Man kunde ana det redan på förra albumet Dizzy Up the Girl. Att Amerikanska Goo Goo Dolls hade sina bästa dagar bakom sig.

På något sätt försökte jag ändå hålla skenet uppe om att det här var ett bra band som kanske visserligen inte gjorde så där särdeles bra ifrån sig på den skivan, men det kunde ju vara ett misstag som inte skulle upprepas. Och jag tyckte att det material som fanns på Dizzy Up the Girl fortfarande var rätt så okej i jämförelse med mycket annat.

Men när jag häromveckan satt i bilen och satte i ett gammalt blandband i stereon och Broadway's Dark Tonight från ovan nämnda album dök upp så insåg jag att jag avskydde skivan. Avskydde det Goo Goo Dolls-light som bandet utvecklats mot alltmer sen mästerverket Superstar Carwash.

Avskydde soundet som är helt utan attack, kräm och själ. Avskydde Rzeznik/Takacs ointresserade röster som inte en enda gång på hela albumet låter som om dom menade allvar. Avskydde balladerna som blev MTV-hits. Avskydde helt enkelt att ett av dom band som jag gillat så mycket, hade bangat ur och inte längre hade något att säga.

Det finns fem personer inklusive mig själv som jag vet håller albumet Superstar Carwash som ett av 90-talets starkaste rockalbum och som fortfarande gör det. Vi har ägnat timmar åt att höja dom till skyarna och ännu fler timmar att dricka sprit och sjunga falskt till låtar som Fallin Down, Another Second Time Around och örhänget Girl Right Next to Me. Och just det gör mig så oerhört besviken; det handlar inte bara om att ett band som gjort en dålig skiva, det handlar om personlig heder! Här har jag ägnat tid åt att försöka få folk att förstå att det här är ett riktigt jävla bra band som dom borde lyssna på. Och nu inser jag att jag ställt mitt omdöme på spel och förlorat.

När Goo Goo Dolls tog steget från de tidiga albumens förvirrade musikaliska eskapader till höjdpunkten Superstar Carwash lyckades man på ett få förunnat sätt lyckas smälta ihop punk, hårdrock och vanlig rockmusik till någonting alldeles speciellt. Albumet är oerhört organiskt och låtmaterialet förstklassigt. Något man definitivt inte kan hävda att det är på Gutterflower. Inte kan man heller ana sig till något som helst engagemang från bandet, just det engagemang och den brinnande kärlek till sin musik som genomsyrade Superstar Carwash och som liksom får band att knyta näven och muttra ”nu, jävlar…” som ofta är det som krävs för att uppnå någonting speciellt.

Superstar Carwash är homogen, Gutterflower splittrad.

Superstar Carwash är fylld av starka låtar, Gutterflower fylld av gäspningar.

Superstar Carwash berörde men Gutterflower säger mig I-N-G-E-N-T-I-N-G.

Märker ni att den här recensionen handlar mer om Superstar Carwash än om Gutterflower? Då förstår ni säkert vilken av dom två skivorna jag rekommenderar er att införskaffa respektive totalt ignorera.