Tillbaks på ruta ett igen. Orden är Tomas Öbergs och de träffar i fallet Fleshquartet ovanligt rätt. Kvartetten som sällan varit just en kvartett har återigen bytt skepnad. Denna gång till ursprunget som instrumentalorkester. Freddie Wadling är borta ur bilden, om det är för gott vet nog varken han, kvartetten eller jag.

”Love Go” är Fleshquartets nionde album. En imponerande siffra. Få är de svenska konstellationer och artister som uppnått en liknande produktion under samma tidsperiod. Kan på rak arm egentligen bara komma på Ulf Lundell och Thomas DiLeva. Det säger väl en hel del om hur länge de varit med. Även om det ”bara” rör sig om tolv år sedan fullängdsdebuten ”What's Your Pleasure?” kom ut.

Fleshquartet är denna gång något mer lågmälda än vi vant oss vid på senare år. I princip helt bortskalade är de dansvänliga beat och genreexperimenterande som präglat skivor som ”Flow” och ”Goodbye Sweden”. ”Love Go” är en nästintill perfekt koncentrerad skiva bestående av några av de vackraste, mest skrämmande och fascinerande ljudbyggen de släppt ifrån sig. De flesta spåren framförs i ett lugnt tempo och bygger till stor del på stämningsskapande. Med det vill jag inte säga att det saknas melodier. Absolut inte. Å andra sidan handlar det inte längre om vers – refräng – vers – refräng – refräng. Det är inte rock längre. Snarare musik som skulle fungera utmärkt till en film eller teateruppsättning.

Det enda som stör mig med ”Love Go” är ett par av de snabbare spåren, som t ex titelspåret. I mina öron har de hamnat på helt fel skiva eller åtminstone i fel del av skivan. Mot slutet dyker de upp och rör om. Lite för mycket. Jag tror att jag hade haft lättare att köpa dem om de funnits med längre fram. Nu stör de mest helhetsintrycket och får mig att bli lite irriterad.

Fast, det är anmärkningar i marginalen. ”Love Go” är en förtrollande skiva som är både vacker och hotfull. Någonstans under ytan vilar något oroande. Något som tar tag i mig och får mig att titta inåt. Starkt!