Jmyhaze Beatbox kan trots den underliga stavningen vara ett av de bättre bandnamn jag stött på ett bra tag. För namnet avslöjar nämligen precis vad det handlar om. Markus Hasselblom på sång, Jimmy Herdberg på synthar och en beatbox. Varken mer eller mindre.

Det kanske låter tråkigt på papper men inget kunde vara mer fel. För med till synes torftiga medel skapar de ett så hejdlöst sväng och driv att man inte kan annat än låta sig lyckligt ryckas med av musiken och rytmerna.

Ena stunden gungar man, i inledande ”Polkagrisen”, till puttrig elektrifierad dubreggae för att i nästa hamna i galet ostiga electrodisco-utbrottet med den talande titeln ”Disco disco disco”. Efter det bjuds det på en dos melankoli i ”Svensk reggie” som, innan den totalkraschar sista halvminuten, med sin enkla melodi och lugna tempo är en liten andningspaus innan man kastas rakt ut i den hysteriskt galopperande synthpopstänkaren ”Beatbox”.

På tal om beatbox vet jag inte vad pojkarna har gjort med sin men den verkar vara på rymmen från beatboxarnas eget hemliga mentalsjukhus och i glädjen över det ha tagit en rejäl laddning lyckopiller. Resultatet är ett hejdlöst smattrande, studsande, väsande och dunkande. Man kan nästan se framför sig hur det ryker ur de stackars kretsarna när den får jobba på konstant högtryck. Aldrig ur takt men ständigt nära ett nervöst sammanbrott.

Över de energiska rytmerna spelar sedan Herdberg sina naivt enkla melodier och basgångar medan Hasselblom sjunger, falsettylar och primalskriker sig genom låtarna.

”En bra start” hotar ibland att spåra ur totalt och bli till en total kakofoni av ljud men duon lyckas ändå på något sätt hålla ihop det hela. Visst är det både vansinnigt och lekfullt på gränsen till fånigt emellanåt, men det tar aldrig riktigt överhanden utan någonstans mitt i allt kaos döljer sig melodierna och det är just den balansgången som är så förbaskat charmig.

När musiken dessutom, som i enastående ”Babushka”, kan vara det groovigaste du får höra på en svensk skiva i år är Jmyhaze Beatbox helt oemotståndliga. När den drar igång finns det inte en chans i världen att göra något annat än att glädjerusigt studsa omkring och vråla, ”Aah Babushka!”. Varje gång.

Det verkar också som att duon huvudsakligen gått in för att själva ha så roligt som möjligt och sedan låtit resultatet bli därefter. När man lyssnar på ”En bra start” får man känslan att de har haft precis hur roligt som helst.

Men hur det än förhåller sig med det hoppas jag att de fortsätter med vad de än gjort så länge som det resulterar i så knasigt bra skivor som ”En bra start”.