Hur ser färg egentligen ut?

Nej, jag menar inte någon slags fysikalisk beskrivning av hur solljus bryts och färgpigment skapas. Utan hur vi upplever färg. Du och jag.

Att de flesta förmodligen skulle måla solen gul, himlen blå och gräs grönt är inget att diskutera. Vi vet någonstans att solen är gul, att himlen är blå och att gräset är grönt. Skulle vi fråga någon annan vilken färg en gräsmatta har på sommaren skulle vi sannolikt få svaret ”grön”.

Frågan jag funderar över är en lite annan. Säger vi att gräsmattan är grön därför att den verkligen är grön, eller säger vi att den är grön därför att vi enats om att den färg som gräs har ska kallas grön? Det jag upplever som ”grönt” kanske någon annan upplever som rött eller blått. Vi har bara enats om att just den där färgen som gräs har, oavsett hur vi upplever den, ska kallas ”grön”.

Den här frågan kan vi nog inte få svar på. Visst, rent vetenskapligt går det säkert att utifrån ögats och hjärnans funktioner förklara hur en viss färg bryts, men det går inte att verkligen hoppa in i någons hjärna och se efter. Det är lite grann som att försöka föreställa sig hur världen ”ser ut” för någon som varit blind hela sitt liv. Det finns inte ord att verkligen beskriva. Vi kan inte se efter. På flera sätt.

Det här har ingenting med Faction att göra. Inte egentligen. Men den gång jag lyssnade på ”The End of Tel Aviv” liggande i min soffa med ögonen slutna kom jag av någon anledning att tänka på det här igen. De drömska landskap som Yair Etziony och Rani Golan fångat in med sin digitala fjärilshåv i studion i Israel kanske är precis så. Diffusa och mjuka i konturerna utan att för den delen sväva ut och slitas sönder av de digitala bitarna.

Äh. Jag vet inte. ”The End of Tel Aviv” är oavsett vilket musik gjord i gränslandet mellan musik och inte musik. Mellan det synliga och det osynliga. Mjukt, försiktigt och ibland nästan lite trevande smyger musiken fram genom en labyrint av smekande stråkar, svävande slingor, försynt smattrande rytmer och varma basgångar. Utan ord.

Det är musik som på något sätt blir någon slags absurd antiversion av våldets Israel. Som att de vemodiga stämningarna skulle vara ett chockat ögonvittnes ljudkuliss till de brinnande bilvrak och de skrikande människor som fyller ögonen med smärtsam verklighet. En förnekelsens försvarsmekanism.

Men så bryts idyllen av en kraschcymbal som vräker sig in som en örfil i ”Heavy Clouds”, albumets bästa spår. Basen är djupare. Mörkare. Det finns något mörkt under allt det vackra. Något som inte ens den elektroniska musikens försök till lögn kan dölja.

Ett förrädiskt lugn. En kallt stirrande måne. Någon som skriker för sitt liv.

Israel by night.