Jag skall fatta mig kort. Jag vet att jag begår tjänstefel i egenskap av recensent när jag inte ens vet exakt vad låten heter, eller vem som har skrivit den.

Jag har inte ens förmått mig att försöka få tag på den så att jag kan lyssna och bedöma den på ett objektivt sätt. Detta beror kanske på att jag är rädd. Rädd för att folk skall få för sig att jag tycker om låten och för att därmed sammanknippas med den i offentliga sammanhang. Jag kanske är rädd för att låten, under sina cirka fyra minuter, än en gång skall låta påverka mig och min i huvudsak positiva inställning till livet. Men mest av allt är jag nog rädd för att jag kan tycka att det finns någonting bra i den. Inte för att jag skulle lära mig uppskatta den, nej för att dennes uselhet skulle komma att engagera mig något så kolossalt. Om jag, mot min förmodan, helt plötsligt skulle börja tycka om den skulle det kännas som att jag blivit plundrad på mina åsikter och för resten av mitt liv försatt i ett vacuum av kompromisser, obeslutsamhet och apati.

Dessutom vägrar jag att låta mig plågas av låten vid andra tillfällen än när någon stackars krake misslyckats med att glömma Radio Rix på vid mitt öra. Jag tänker inte ens lockas av tanken att låten kanske vore bra om någon annan sjöng den. Ingen kan heller få mig att tro att Seal skulle tilltala mig om han sjöng någonting annat.

En sak är i alla fall säker; det är Seal som sjunger och jag tror att låten finns som soundtrack till någon av Batman-filmerna. Synd på en så cool seriehjälte. Låten heter något i stil med ”Roses in Bloom” (den heter ”Kiss from a Rose”, red. anm.) men jag är inte säker.

En annan sak är jag dock säker på: Låten berör mig. Det är få låtar som berört mig så mycket som denna, och jag har vid varje lyssningstillfälle gjort klart för alla, som då funnits i min närhet, vilka känslor den väcker hos mig. Avsky och frustration kan aldrig gestaltas tydligare än när jag får min dos av ”Roses in Bloom”. Eller vad den nu heter. Det här är ett bevis på Radio Rixs och andra reklamradioproducenters smaklöshet. Men det här är också musik som folk vill ha, i alla fall vad min generation förväntas vilja ha.

Det pinsamma är att jag faktiskt har en livespelning med Seal på video. Inte på köpkassett som tur är. Seal kompad av rockhistoriens vidrigaste kompband. Jag önskar att jag inte ens visste namnen på de medverkande, men det gör jag. Det är Steve Stevens på gitarr, honom hatade jag redan på åttiotalet fast jag fortfarande var hårdrockare. Trumslagare är den vidrigaste av alla; Steven Adlers ersättare i Guns & Roses. Tillsammans med den betydelselöse och tillintetsägande loser basisten Duff ”Rose” McKagan ger de sig bland annat på ”Hey Joe”. En låt som är ljusår bättre i franskt hiphop format än vad den någonsin ens varit med Hendrix.

Nu kan det ju hända att dessa människor är snälla, jag har faktiskt inte träffat någon av dem, men det hör inte hit. Seal förlåt mig om du är snäll, men jag tycker inte att du är bra.