När Mary Lorson från Madder Rose står på egna ben gör hon det under namnet Saint Low. I Madder Rose är det gitarristen Billy Coté som står för låtskrivandet. Det gjorde att Mary inte fick plats för sina egna låtar. Det tar hon igen nu på ett övertygande sätt med detta sidoprojekt. Billy Coté är med som musiker på skivan men nu är det Mary och hennes musik som står i centrum. Därför ser jag skivan som en soloplatta trots att den är utgiven under ett bandnamn.

”Saint Low” bjuder på tolv enkelt och smakfullt producerade låtar som vilar på skalade sättningar med melodierna i centrum. Det är svårt att beskriva hur det låter. Musiken känns självklar utan att vara riktigt förutsägbar. Oväntad utan att vara spännande. Men det blir ändå inte tråkigt. I den enkla ljudbilden finns oftast ett eller ett par instrument som inte riktigt vill anpassa sig till de andra. Som i singeldoftande ”As Far as I Can See” där sologitarren ligger och bubblar och stör lite utanför de andra instrumenten i den nästan poppiga melodin. Det gör att det aldrig känns slätstruket utan levande.

Musiken är melankolisk utan att kännas det minsta deppig. Även de mest sorgsna låtarna bär något slags hopp. Om man ska försöka hitta några referenser kan man kalla Mary Lorson för en blekare Me'shell Ndegéochello, eller kanske en råare Leona Naess. Oavsett jämförelserna står ett klart. ”Saint Low” inehåller ett knippe bra låtar som är riktigt bra. De kanske inte skakar om din värld men i all sin enkelhet rymmer de hela tiden nya saker att upptäcka.