För ett knappt halvår sedan släppte Anna Ternheim sin EP ”I'll Follow You Tonight”. Då slogs jag av hennes kraftfulla personliga röst och kalheten i dess samspel med de akustiska melodierna. Det var bara fyra låtar, men de lovade mångt om mycket.

Nu omsluts Annas röst av en melodiösare produktion. Musiken har förvandlats till något annat. Mitt första intryck var att hennes personlighet hade förstörts. Hon hade överproducerats och gått förlorad, drunknad i det runt omkring. Nu kunde hon vara vilken singer/songwriter som helst. Det skulle lika gärna kunna vara Sophie Zelmanis nya skiva. (Utan att därmed säga något illa om henne.)

Men efter att ha låtit melodierna sjunka in lite mer och tillåtit mig själv att förlora mig till det jag slogs av allra första gången, kan jag inte motstå detta heller.

För trots allt är Annas röst fortfarande så otroligt närvarande. Låtarna känns enormt starka; med eller utan saftig produktion. Samtliga spår har individuella styrkor, och den avslutande covern på Broder Daniels ”Shoreline” är fantastisk, trots att jag aldrig varit särskilt intresserad av göteborgarna själva.

Att ösa superlativ över Anna Ternheim känns inte riktigt som det passar. Det bör hållas enkelt.

Jag gillar hennes texter, hennes röst. Jag gillar hennes närvaro och äkthet.

Jag gillar Anna helt enkelt.