Jag lär mig verkligen aldrig.

Jag vet inte hur många gånger jag hamnat i diskussioner där hiphopen avfärdas på stående fot helt och hållet baserat på de MTV-videor som vevas mest för tillfället. Gång efter gång har jag hävdat att det påståendet är precis lika korkat som säga att all rock suger för att Limp Bizkit eller Bryan Adams finns.

Hiphopen började ju som en synnerligen genreblind historia. Schyssta beats, basgångar och ljud är schyssta beats, basgångar och ljud varifrån de än plockas. En musikmosaik som först slås i ännu mindre bitar för att sedan klistras ihop till något helt nytt.

Lik förbannat går jag gång på gång i samma fälla själv. Helt omedvetet, visserligen, men ändå. När någon använder en helt ny mosaik till sitt beatskapande tas jag på sängen.

Robert Valsingers album är precis ett sådant exempel.

Gissningsvis säger namnet Robert Valsinger inte särskilt mycket. För mig var det en ny bekantskap. Ja, ända till dess att jag fick veta att Robert mest gjort musik som Bashie, på egen hand och i Stacs of Stamina. Då trillade polletten ner.

Till skillnad från de tidigare gånger jag stött på Robert är det den här gången svenska som gäller. I sig inget som får mig att lyfta på ögonbrynen, nej, det som verkligen skiljer Robert Valsinger från Bashie är musiken. Mosaiken han valt.

Folkmusik.

Nej, inte gammeldans. Inte heller vår tids folkmusik: dansbandsvarianten. Istället är det samma urkraftsmusik som till exempel Hedningarna funnit inspiration i. Visst är det så att folkmusik, i olika former, ofta hälsat på hos hiphopen, men inte här hemma.

Den programmerade musiken får sällskap av instrument som low whistle (vilket säkerligen är skälet att jag tänker på The Marxmen varje gång jag hör öppningsspåret ”Tåget”), tramporgel, säckpipa och fiol. De flesta spelade av Robert själv.

På många sätt låter det inte klokt. Första gången jag lyssnade visste jag inte hur jag skulle lyssna. Mina öron var inte vana vid krocken. Men så sakteliga börjar alldeles fantastisk musik växa fram. Efter ett tag låter Roberts pratsjungande, klart inspirerat av gränslandet mellan sång och jojk, alldeles självklart. Likaså att ord som ”mig” och ”dig” uttalas just ”mig” och ”dig”.

Den försiktiga tramporgeln förvandlar ”Framåt” och ”Hur det var då” till Sagor & Swing med sång. ”Regnig kväll” är en vemodigare variant av Breakmecanix studsiga gitarrhiphop. I ”Hon är min vän” svävar flöjten fram över ett pårökt ekande triphoplandskap. Organiskt och programmerat omslingrade i en varm, tät dans.

Över allt det här levererar Robert sina texter. Texter som många säkert avfärdar som banala och naivt simpla. Tvärtom är det precis det naket enkla som ger musiken på albumet än mer känsla av regnpiskad ensamhet. ”Varför sa du så?” är inget annat än en brustet övergiven monolog för att försöka förstå. Än mer känns den sanslöst vackra ”Inte nu” där kärleken trasas i bitar till tonerna av Johan Trolins fiol.

Att ”Varför sa du så?” försvinner bort till tonerna av en jojk över ett digitalknastrande regnlandskap, som plockat från valfritt Häpna-släpp, är så väldigt självklart.

Men så, precis när jag tror att jag har albumets konturer klara för mig lämnar jojken scenen för avslutningsspåret ”Rise Again”. Det är inte bara språket som är annorlunda, musiken byter också skepnad. Helt plötsligt lowridar Robert fram till tonerna av jeepgungande handklappsfunk. Jeepgungande handklappsfunk med flöjt och tramporgel.

Poängen kunde inte vara tydligare.

Hiphop är så mycket mer än bara hiphop.