Eva (Eve and the Last Waltz) och Mats (Burek V) har återigen satt sig i den där dammiga och ostädade, men ändå varmt mysiga, betongstudion med sina gitarrer för att spela in fyra nya melodier. Det är så dystert och nordnordamerikanskt gråkalt att man inte kan prata om fi över huvud taget.

Den här gången knarrar Mats röst mer än någonsin Evas. Melodierna står lite stadigare än sist och vinglar inte på ett sätt som gör att man tror att de ska falla omkull likt 100-åriga undernärda gamla häxor.

Den sakrala tonen är närvarande även denna gång och som tydligast i Evas låt ”The Land” där någon satt sig bakom ett slitet piano. Mats bästa bidrag är den näst intill episka ”The Final Year”, komplett med ekande och metalliskt skärande ljud som fyller ut bakom den billiga gitarren och det försiktiga plinkandet på pianot som inleder och avslutar låten.

På något märkligt vis går det i allt det enkla att höra att de sedan sist grottat ner sig i effektpedalernas värld. Det finns ett oljudsutbrott som lurar någonstans i en garderob, väntandes på att få komma ut.