligen på Primal Scream och det kunde jag ta. Och inte minst: alla bra konserter vägde definitivt upp nederbörden.

När vi kommer fram till Hultsfred ungefär en halvtimme senare än beräknat, halv tre, regnar det. När vi lämnar festivalområdet 00.45 regnar det fortfarande.

Torsdagen skulle med andra ord kunna sammanfattas med ett substantiv: fukt. Eller väta. Eller vatten. Eller kanske rakt av: regn.

Det första vi ser är hajpade OFWGKTA. Jag ska ärligt erkänna att jag inte riktigt rett ut hur kollektivet hänger ihop och jag klarar bara att namnge en av männen på scenen: Tyler, The Creator. Har inte heller hittat in i deras musik fullt ut, men gillat det oslipade, mörka och skitiga i den.

Blir positivt överraskad av att de trots det usla vädret lockat en riktigt stor publik till scenen som förr hette Pampas och nu kallas Blue Stage. En före detta Rockparty-anställd uppskattar att 2000 personer är där. De flesta gör det inte bara för att bocka av. Stämningen är hög och gensvaret är imponerande.

Tyler sitter på en stol mitt på scenen med ett rejält bandagerat (gipsat?) ben, men låter inte det stoppa honom. En bra början.

Resten av kvällen handlar mest om att försöka hålla sig någorlunda torr fram till 22.15 när Primal Scream ska ställa sig på Green Stage (fd Hawaii) för att spela Screamadelica. Det går så där.

Men när Bobby Gillespie & Co kliver ut på scenen och öppnar med Movin’ On Up spelar det inte längre någon roll att det regnar. Det blir sol i hjärtat.

Visst. De tar sig några friheter med låtordningen (avslutar med Loaded och Come Together), Denise Johnson är ersatt och de nöjer sig med att spela Higher Than The Sun i en extralång version – men i allt väsentligt är det ändå allt jag vågat hoppas. Fantastiskt!

Och för att påminna oss om att Primal Scream också är ett av världens bästa rockband river de av Country Girl, Jailbird och Rocks i ett svep innan de kliver av scenen. Breda leenden på alla runt mig.

Stärkta av Primal Screamadelica får vi för oss att det är en bra idé att stanna kvar för att titta lite på Suede.

I praktiken innebär det att vi vandrar tillbaka till den blåa scenen och tittar lite på kaoset som är The Prodigy. Britterna har lockat en rejäl publik. Som en riktigt massiv pampasspelning (för att jämföra med förr). Har svårt att få den riktiga peppen, men får åtminstone höra Firestarter, en ganska oinspirerad Voodoo People och, när vi vandrar hemåt lite senare, några strofer ur bästa Out of Space.

Suede då?

När soundchecket fortfarande inte är klart 15 minuter efter utsatt starttid ger vi upp och tar en taxi till hotellet.

De är inte 60 på scen, som Tyler hävdat att kollektivet består av. Men väl 6.

Framför scenen är det förvånansvärt mycket folk i regnet, som vargflocken konstaterar att de själva aldrig skulle stått i.

Det är släpigt, stöddigt och hårt. Beatsen smäller om Tyler när han säger åt oss att check his French och hela publiken framför Pampas, förlåt Blue Stage, studsar när de skanderar Kill People. Burn shit. Fuck school..

Bra skit, trots regnet som öser ner.

Jag kunde inte bry mig mindre.

Det intressanta med Screamadelica är musiken, inte substanserna musikerna valde att förgifta sina kroppar med.

När Primal Scream släppte sitt tredje album 23 september 1991 var förväntningarna höga. Inte för att deras två tidigare gjort något större väsen av bandet. De var snarare ett i mängden av alla brittiska indierockband. Men de båda singlarna som föregått albumet, Loaded och Come Together, hade åtminstone brutit topp 40-vallen i England.

Screamadelica var något nytt. Albumet omfamnade den brittiska dansscenen och Primal Scream lät två av de hetaste producenterna och DJ:erna ta hand om en stor del av produktionen. Första singeln Loaded är i grund och botten en remix av Primal Screams gamla själfyllda gospelrockepos I’m Losing More Than I’ll Ever Have, som efter house-dj:n Andrew Weatheralls bearbetning landar någonstans strax före soluppgången på en brittisk nattklubb ganska exakt 1990.

Men det här är inte ett album som är en orgie för dansgolvet. Åtminstone inte just housegolvet. Låten som banade vägen för bandet i USA var till exempel soulrocken i inledande Rolling Stones-blinkande Movin’ On Up. Och här finns svidande vackra balladen Damaged som 20 år senare fortfarande river upp djupa sår i själ och hjärta. Här finns dubbigt hypnotiskt flum med skeva metalliska ljud i magiska I’m Comin’ Down och kanske framför allt Higher Than The Sun (som finns med i två versioner för säkerhets skull).

Som allra mest dansgolv blir det kanske när Denise Johnson tar över Bobby Gillespies mikrofon i italohousefärgade Don’t FIght It, Feel It med sin övertydliga refrängramsa.

Rama lama lama Fa Fa Fa
I’m Gonna Get High ’til the Day I Die

Det skulle vara lätt att tro att ett album som på så många sätt var ett ganska extremt barn av sin tid skulle ha tappat i lyster så här tjugo år senare. I mina öron låter det fortfarande lika magiskt som då. Hade Screamadelica fastnat på dansgolvet är jag inte säker på att det varit så. Nu är det så mycket större och i sanning ett klassiskt album.

Vad Queens of the Stone Age-mannen gör i BBC-dokumentären har jag fortfarande inte fattat.

Lite så här blir det live. Kanske aningen färre människor i Småland.

För er som inte riktigt insett vad som väntar bjussar jag på den fina dokumentären (ovan) och en spotifylista med låtar jag vet att han spelat på turnén så här långt.

• Lyssna på spotifylistan

Och för den som vill läsa på lite mer rekommenderas bland annat följande recensioner ur arkivet:
Bootsy Collins Tha Funk Capitol of the World
The J.B.’s Food For Thought
Mico Wave Cookin’ from the Inside Out!!!
Zillatron Lord of the Harvest

Lördag 16 juli spelar han på Hultsfredsfestivalen. Det blir så klart galet bra. Vi ses där, ok?

Spotifylista
Mmm… Doom
Tio utvalda gästspel.

Ur arkivet
DOOM Born Like This (2009)
Samling Natural Selection 2.0 – A Digital Survival Guide (2007)
De La Soul The Grind Date (2004)
Wale Oyejide One Day… Everything Changed
Madvillain Madvillainy (2004)