För bara ett par år sedan var Pst-Q och hans kumpaner i Mobbade Barn Med Automatvapen det stora framtidshoppet. Men Seron blev frälst och Leo bestämde sig senare för att lägga av. Kvar står bara Organism 12 och Pst-Q. De starkaste överlevde.

”Natt klockan tolv på dagen” har varit det mest efterlängtade albumet från en svenskspråkig rappare i två år nu. Mer försenad än en burgare på Max. Lika värd att vänta på.

Pst-Q är på många sätt den totala antitesen till resten av den svenska hiphopscenen. Han går åt ett annat håll och tittar inte så nog efter vad andra sysslar med. Hans rim är mer invecklade och defintivt mer underhållande. Innehållet i hans texter är smutsigt, elakt, cyniskt och vasst.

Och trots att han själv verkar sky jämförelsen med spoken word så jämför jag honom hellre med poeter som Bob Hansson och Bruno K Öijer än valfri svensk rappare. Pst-Q står på en annan nivå än nio av tio konkurrenter.

Irriterande och enerverande. Som en trasig nagel i ögat. Ibland betraktande och eftertänksamt, som i ”Jag ser”. Någon enda gång svulstig och glammig, som i underhållande ”Storfräsare” med Timbuktu och Profilen. I redan välspelade dängan ”Vi mot röset” påminns jag återigen av Supreme om hur gärna jag skulle vilja höra en Looptroop-skiva på svenska.

Musikaliskt går Pst-Q också sin egen väg. När de flesta åker skytteltrafik med röda linjen hem till Masse vänder han sig framför allt till trogna vapendragare som DC och DJ Embee. Att de båda verkar dela visionen om hur bra hiphop låter gör att ljudbilden bildar en väl fungerande helhet. Det är ofta mörkt, dystert och lite farligt. Allra bäst i ”Psycho”-influerade ”Koboltbomb” med Leo och Troglodytes på gästlistan.

Pst-Q är den enda svenska rapparen som låter farlig. Jag gissar att han till och med lyckas reta upp en och annan lyssnare till högröd förbannelse. Jag blir bara lycklig av att slippa höra tillrättalagda texter utan innehåll. Här finns mer än skrytyta. Här finns djup.

Årets svenskspråkiga hiphop.