Per Tjernberg, även känd som Per Cussion, har släppt nio album i eget namn. Han har dessutom spelat trummor och andra slagverk i Dag Vag och Peps Blodsband. På soloskivorna har artister som Dr John, Joakim Thåström, Totta Näslund och Christian Falk medverkat.

Jag möter honom på riktigt för första gången i och med det nionde, nysläppta, albumet ”Universal Riddim”. Det känns mäktigt. Jag får den där känslan att jag borde läsa på lite. Kolla upp snubben. Ta reda på vad han gjort tidigare. Lyssna in mig. Men samtidigt, varför då? Vari ligger tvånget på förkunskap om artisten? Varför ska jag jämföra det nya verket med den tidigare katalogen? Jo, jag kan se skälen. Men inte kraven. Jag närmar mig istället skivan förutsättningslöst och försöker i ord ringa in det för att vidareförmedla känslan och intrycken.

Börjar med ytan. Per Tjernberg har på ”Universal Riddim” lyckats samla några av mina i Sverige verksamma favoritmusikanter. Här trängs musiker som Desmond Foster, Johan Söderberg och Scratchaholics om utrymmet med gamla rävar som Rock Owe, Babatunde Tony Ellis och Bosse Skoglund (de två senare spelade tillsammans med Per i Peps Blodsband). I det medföljande CD-häftet finns ett par bilder från perioden med Peps. I övrigt går det mesta i en mörk murrig djungelgrön färg med inslag av rött och vitt.

Fortsätter in mot kärnan, musiken. Grunden för ”Universal Riddim” är dub. Det mesta vilar på ett djupt långsamt svängande baktaktsgung. Ovanpå den mjuka gungande grunden ligger lager av ljud och röster. Här finns allt från traditionella dubinslag som de ekande slagverken som försvinner ut och in ur ljudbilden och den klassiska reggaegitarren till mer oväntade inslag som tabla och ett gäng afrikanska instrument som jag inte vågar mig på att försöka identifiera. Vart man räknar inslag som ölflaskor och tändsticksaskar vet jag inte. I dub är de väl på sätt och vis väntade även om de inte kan räknas till avdelningen självklara inslag. Scratchaholics medverkan gör att produktionen känns modern. Scratchandet är långtifrån ett självklart element. Här blir det ett uppfriskande inslag och kan säkert medverka till att dubnybörjare får något bekant att hänga upp lyssnandet på.

De flesta låtarna är mer eller mindre instrumentala. Många innehåller röster av ett eller annat slag, men bara ett fåtal regelrätt sång. På ett spår hörs en intervju med Peter Tosh som Per spelade in 1981. Men, ofta är det någon av Pers vänner som spelat in röster under någon resa till någon av världens många utkanter – Benin, Bali, Thailand, Marocko – eller Scratchaholics som flikar in ett lånat ord eller två.

”Universal Riddim” är en spännande skiva. Det finns massor av oväntade ljud att upptäcka. Den griper tag och suger in lyssnaren i en världsomspännande resa i baktakt. I maklig takt flyttas vi runt från Norden, till Asien, Afrika och Västindien. Jag följer mer än gärna med nästa gång också. Det ska bli spännande att se vart nästa resa bär av.