Det låter brittiskt gråmulet och luftfuktigt om den här skivan, trots att den kommer från soliga Kalifornien. Och kanske är det just där problemet ligger. För jag har lyssnat. Igen och igen, hela sommaren. Utan att bli klok på den här skivan.

Egentligen borde jag ta den till mig. Den är lugn, melankolisk och synnerligen välskriven och skickligt producerad. Ett gott hantverk. Som får mig att tänka på en hel pluton brittiska band som lever på att göra precis samma sak. Band som inte uppstått utan Radioheads framgångar.

Men saken är den att de flesta brittiska band jag hört göra detta låter mer intressant än Marjorie Fair. De flesta låtarna på den här skivan berör mig aldrig. Visst låter de ok, men så fort det tystnat har jag glömt hur det lät.

Utom ”Silver Gun”, som faktiskt är en liten pärla.

Men en pärla gör inte en hel skiva. Marjorie Fair är ett intressant band. Elva låtar blir dock ett gäng för många. De behöver nyansera sig mer om jag ska bli intresserad på riktigt. Nu låter de mest som en seg version av Mercury Rev som överdoserat ”OK Computer”.

Och det var väl inte meningen.